Tyskland tar ut stegen

04 juli 2011

Nyheter, Utrikes

Den här veckan röstade det grekiska parlamentet om det nya nedskärningspaketet. Resultatet är inte känt vid Internationalens pressläggning. 28 miljarder euro ska skäras ner, efter en rad andra nedskärningar, en arbetslöshet som gått upp till officiellt 16 procent samt opinionsundersökningar som visar att 70-80 procent av befolkningen är mot nedskärningsplanen. Samtidigt startade en 48 timmars generalstrejk. Benny Åsman visar vad som händer i Europas ekonomier.

Man ska vara två för att dansa tango, sägs det. Men det är alltid ena partnern som för i dansen. Debatten i Sverige och resten av Europa om skuldkrisen i Grekland har nästan enbart handlat om Greklands ansvar för landets stora underskott och hotet mot euron som följd.
Även i ekonomins tangosteg krävs det partners och det är den starke som för i virvlarna. Men är det Grekland som för? Landets import av varor har i modern tid alltid varit större än exporten. Betalningen av mellanskillnaden har skett på två sätt – turism och utgivning av statsobligationer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 2008 importerade landet varor till ett värde av 93,9 miljarder dollar och exporterade för 29,14 miljarder dollar och under krisåret sjönk importen till 61,5 miljarder och exporten till 18,64 miljarder dollar. Alltså minskade importen proportionellt lika mycket som exporten vilket visar att talet om att ”leva över sina tillgångar” är minst sagt överdrivet.
Det som däremot är överdrivet i den grekiska ekonomin är de rikas totala skattebefrielse. Där kan och bör Papandreou, EU, IMF och ECB hämta pengarna. I stället höjer den grekiska regeringen skatterna för arbetare som tjänar knappa tusen euro i månaden och skär ned på den sociala servicen i den offentliga sektorn. Däremot garanterar Papandreou att de militära utgifterna inte ska påverkas. Det gäller att hålla humöret uppe på Fogh Rasmussen.
I veckan presenterades en ekonomisk kalkyl som visade att om den skattefuskande borgarklassen tvingades acceptera skattesatser på bara hälften av vad som är norm i EU skulle statskassan fyllas med 112 miljarder euro årligen. Vips vore skuldkrisen ett minne blot. Men i stället talar Merkel, Sarkozy och Borg om att ”grekerna” ska ta sitt ansvar, dra åt svångremmen och skjuta ekonomin i sank så att de privata franska, schweiziska och tyska bankerna kan gå oskadda ur krisen.

Men tillbaka till tangon. Vem för i dansen? Finns det underskott så finns det överskott. Inom EU och inom hela Europa är det i första hand Tyskland som bröstar sig över stora exportframgångar. Men vad är grunden till det ”tyska undret”? Två grundläggande faktorer ligger bakom.
För det första har de tyska företagen med starkt stöd från regeringen pressat ned löneutvecklingen till närmast noll vilket lett till att konsumtionen stagnerat och i sin tur varuimporten strypts. Det hela började med sossen Schröders Agenda 2010 som till sin kärna handlade om att minska fackföreningarnas styrka och att driva ned lönernas andel av landets BNP. Det lyckades så bra att reallönerna stod i det närmaste still under hela perioden 2001-2010. Som resultat kunde lönekostnaderna per producerad enhet hållas tillbaka jämfört med alla andra ekonomier i eurozonen och konkurrenskraften för tyska varor kraftigt förbättras. Toppen, så ska en slipsten dras, jublar ekonomiska experter och borgerliga politiker.
Men då glömmer de medvetet bort att den ökade konkurrenskraften kräver marknader beredda att importera de tyska varorna. Här kommer resten av EU in, det vill säga de länder i unionen som har ett permanent underskott i handelsbalansen. Dit hör Grekland. Som tillsammans med alla andra underskottsländer gjort det tyska ”exportundret” möjligt. Usch, säger nu samma experter som jublade över Tysklands prestanda men klagar över den ”överdrivna” konsumtionen i länder med underskott i handelsbalansen. Men att under- och överskott bara är två sidor av samma sak förklarar de inte.

