”Vart är du?”

23 augusti 2011

Kultur, Kulturkrönika

”Vart är du?” Språkpolisen inom mig har kapitulerat sedan länge. Att ”vart” handlar om riktning medan plats kräver frågan ”var?” tycks som en utraderad distinktion. Åtminstone för generationerna uppväxta med mobiltelefonin. Och kanske handlar inte ”vart” alls om språkförflackning, utan snarare om uppgradering. I mobilernas tidsålder rör ju mötet mer riktning än på förhand fastställd plats. ”Vart är du?” gäller inte en fixpunkt utan en rörelse där mötet sker i en sammanfallande approximation.

Att tänka i rörelseriktning istället för slutpunkt utgör i själva verket en mentalitetsförändring som alltmer präglar vår kultur. Vi är aldrig längre framme; vid vårt yrkesval, vår ålder, vår bestämmelse. Flexibel förändring, löpande an- eller ompassning, självutveckling – Mick Jagger och Dylan ångar vidare, ljusår från att vara framme, vid 60 eller 70…

Kapitalismens motkrafter upprättade skyddssystem av frusna kompromisser efter andra världskriget. System som svarade mot industrins och det reglerade samhällets dåvarande krav. ”Vart” var av mindre vikt än ”var”. Det centrala var platsen, tillståndet, ordningen och målet. En slags bondesamhällets ordnade efterbörd när kapitalismens frihjul hölls i schack – liksom arbetarens yrkestillhörighet och levnadssätt.
Med de reglerade systemens sönderfall och marknadsjaktens acceleration över planeten förlorade ”var” sitt fäste. Alltmer handlar om ”vart” – vart kapitalet är på väg, och vi själva.
Märkligt nog får inte bara Karin Boyes ord om resan som målet värt en återvunnen mening. Även Edvard Bernstein, arbetarrörelsens 1800-talsrevisionist, gör come back med sitt ökända: ”rörelsen är allt, målet intet.”
Idag finns inte längre någon slutpunkt, något mål annat än i dödens rike, bara rörelse och riktning. Herakleitos flod som vi aldrig kan stiga ned i två gånger – den dialektiska materialismens axiom om alltings föränderlighet – vardagsupplevs stundligen. Socialismens ”var” är borta – både i geografin och som ändhållplats. Socialismen i bestämd form, som byggnad och fullbordan, var lika tillfällig som allt annat under solen på rutschande kontinentalplattor. Nuets socialism måste formuleras i obestämd form som lika med ”vart” och riktning mot ofullbordan.
Och kanske var det egentligen alltid så, att riktningen var själva målet och målet den strävande rörelsen. Att mellan ”var” och ”vart” ingenting annat fanns än en tanig konsonant, som en spröd kvist i kapitalismens hjul, ett tunt membran mellan rast och rörelse, en pedantisk språkpolis.
”Vart är du?”
På väg, är svaret

Håkan Blomqvist
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.