”Ingen verkar i ett vacuum”

08 augusti 2011

Nyheter, Reportage

Fladdrande ljus och händer som håller rosor. Norska och svenska flaggor vajar i den ljumma vinden. Det är fredag. En vecka sedan den kristne högerextremisten Anders Behring Breivik spridde skräck och död i Norge. SSU har bjudit in till en ljusmanifestation, en minnestund, och vi är många som slutit upp på Sergels torg i Stockholm.

Solen bländar. Jonas Gardell – författare, dramatiker, komiker – håller ett brinnande tal. Äntligen någon som understryker det politiska i terrorhandlingen istället för att tona ner den som många gjorde så fort det inte rörde sig om islamister.
– Det var inte vilka ungdomar som helst, de var kämpar, och mordet på dem var politiska mord. Nu måste vi kämpa för dem, säger Gardell och avfärdar att det skulle röra sig om en ensam galning, högerextrema partier finns representerade i snart sagt varje parlament runt om i Europa sen ett bra tag. För att motverka främlingsfientligheten har han ett recept:
– Gå med i ett demokratiskt parti, engagera er i Amnesty, gå med i en Prideparad, göm en flykting, idka nolltolerans mot vapen!
Jonas Gardell påpekar också att vi i Sverige har ett parti som vill värna om det svenska, och ett annat parti som vill värna om den normala familjen, vad är svenskt och vem är normal?, frågar han retoriskt och folkmassan på den av tusentals fötter täckta svartvita plattan skrattar till mitt i sorgsenheten som ligger dov. Själv har Jonas Gardell en familj som är kristen-judisk-muslimsk-hetero-homo-norsk-colombiansk-amerikansk-finsk-svensk:
– Det är vi som är den normala familjen! Det är vi som är Sverige! När ljuset brunnit ut är det i oss själva som lågan måste brinna!
Rungande applåder som inte vill ta slut. Musikern Laleh kliver upp på scen och sjunger en sång. Innan hon börjar säger hon: Hej, jag heter Laleh och jag är svensk också.

Ingen Fredrik Reinfeldt, ingen Håkan Juholt syns i faggorna. Deras relativt lågmälda och osynliga hållning till det som hänt och konsekvenserna av det är påtagliga i denna frånvaro. Istället kliver före detta statsministern Ingvar Carlsson upp, han som på något vis känns som den sista lämningen av den gamla socialdemokratin. Han tackar alla för att vi kommit och han tackar också justitieminister Beatrice Ask som ska tala senare, de två sörjde tillsammans i Oslo under minneshögtiden efter dådet.
– Mina vänner, låt er inte förledas. Terrorhandlingen i Norge var politisk, den var genomtänkt in i minsta detalj, djävulskt uttänkt för att krossa det mångkulturella samhället. Men vi får inte låta oss skrämmas. Vår tro på alla människors lika rättigheter är obändig. Vi måste benhårt försvara våra värderingar. Han har gjort oss illa men han har misstagit sig, vi viker inte en tum, säger Ingvar Carlsson och säger att vi måste visa att vi delar Norges sorg och att vi finns med i tanken när de återerövrar Utöya.
– Stå upp för AUF:s program och för det nederlag som mördaren förtjänar. Så hedrar ni bäst era kamrater.
– Det är viktigt att kalla det för vad det var, ett terrorangrepp mot unga socialdemokrater, människovärdet och demokratin, säger Seher Yilmaz, ordförande för LSU (paraplyorganisation för svenska ungdomsorganisationer). Hon menar att många av dem som samlats på Sergels torg idag säkert själva har engagerat sig och kanske deltagit i lägerverksamhet. Hon har gjort det, suttit vid lägerelden och känt att hon kan förändra världen, och hon kan tänka sig att liknande känslor fanns hos ungdomarna på Utöya:
– Vi är många här idag som är arga, ledsna och frustrerade, men låt det inte leda till uppgivenhet. Ta vara på ilskan, sorgen och frustrationen i ett konstruktivt engagemang. Vi ska organisera fler sommarläger och skapa ett samhälle där alla får möjlighet att brinna och tro på framtiden.

En svartklädd Mona Sahlin i sällskap med Beatrice Ask kommer upp på scen och tänder varsitt av de stora ljusen som står uppradade längst fram inramade av stora buketter med rosor på flankerna. Beatrice Ask inleder:
– Det är mycket värme och mycket kärlek här på Sergels torg idag och jag tror att vi behöver det. Vi tänder ljus för de döda och skadade i Norge. Den sorg och bestörtning som finns i Norge känner vi också här.
Hon talar liksom många andra den gångna veckan om angreppet på demokratin och de värderingar ”vi” står för. Hon talar om att minnas, om att lära av erfarenheterna och om värdet av en frimodighet i debatterna. Vi ska tro på och arbeta för framtiden och ta ansvar och agera när intolerans visar sig. Hon nämner inte att det var politiska mord. Och hon har ingen hälsning från sin chef i regeringen.
Mona Sahlin menar att terrorhandlingen i Norge visar att högerextremister och främlingsfientliga människor känner sig hotade:
– Och de har rätt. Jag håller med elvaåringen på Utöya som sade att nu får det vara nog. Rasism kan bara överleva om vi inte säger något, om vi inget gör. Vi måste ta den fighten överallt och då är händelserna på Utöya en påminnelse: Ta aldrig demokratin för given, slåss för den. Brinn hjärta, brinn!

