Vänstern vaknar till liv igen i Tunisien

13 juni 2011

Fokus, Nyheter, Reportage

Omgiven av musik, poesi och passionerade diskussioner återorganiserar sig Fjärde Internationalen som Ligue Ouvrière de Gauche (arbetarnas vänsterförbund). Det hände i Tunis i slutet av april.

Text och foto: Farooq Sulehria

Vänsterförbundet (Rabita al-Umal al-Yassaria på arabiska) hette tidigare Organisation Communiste Révolutionnaire (OCR). Tidigare var det en levande sektion inom Fjärde Internationalen och en viktig del av den tunisiska vänstern, men förtrycktes under Ben Alidiktaturen.
För bara några månader sedan kunde konferensens deltagare bara ägna sig åt underjordiska aktiviteter. Men revolutionen i Tunisien har inte bara lett till att denna organisation har återuppstått, hela vänstern har lämnat det underjordiska arbetet och kommit till liv igen.
Samma dag som FI-sympatisörerna samlades i en vacker sal höll också två maoistiska grupper en konferens för att enas. Historiskt sett har maoismen varit den starkaste vänstertraditionen i Tunisien. Men både i Tunisien och internationellt är Arbetarnas kommunistparti (PCOT) allmänt bekant. Ledaren Hamma Hammami har tillbringat åratal i fängelse under Ben Alidiktaturen. PCOT är inspirerat av Enver Hoxsas albanska modell och hävdar att man har 2 000 medlemmar.
Konferensen började högtidligt: en minuts tystnad för de aktivister som gav sitt liv för revolutionen. Rätt många av medlemmarna var närvarande, däribland ett antal kvinnor. Elva delegater från åtta länder var också närvarande, vilket visade både att konferensen hade en internationell karaktär och att den tunisiska revolutionen har fått internationell betydelse. Det hade kommit delegater från Libanon, Algeriet, Pakistan, Brasilien, Italien, Schweiz och Frankrike. Den franska delegationen som bestod av folk från NPA, var den största.
Där märktes också den tidigare EU-parlamentsledamoten Alain Krivine. Före konferensen träffade han de maoistiska partierna och efter konferensen förde han samtal med PCOT:s Hamma Hammabi.

Diskussionerna gick höga kring det dokument som sedan lades fram. Delegaterna var överens om att ”tunisiska LO”, UGTT, hade spelat en nyckelroll när det gällde att få slut på Ben Alidiktaturen. Men i perioden efter revolutionen spelade UGTT-ledningen återigen en reaktionär roll. Överens var man också om att diktatorn är borta men den nyliberala diktaturen satt kvar. Det påpekades att den styrande eliten ville begränsa revolutionen till demokratiska krav utan att ta itu med den ekonomiska krisen.
Hotet från islamisterna var också något man kunde enas om. Det största islamistpartiet Al-Nahda nämndes gång på gång. Men Al-Nahda är inte den enda aktören. Hizb ul Tehrir konkurrerar också om de konservativa och religiösa väljarna. Båda har oerhörda resurser för att nå ut till folk. Ligue Ouvrière de Gauche har å andra sidan inte ens lyckats skaffa sig en partilokal.
Trots att delegaterna var överens om vad revolutionen innebär och om hoten från kontrarevolutionen var de splittrade på frågan om perspektiven. Det förekom till exempel både krav på valbojkott och krav på att ta valet på allvar. Vänsterenhet var man överens om men inte om vilken typ av vänsterenhet. En provisorisk ledning valdes som ska organisera den första partikongressen om ett halvår.
Den framgångsrika konferensen och vänsterns återuppväckande i allmänhet är lovande tecken i ett Tunisien i förändring, men bristen på resurser visar sig vara ett verkligt hinder. Och det är inte bara en utmaning för den tunisiska vänstern, det är en utmaning för vänstern internationellt sett.

Text och foto: Farooq Sulehria

Översättning från engelska: Gunvor Karlström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.