Den israeliske människorättsaktivisten Ezra Nawi på Sverigebesök

29 augusti 2011

Kultur

Det finns människor som utstrålar en bestämdhet som praktiskt taget inte kan brytas ned oavsett vilka motgångar som drabbar personen ifråga. Ezra Nawi är en sådan. Som homosexuell man med judiskt arabiskt ursprung, boende i Jerusalem, har han hängivit sig åt den palestinska befrielsekampen sedan många år.
Nu har han rest runt i Sverige under tre veckor och berättat om kampen i samband med visningar av filmen om hans liv: Citizen Nawi. Internationalen var på premiären och fick en samtalsstund med den glödande aktivisten.

Det absolut första framträdandet i Sverige sker på biografen Zita i Stockholm, några timmar efter att Ezra Nawis flyg landat. Pridefestivalen är i full gång och finns också med på Ezra Nawis Sverigeprogram, vilket kan vara orsaken till att den här första filmvisningen inte drar fullsatt salong.
Innan filmen drar igång samtalas det utanför biografen, den sköna eftermiddagsluften vill inte riktigt låta folket gå in i mörkret. Jonatan Stanzcak från Palestinagrupperna, en av arrangörerna, står i sällskap med Dror Feiler, också han från en av arrangörsorganisationerna: Judar för israelisk palestinsk fred; och nyligen mitt uppe i den internationella turbulensen kring Ship to Gaza. Homosexuella socialister finns också som medarrangör och sångaren Jan Hammarlund samspråkar lite med kvällens huvudobjekt.

Innan ljusets släcks i salongen får vi en kort presentation av Jonatan Stanzcak. Såvitt han vet är det Sverigepremiär för filmen om Ezra Nawi.
– Den israeliska staten försöker använda hbt-frågan som ett sätt att legitimiera ockupationen, säger han, och menar att filmen kopplar samman kampen för hbt-personers rättigheter med palestiniernas kamp för frihet.
Och det gör den verkligen. Den skildrar den israeliska statens förtryck mot palestinierna klart och tydligt. Alla vägspärrar, den upprepade rivningen av de provisoriska bostäder som palestinierna gång efter annan måste bygga upp för att överhuvudtaget ha tak över huvudet, militärernas brutala sätt, de unga israeliska bosättarnas hat, allt som är förbjudet i Israel när det gäller samröre med palestinier från Västbanken och Gaza, och då framförallt för homosexuella.
Vi får komma väldigt nära inpå Ezra Nawi och hans relationer med palestinska unga män som drivs i fördärvet av förtrycket visas i all sin dokumentära nakenhet. Men det som stannar kvar allra mest efteråt är de unga soldaterna som skrattar åt att palestinierna inte har någonstans att sova efter att de rivit deras bostäder; det är de unga bosättarnas inskränkta hat, deras kränkande ord och fullkomligt hänsynslösa beteende gentemot gamla palestinska kvinnor som försöker vakta sina magra getter, eller mot de palestinska barnen som försöker gå i skolan. Stenar och glåpord viner genom luften, som om vi fortfarande var kvar på medeltiden.
Det går att säga mycket om filmen, om homofobin, nationalismen och rasismen som går hand i hand, men vad den framförallt skildrar är hur Ezra Nawis aktivism vaknade till liv av att han hade en relation med en palestinsk man och, som han själv säger, fick se den ondska som riktas mot dem. Relationen tog slut men aktivismen verkar brinna med en stadig låga.

När filmen började spelas in, omkring 2003, var det ett nytt sätt att visa förtrycket för omvärlden. Nu har alla filmkamera, menar Ezra Nawi när han kliver fram för att besvara frågor efter filmens slut. Han är lite motvillig, säger att han egentligen inte tycker om att prata, han gör saker. Ändå tar han sig an att berätta om hur filmen visar att en liten grupp människor kan ändra verkligheten, bland annat genom kampen för en vårdcentral för palestinierna i South Hebron Hills.
– Vi har ändrat omständigheterna för tusentals människor, säger Ezra Nawi men tillägger också att våldet mot palestinierna bara har eskalerat sedan filmen spelades in.
Den grupp som Ezra Nawi tillhör har funnits i tio år. Vårdcentralen som de har kämpat för att få till stånd finns nu, men det är svårt att få vatten och el.
På frågan om vad vi kan göra i Sverige säger Ezra Nawi att bara det att vi är här ikväll och visar vårt stöd gör skillnad:
– Ni ska veta det,att den israeliska regimen är väldigt känslig för kritik.