Inte heller går det att förklara det tyska överskottet i handelsbalansen med en allt större export till utomeuropeiska marknader. Under perioden 2000-2009 har andelen av exporten till resten av Europa legat still kring inte mindre än 75 procent av den totala exporten. Det är betydligt mer än den grekiska exportens beroende av Europa. Genom att satsa så hårt på varuexporten på bekostnad av den egna befolkningens konsumtion har den tyska kapitalismen och dess regering i Berlin kraftigt bidragit till den stora obalansen inom EU, massarbetslösheten och den kraschade konjunkturen. Europas största marknad, Tyskland, har inte konsumerat och därmed haft en stor del i ansvaret för att resten av EU:s ekonomier stagnerat.
Den tyska exportmodellen är helt enkelt inte hållbar. Eftersom tre fjärdedelar av exporten går till resten av Europa kan inte exporten till resten av världen kompensera den svaga konjunkturen inom Europa. Den stolte tangokavaljeren har trampat sina partners på tårna och ensam är inte ens Tyskland stark.

Det är dessa grundläggande strukturer inom den europeiska ekonomin som ska ses som bakgrund till den grekiska skuldkrisen som bara speglar de strukturella obalanser som råder mellan Europas länder. Att skylla dem på ”lata greker” är ett skamgrepp inte värt att bemötas och att som Anders Borg hävda att nu måste alla greker göra nya hål i svångremmen visar bara att han tillsammans med Merkel och Sarkozy sitter bekvämt i finanskapitalets knä.
När finanskrisen utlöstes hösten 2007 av de så kallade sub-primelånens krasch i USA hotades hela det internationella finanssystemet av de privata storbankernas svindlande affärer. Tusentals miljarder dollar av offentliga pengar hostades i en hast upp av världens regeringar och riksbanker för att rädda de privata kapitalägarnas egendom. Som ordspråket går visades det än en gång att vinsterna är privata och förlusterna det offentligas.
Det är grunden till att de samlade statsskulderna i Europa ökat explosionsartat de senaste tre åren. Staten tog över de privata bankernas skulder och vältrade över räkningen på skattebetalarna. Den snabba ökningen av Greklands statsskuld har samma orsak plus att den förvärrats av de rikas skatteflykt.
För det enda som är sant i den borgerliga hetskampanjen mot den grekiska befolkningen är omfattningen av de rikas skattefiffel. Men vem vet om det inte finns en sorts avundsjuk underton i kritiken mot de rika grekernas fiffighet. ”Tänk om vi också kunde slippa betala skatt” suckar säkert både en och två kapitalägare.
Inte heller är de grekiska kapitalägarna undantag bland i övrigt skattevilliga européer. En undersökning publicerad av den schweiziske ekonomen Gabriel Zuchman visar att cirka 5 000 miljarder dollar av de rikas pengar göms undan i skatteparadisen, varav en tredjedel av summan i hans hemland. Den stora huvuddelen av miljarderna ägs av européer enligt Zuchman. Det är pengar som inte ger ett öre i skatteinkomster för Europas stater. En beskattning på bara 10 procent skulle ge 500 miljarder, vilket i ett svep skulle kunna sopa undan Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskulder.
.
Men för att vidta en sådan åtgärd kan man inte sitta i finansens knä och i första hand försvara de stora kapitalägarnas bankkonton. Den grekiska skuldkrisen är en politisk, inte en ekonomisk, kris inom EU, där de dominerande kapitalgrupperna i varje land sätter de egna intressena i första hand även om det kan kasta hela Europa in i en depression med miljontals offer.
För rent ekonomiskt är den grekiska statsskulden smulor i europeisk skala. Den utgör bara 4,2 procent av den samlade statsskulden inom eurozonen. Inte ens Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskuld är ett finansiellt problem eftersom den utgör endast 8 procent av eurozonens statsskuld. Betydligt större belopp hittades snabbt och elegant när de privata kapitalägarnas bankkonton skulle räddas 2007-2008. Men nu gäller det att undsätta det offentliga och då är plötsligt kassan tom.
När Angela Merkel och Anders Borg med spelad indignation säger att nu har grekerna ställt till det och måste stå till svars för sina försummelser luktar det självgodhet. När tyska slaskmedia hetsar mot grekerna som otacksamma över alla ”gåvor” som Europa ger dem stinker det av latent nationalism i dess värsta form. Tidningsredaktörerna vet naturligtvis att ”gåvorna” är lån med höga räntor. Men sanningen är inte nyttig. Budskapet till den arbetande befolkningen i Tyskland är att de ska nöja sig med stagnerad välfärd, massarbetslöshet och snabbt ökad ojämlikhet i samhället, annars kan det gå som i Grekland.
Benny Åsman
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.