”Vi behöver pennor och äpplen”

25 augusti 2011

Nyheter, Reportage, Utrikes

En delad nation
Det har kommit mellan tio och tjugo barn varje gång, men nu senast var det tjugofem, från åldrarna 5 till 12-13 år. Tjejerna är i majoritet hittills. De äldre barnen är från klass 1 till 6, men det går bra när det bara är tio stycken bänkade.
De verkar tycka det är roligt. Ja, till exempel slår vi dem inte! De berättade i lördags att läraren gör det i den vanliga skolan. Inte så kul. Klasserna är på 50 elever i statliga skolor. Den gamla vita överklassen, och den nya uppåtstigande svarta borgerligheten skickar sina barn till privata skolor. Där är det tjugo i varje klass. Resultaten blir därefter. Plus skolbibliotek, elljus, toaletter, skrivböcker … jag räknar bara upp olika saker som kan saknas i de offentliga skolorna, särskilt på landsbygden. Det är två världar. Nationen är delad i två.

98 på finska
Vi serverar inget att äta på vår lördagsskola. Det är dock inte säkert att alla barnen har ätit frukost när de kommer. Vilket förstås är ett stort problem. Om vi börjar ge frukost kommer vi snart att ha många flera barn. På lördag ska jag köpa med mig två påsar äpplen.
Det uppskattas mycket av kollegorna att jag hävdar xhosa som undervisningsspråk, fast jag inte kan prata det. Något dåligt blev genombrutet med den inställningen, och fram träder istället något som vi ler åt: ”Ja vad tusan heter 128 på xhosa nu då?, ha ha ha.”
Jag märkte det första gången jag var där. Två kollegor, som tar hand om knattar i den lilla salen intill, sa att barnen inte kunde räkna. Jag förstod snart att de menade att de inte kunde räkna på engelska. Jag sa att det är ju på xhosa de ska lära sig räkna i första hand, höll upp fingrar och barnen skrek förstås glatt ”fem”, ”två”, ”nio” utan problem, fast på xhosa.
Jag har sedan dess hållit ett föredrag för barnen (men riktat till mina kollegor också), hållit upp en Nokia-telefon, frågat om de begriper hur mycket matematik det behövs för att tillverka en sådan, berättat att det är ett finskt företag som gör dem, och att 98 på finska heter ”yherdeksenkymmentakarhedeksen”, och så är det med det. Detta sagt eftersom räkneorden på xhosa är mycket långa, vilket anförs som ett argument att räkna på engelska istället. Jag säger att ingen skulle komma på idén att lära finska skolbarn matte på engelska.
Vår lördagsskola handlar om ren basal undervisning och det känns riktigt bra. Nicks och de andras vision är att vi ska bidra till att utveckla en läs- och skrivkultur, en studiekultur bland barnen! Namnet på skolan är ’Masifundisani’ – Låt oss lära varandra.

Pengar
Pengar då: Vi är tre kvinnor, Nick och jag i det här försöket. Risken är emellertid att vårt initiativ kollapsar om ett tag om de frivilliga inte får någonting alls för att komma dit. Då tvingas de försöka få inkomst på annat sätt.
Arbetslösheten i Khayelitsha är säkert över 50 procent. Fan vet hur folk klarar sig. Ni skulle se miljön. Och klyftorna: Av 32 miljoner invånare i Sydafrika i åldern 15-64 år har 23 miljoner en genomsnittlig inkomst på 900 rand i månaden (växelkursen är ungefär 1,15 mot en krona just nu). Ni förstår…
En lön på 100 rand per lördag och person för fyra personer skulle vara fullt tillräckligt för att de frivilliga lärarna skulle tycka att det är värt det. Det låter dramatiskt att säga det, men det skulle gå till mat. Halvsvält är vanligt här, även för utbildade som kanske bara äter ett par smörgåsar under en hel dag. En sådan kostnad skulle just nu betyda 400 rand per vecka i löner, alltså 1 600 i månaden. Ni ser att jag kan räkna, och på denna nivå är också min matteundervisning!
Tyvärr skulle mina adepter ha problem med att multiplicera 4 x 100 x 4, även de som går i klass sex, och det är en del av problemet. Det gapar stora hål. Jag märker att jag får ta det från början med dem. Jag känner en annan lärare som slutat. Han berättar om hur barnen skickas vidare av demoraliserade lärare till nästa nivå utan att ha lärt sig mycket. En majoritet i klassrummet hänger bara inte med. Så kommer sedan proven till gymnasiet eller universitetet, och eleverna har inte en susning. Och ungdomsarbetslösheten är 70 procent. Officiellt, vill säga.
Till löner för lärare kommer då skolmaten. Om vi har drygt 20 barn så kommer 50 rand säkert att räcka till frukt åt alla. Jag tror att vi snart är fler än 30, men vi får se då. Men vi säger 200 rand per månad.
Räknehäften
Därtill behövs det skolmaterial. Jag har hittills stått för det. Skrivböcker köper jag för 4 rand per styck. Blyertspennor det samma. Linjaler 3 rand. Detta betyder hittills 10 rand per barn, cirka. Vi har också köpt en rätt stor white board för 220 rand, som inte fanns på plats, och planerar att köpa en till för dem som leder den yngre gruppen.
Största utgiften hittills har varit övningsböcker i matematik på xhosa, från klass 1 till klass 6. Det fanns ett förlag som gav ut dem, till och med klass 6. Tre stycken av varje för i genomsnitt 50 rand per styck. Det utlägget på nästan 1 000 rand sved lite. Vi kommer att köpa flera om verksamheten växer. Jag delade ut dem i lördags, bad att de skulle skriva i skrivhäftena, så att vi kan ge övningsböckerna vidare när de har räknat ut dem.
En del barn är riktiga fenor på att räkna, även om det gapar stora hål i kunskaperna. Det spelar roll att de får grejer med sig i en påse. De ska känna att vi satsar på dem. Läseböcker på xhosa och engelska lånas ur daghemmets magra samling. Det vore förstås super att kunna bygga upp ett lånebibliotek på xhosa.
På den nivå vi har nu, och upp till 40 barn, tror jag att 2 000 rand i månaden kan driva projektet, med skolmaterial och ersättning till frivilliga. Blir det fler barn får vi väl se. Om bidragen kommer i svenska kronor så tjänar vi lite på växelkursen!

Dick Forslund

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.