Klassäkerheten räddar överklassdivan Carl Bildt

17 juli 2011

Krönika, Nyheter

Att läsa Åsa Linderborgs drapa i Aftonbladet 12 juli om kopplingarna mellan utrikesminister Carl Bildt, Lundin Oil, Ogaden i Etiopien och en svensk journalistkår som låter sig strykas medhårs för jämnan är det mest uppfriskande jag varit med om på länge när det gäller mediekritik.
Med en översiktlig genomgång av hur Bildt har agerat sedan han blev utrikesminister i Alliansregeringen visar Linderborg upp bilden av en överklassdiva som kan snäsa av journalister, vara oanträffbar för viktiga möten, som rapar upp den amerikanska utrikesministerns uttalanden i direktöversättningar och som, värst av allt, har ett förflutet som ”folkmordsmiljonär” genom styrelseuppdraget i Lundin Oil – ett företag som tjänar pengar på inbördeskrigen i såväl Ogaden i Etiopien som Darfur i Sudan.

För att ta fokus från inblandningen i ett företag som alltså bidragit till att hålla inbördeskrig igång, har Carl Bildt hela tiden lyft fram sina insatser som medlare under Balkankriget.
Är det alltså så i Sverige att man bara kan skrapa över lite sand med ena foten över de lemlästade kroppar som inte blivit tillräckligt väl begravda, och på så sätt undvika att någon ens försöker gräva fram lite mer av sanningen?
Är det alltså så, som Linderborg skriver på ett ungefär, att trivsamheten under Almedalsveckan är viktigare än det skavande i att sätta fingret på allvarliga oegentligheter i hur saker och ting ligger till; sätta fingret på och trycka till ordentligt?

Åsa Linderborg nämner som orsak både den nedärvda respekten för överklassen – Bildt är säker på sin klasstillhörighet och behandlar sin omgivning därefter, med ett visst mått av nedlåtande överseende – och ett svenskt syndrom som hon tycker att den granskande journalistkåren i Sverige fallit offer för: ”Han är känd utomlands. Vi ska vara stolta”.
Hur skulle det vara att ha en verklig utrikesminister, en som tar sitt uppdrag på allvar och inte ser det som en roll att tolka som det behagar rollinnehavaren, – är detta bara en bleknad dröm från det förflutna, eller har någon sådan aldrig funnits?
Kanske en omöjlighet så länge kapitalet styr…

Själv har jag slutat tänka att Sverige ens har en utrikesminister. Vi har en twittrande diva som inte verkar lyfta ett finger för de fängslade journalisterna i Etiopien, som till och med har mage att säga att de får skylla sig själva, och som inte heller på något vis försvarar den fria rörligheten för de svenska deltagarna i Ship to Gaza. Det är det vi har, och så en finansminister med hästsvans och en statsminister med ett pokerface som skulle passat bättre på en tioårig pojke som gjort något han vet att han inte får men som aldrig skulle erkänna att så är fallet.

En journalistkår som låter sig bedåras av en megalomaniskt egenkär arrogant herre är vad Linderborg beskriver. Jag tänker att den journalistkåren måste vara generationen före den jag själv tillhör. Eller snarare är det en förhoppning. För aldrig att det skulle falla mig in att ens tänka tanken att jag skulle vilja ha lite strålglans från någon som helst politiker, allra minst en så tvivelaktig karaktär som Carl Bildt – vad skulle jag med den strålglansen till?! Helt oförståeligt.
Istället är min bild av journalistik den att ständigt ha som nummer ett på Att göra-listan detta enda: att kritiskt granska och ifrågasätta, vrida och vända på varje sten. Stryka över, sudda ut, skriva dit igen, stryka över, sudda ut, skriva dit igen. Alltid samma nummer ett, hur många gånger man än stryker över och börjar om. Pretentiöst kanske. Men liksom poeten och musikern Emil Jensen är jag hellre pretentiös än likgiltig.
Det finns inget att beundra i arrogans, att falla till föga för trivsamhetens skull går bort. Om det är så illa, när det gäller maktslickeri i medieeliten, som Åsa Linderborg skriver, så finns det bara en sak att säga: Skärp er för helvete!

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.