Israel har blivit västs skydd i Mellanöstern, menar Ezra Nawi som inte gärna väver ut sina formuleringar. Hans motivation kommer inte från att tala. När frågorna kommer in på Prideparaden i Jerusalem, eftersom vi just sett i filmen hur flera deltagare knivhöggs för några år sedan, visar det sig att Ezra Nawi inte alls är nöjd med hbt-rörelsen i Israel.
– Den speglar samhället, säger han och beskriver hur den diskriminering och rasism som finns i det israeliska samhället också återfinns i hbt-rörelsen.
– Det finns ingen rosa dörr i muren, en arab är arab, säger han med rösten vibrerande av tillbakahållen ilska, och han understryker att processen mot islam också pågår i allra högsta grad i Europa. Själv kommer han från en familj som i 2 500 år levde i Irak.
Fler frågor om som rör hbt- rörelsen i Israel får Ezra Nawi att utbrista:
– Jag fokuserar egentligen inte på hbt-frågorna. Problemen för palestinierna är tillräckligt stora även utan gayfrågan.
Samtidigt tillägger han med ett stillsamt leende: Think pink! Vad det handlar om för honom är att det inte går att tänka enkelspårigt när det gäller diskriminering. Hbt-frågorna kan inte vara huvudämnet utan måste vara en del av den övriga kampen:
– Om man bara lyfter upp hbt-frågor så missar man resten. I samma stund som Israel slutar diskiminera araber så kommer de också att sluta diskriminera gaymänniskor. Men det är inte troligt att hbt-rörelsen börjar kämpa för araberna. De skulle kunna göra mycket för homosexuella i Gaza, men de gör det inte.

Tekniskt sett kan inte palestinier från Västbanken komma in i Israel, och som filmen visat är det förbjudet enligt lag att låta en palestinier därifrån bo hemma hos sig. Det är också vanligt att homosexuella palestinier utsätts för utpressning av militären och polisen om deras sexuella läggning blir känd, eftersom det skulle få katastrofala följder för dem om det avslöjades bland deras släktingar och vänner. Homosexualitet är fortfarande strikt förbjudet i Palestina och följden av ett avslöjande kan, som minst, bli total utfrysning, enligt Ezra Nawi.

Ute på gatan igen tar sig Ezra Nawi tid att svara på några av Internationalens frågor. Det låter ju som om han är en man som med sitt provocerande engagemang skulle kunna bli nedslagen av praktiskt taget alla läger, är han någonsin rädd?
– Ja, jag är alltid rädd. Om någon säger att han inte är rädd så ljuger han. Självklart är jag rädd. Jag är rädd för att bli misshandlad, rädd för att bli skjuten. Det har hänt mig men det stoppar mig inte. Jag har sett många aktivister som blivit traumatiserade, men jag har inte blivit det.
Var finner han då sin styrka? Ezra Nawi tror själv att det ligger i hans natur. Han är total, säger han, och om han gör något blir han religiös i förhållande till det. Han tycker också att han kan göra det bra, något som för honom bekräftas i polisens och militärens reaktioner. De hotar honom, stoppar honom och visiterar honom ständigt, sprider rykten om att han skulle ha droger och att han sprider aids bland palestinierna. Det han gör väcker helt enkelt den israeliska statens missnöje och det bevisar för honom att han är på rätt spår.
– Det är väldigt väldigt låg och smutsig nivå på deras hot och det får mig att förstå att det jag gör har effekt.

