Balkan Brass Battle: Galet intensiv öronfröjd

04 juli 2011

Kultur, Musik

Terrassen på Mosebacke etablissement ligger inte längre på Stockholms söder, det ligger i Serbien och Rumänien samtidigt. Det är hett. Publiken rör sig gungande och hoppande. Händer i luften. Leende ansikten och jubelrop. Marko Markovic rullar höfterna frenetiskt medan tonerna från hans trumpet flyger över de andra instrumenten och ut över fjärden. Slaget om vilket som är världens främsta romska brassband står här och det är bara att njuta och föras med.

Fanfare Ciocărlia från Rumänien framstår som de gamla mästarna. De är värdiga i sina röda skjortor och svarta hattar. De vet vad de har att ge och tar det ganska lugnt. De inleder med att säga att: ”ni kommer själva att kunna avgöra vilka som är den romska musikens mästare”. Men den här konserten blir snarare ännu ett bevis på att det kan finnas fler mästare än en. Från Serbien kommer Boban & Marko Markovic Orchestra, ledd av Marko Markovic, son till den legendariska Boban Markovic. Han är ung, frimodig och väldigt generös med sig själv. ”Salam, salam!”, ropar han och kör så att det blåser i håret på publiken trots att där inte är någon vind att tala om. Han har gjort sin grej av musiken. Och han gör det fulländat och med stor glädje i spelet.

De stora brassbanden turas om att köra gamla godingar medan solen gassar över den till brädden fyllda terrassen. På en stor takbalkong intill står ännu fler nyfikna åhörare och de som har fönster i rätt riktning på sina lägenheter runt om på Söders höjder kan nog inte undgå att få del av konserten de med. Det är mäktigt. Och egentligen är det ingen tävling att tala om. Även om banden kör lite på det temat för att göra en show av det, står lite vid sidan av och ser skeptiska ut medan det rycker i smilbanden.
Nej, det här handlar snarare om två band som besitter en nästan överjordisk musikalitet, som spelar så att det ryker om det och som själva inte kan låta bli att ryckas med av de andras låtar. Dansa lite i hemlighet medan motståndarna river av saxofonsolon och får igång allsång.

Båda banden tillåter sig meditativa partier, speciellt Boban & Marko Markovic Orchestra, vilket är skönt eftersom det lätt blir så att romska brassband bara ska ösa toner och få folk att dansa fötterna av sig och därför inte får visa hela sitt register.
Fanfare Ciocărlia är lite tröttare, lite äldre; det märks också på musiken, åtminstone den här gången. Om det nu verkligen skulle vara ett slag om titeln så skulle nog Marko Markovic ta hem den med sin experimentalitet, sina halsbrytande höftrörelser, skriksång, trumefterhärmningar och ibland nästan kastratliknande röstutflykter.
Hans trumpethantering är underbar och det är med en glimt i ögat, en skämtsamhet som skapar varm kontakt med publiken, som han leker fram låtarna. Han verkar njuta av varje stund, både av samspelet med orkestern och med publiken.

Svetten rinner och klistrar luggar mot pannor. Marko Markovic har dragit ut skjortan ur jeansen och solen lyser snett in i det mjukgröna lövverket som höjer sig över scenen. Det här är en kväll att minnas. Det är inte många gånger livet ger möjligheten att lyssna på två så skickliga band samtidigt. När Marko Markovic lyfter armarna mot skyn och utbrister: ”And now, play together!”, skriker publiken av glädje. De två banden fyller scenen och sen är det bara att sluta tänka och endast lyssna, lyssna, lyssna medan skymningen sakta närmar sig staden.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.