Representanter för flera politiska ungdomsförbund ställer sig på rad på scenen och en och en uttrycker de respektfulla ord till minne av de mördade och tänder ett ljus. Först ut är Sara Skyttedal, första vice förbundsordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, som vill hedra de liv som släcktes. Ung Vänsters ordförande, Stefan Lindborg, tänder ett ljus därför att kampen mot högerextremism och rasism måste fortsätta. Tobias Gillberg, vice ordförande i Centerns ungdomsförbund, lägger fokus på vikten av det fria ordet.
Starkast blir det när en representant för RFSL, en norrman, säger att han sörjer en han har mist, Oddvar som blev 21 år gammal. Vare sig det gäller svältande på Afrikas horn, dödade demonstranter i Syrien eller nedskjutna ungdomar på en norsk ö är det alltid lättare att få den sista bitens förståelse genom ett namn, ett ansikte.
Till sist tänder AUF:s systerorganisation SSU:s ordförande Jytte Guteland sitt ljus:
– Livet ska inte stanna för ett barn, livet ska inte stanna för en ungdom. Jag vill hedra AUF, vår tvillingsjäl. 500 SSU:are besökte Utöya redan för 50 år sedan berättade Ingvar Carlsson för mig nyss. För att hedra offren kommer SSU att ha en insamling för att bidra till att göra det möjligt att bygga upp Utöya igen.
Hon citerar Mandela: ”När vi låter vårt ljus lysa ger vi omedvetet andra möjligheten att göra detsamma.
– Ungdomarna på Utöya lät sitt ljus lysa, de hedrade människovärdet, avslutar hon och många runtomkring torkar sig i ögonen.

På lördagen är det ännu en manifestation i Stockholm. En mindre skara står under träden i Humlegården och försöker skydda sig mot den brännande solen medan Rättvisepartiet Socialisternas Bilbo Göransson talar om att det här inte bara är en fråga som rör dem som råkar gå på ett socialistiskt sommarläger, det berör alla och är en attack på de framgångar som arbetarrörelsen har vunnit genom 100 år:
– Den här terroristen är inte ensam i sitt hjärtlösa våld, inte ensam om dessa tankegångar. Vi måste protestera inte bara mot enskilda galningar utan mot det klimat som föder dem. De flesta möter rasismen på arbetsplatsen och i skolan.
Ordförande för Ung Vänster i Storstockholm, Tove Liljeholm, fortsätter på samma linje:
– Ingen verkar i ett vacuum. Varken de som verkar för demokrati eller de som verkar emot den. Vi lever i ett samhällsklimat där det har blivit okej att uttrycka sig rasistiskt. Idag talar man om att det här är en varningssignal, men varningssignalen kom för länge sen. Vårt svar måste vara att ännu starkare engagera oss mot rasism och främlingsfientlighet. Vi är många och vi vet också att tillsammans så är vi förbannat starka.

Daniel Wiklund från Syndikalisternas ungdomsförbund i Stockholm poängterade att det är en attack på arbetarrörelsen, från höger:
– Han tillhörde Fremskrittspartiet. Han läste inte Mein Kampf, han läste på Handelshögskolan. Liberalerna sanktionerade inte dådet men de bidrar till att skapa ett klimat där ett sådant attentat är möjligt. Skiljelinjen går rätt igenom samhället, mellan arbetarklassen och överklassen. Att inte tala om vad han stod för skulle vara dumt. Sörj, gråt, glöm aldrig. Att vara tyst och göra ingenting är inte längre ett alternativ.
Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feministiskt Initiativ, vill utmana den falska självbilden av att Sverige är ett demokratiskt land som respekterar de mänskliga rättigheterna. Hennes familj flydde tillbaka till Chile under en period eftersom rasismen i Sverige var så våldsam, värst var lasermannen. Hon talar om rasistiska mord som politiska, till för att upprätthålla maktordningen, och om vikten av internationell solidaritet:
– Låt oss visa att vår sorg inte är begränsad till nationen.

Några dagar senare har 120 nya människor mördats i Syrien och bilder på barnen som svälter i Afrika gör ont i magen. Maktordningen i världen behöver rubbas och de demokratiska värdena omsättas i handling, inte bara uttalas som besvärjelser varje gång det pysande hatet exploderar.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.