De unga judiska bosättarnas skrämmande agerande i filmen, det som skaver mest, kommenterar Ezra Nawi bara med att han ofta möter våld, att det har ett pris:
– De kastade sten på mig för några månader sedan och jag har fortfarande ont i benet. Jag ska inte tala om de ekonomiska skadorna. Ibland bestämmer man sig för att göra något och då bryr man sig inte om att titta på vilket pris det har. Jag har den lyxen att jag inte har barn, ingen familj, jag har bara ansvar för mig själv. Den här kampen är en lyx som jag har råd med och det ger mig stor tillfredställelse. Jag anser att det här är det viktigaste jag har gjort i mitt liv, den här aktivismen.
Tidigare jobbade Ezra Nawi som rörmokare. Nu är han heltidsaktivist för den judisk-arabiska organisationen Ta’ayush. Organisationens mål är bland annat det som visas i filmen; att palestinierna i området South Hebron Hills ska kunna stanna där de bor, trots de svåra omständigheterna, trots ökenklimat och trots trakasserier från militären och bosättarna. Ezra Nawi besöker området flera gånger i veckan. Han menar att många hardcoreaktivister i Israel har ”tagit examen” i South Hebron Hills, att engagemanget för den drabbade palestinska befolkningen där har skapat en kedjereaktion som fortsätter.

I filmen var det ett kort avsnitt där några soldater för en gångs skull verkade lyssna till Ezra Nawi istället för att skratta eller jaga bort honom. Märker han av någon förändring till det bättre?
– De som kommer till South Hebron Hills förändras hela tiden, det är olika regementen, vissa är bättre, vissa sämre, men så länge de finns där överhuvudtaget är det fel. Det finns ingen bra soldat. Vi vet att de får instruktioner när det gäller oss, de kommer med förutfattade åsikter, förklarar han.
På sista tiden har Ezra Nawi bestämt sig för att han inte tänker ha med soldaterna att göra, om de bråkar med honom så säger han att det här rör sig om civila människor, om militären vill dem något får de gå via polisen.
Frågan som fortsätter gnaga i huvudet är den om hur man ska nå fram till dessa människor, de med förutfattade meningar och hat. För det är ju dem man måste nå fram till, för att någonting överhuvudtaget ska förändras i det långa perspektivet, annars fortsätter ju soldaterna bara att komma; och så länge det finns nya soldater att tillgå fortsätter förtrycket obönhörligt.
– Soldaterna är påverkade av det ökande våldet och kriminaliteten i Israel. Det finns ett pris för det här, säger Ezra Nawi och menar att de våldshandlingar som utförs någon gång kommer tillbaka till dem som utför dem.

Så, Ezra Nawi är alltså en del av den palestinska befrielsekampen, men det palestinska samhället accepterar inte homosexualitet, hur stor är då acceptansen inom befrielserörelsen? Ezra Nawi har ett snabbt svar:
– Det är en ickefråga. Personligen är jag inte involverad i gayrörelsen, jag går inte på gayställen och jag har inga gayvänner. Jag är straight gay kan man säga.
Istället för att prata mer om acceptansen inom befrielserörelsen kommer Ezra Nawi återigen in på orsaken till att han håller sig utanför hbt-världen i Israel: det finns för många som bara bryr sig om sig själva utan att skänka ens en tanke åt lidandet hos de människor som bor bara några kilometer bort. Ezra Nawi har inget till övers för dem som bara ser sig själva och inte kan göra kopplingen mellan diskriminering och diskriminering.
– Kanske ligger det i människans natur att vara sådan, säger han och menar att han inte är vis nog att sia om det, men att det finns tydliga tecken.

Det är inga hoppfulla ord. Har han då något hopp när det gäller framtiden för det palestinska folket?
– Lyssna, om jag var pessimist skulle jag inte arbeta med detta. Men i vilket framtidsscenario som helst så är priset som Israel skulle få betala för en rättvis lösning för palestinierna så stort att det är en omöjlighet. Jag tror inte att det finns någon chans till lösning. Liksom alla imperier kommer Israel att kollapsa till slut. Stödet kommer att upphöra, framförallt det från Staterna. Men fram tills dess måste vi fortsätta hjälpa dessa männskor att stanna i sitt land. Vi arbetar med att försöka hindra att våldet från armén och bosättarna ökar. Att jag är i Sverige nu är en del av detta arbete, säger Ezra Nawi och tillägger med ett leende att han hade väntat sig ett land befolkat av blonda vikingar, än så länge har vi inte levt upp till den bilden.
Innan Ezra Nawi strosar iväg för att äta middag med en liten grupp aktivister frågar jag om han är vänsterorienterad politiskt:
– Självklart! Absolut, det är ju så uppenbart. Jag var kommunist när jag var yngre. Du kan inte vara höger och arbeta med det jag gör, det är raka motsatsen, au contraire.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.