Vad gör Sverige i Libyen – och varför?

06 juni 2011

Intervju, Nyheter

Första april beslöt riksdagen att Sverige skulle delta i den militära insatsen i Libyen. Det handlade om tre månader, och om att upprätthålla flygförbudszonen. Bland annat skulle åtta JAS-plan skickas ner. Sedan uppstod en viss förvirring angående Socialdemokraternas linje. Insatsen skulle avbrytas, enligt Juholt. Sedan ändrade sig S och förklarade att JAS skulle dras tillbaka men att flottenheter istället skulle skickas ner.

Vad ägnar sig riksdagspartierna åt i Libyenfrågan, Alex Fuentes från SP:s styrelse?
– Socialdemokraterna gör en politisk kullerbytta och är nu för att skicka korvetter i stället för att paradera med JAS. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är å sin sida positivt inställda till att JAS-planens deltagande förlängs under förutsättningen att planen bidrar till att upprätthålla ett flygförbud över det libyska luftrummet…
– Men i själva verket finns det inga flygplan att bomba. V tycker uppenbarligen att det är helt okej att andra ska fortsätta bomba i Libyen medan den svenska militära insatsen ska begränsas till militär spaning. Man kan ställa sig frågan om V tycker att detta spektakel är bra för ”Sveriges” rykte.
– Socialistiska Partiet förkastar ett svenskt militärt deltagande och tar därför återigen avstånd från vädjan till att förnya mandatet till JAS-plan i Natos regi. Det verkliga skälet till att skicka JAS-plan till Libyen, sett ur svensk horisont, är att borgerligheten här hemma en gång för alla vill införliva Sverige med Nato. Vi socialister är inte bara emot att JAS-plan ställs under Natos ledning; vi är överhuvudtaget mot hela JAS-projektet. Vi vill skrota JAS och hela vapenindustrin. Det är något helt annat man ska använda pengarna till.

Är det inte bra att någon ingriper för att förhindra massaker på befolkningen?
– I den allmänna debatten har det sagts att imperialistiska regimer intervenerar i Libyen av humanitära skäl. Det är ett mantra som upprepas än idag. Nonsens! Hade man haft de mänskliga rättigheterna för ögonen skulle demokratins plötsliga ”förkämpar” aldrig gett politiskt och militärt stöd till just sådana som Mubarak och Khaddafi.
– Socialistiska Partiet har tidigare varnat för EU:s och USA:s inblandning i revolutionens framtid i Nordafrika och Mellanöstern. Vi menar att riskerna för att revolutionen i arabvärlden bestjäls av imperialistiska makter är stora. Man ska kalla saker och ting vid sitt rätta namn: de folkliga revolterna i Nordafrika tog imperialismen på sängen och idag gör imperialismen allt för att avleda den folkliga revolten i regionen. Därför är vi helt emot imperialismens intervention i Libyen.

Från början hette det ju att insatsen var avsedd att skydda civilbefolkningen och ingenting annat. Hur ser det ut för civilbefolkningen?
– Imperialismen bryr sig inte ett dyft om civilbefolkningen, den vill bara undvika en revolution, inte gynna den. Det finns ingen som längre ens låtsas om att Natos fortsatta bombningar av Libyen motiveras av humanitära skäl. Ändå fortsätter bombningarna.
– Nato har vid det här laget överskridit FN:s resolution 1973 flera gånger om. Officiellt heter det att man skulle inrätta en flygförbudszon för att rädda civilbefolkningen. Idag, när det inte längre finns några stridsflygplan att förstöra bombar man hamnar, byggnader och ställen där man tror sig veta var den forne allierade Khaddafi finns. Inbördeskriget i Libyen har nu omvandlats till ett Nato-krig och det har ingenting med demokrati att skaffa.

Men ska inte rebellerna få hjälp om de behöver det och ber om det?
– Att en demokratisk revolution i yttersta nöd kräver att omvärlden solidariserar sig med dess kamp, även militärt, är ofrånkomligt och nödvändigt. Vi tycker att materiellt stöd är ett måste och det inkluderar militärt stöd, men det avgörande här är vem som leder den militära delen av kampen.
– Vår uppfattning är att de militära medlen måste ställas under revolutionens ledning och inte ledas av imperialismen. Detta är Socialistiska Partiets och Fjärde Internationalens orubbliga inställning. Det man måste kräva är att regimer som den tunisiska och den egyptiska bidrar med vapenleveranser till dem som strider mot Khaddafis diktatur. På så sätt kan man bidra till att förena en gemensam kamp för att sopa bort allehanda diktatorer.

Finns det någon rimlig möjlighet att de nya regimerna skulle kunna genomföra något sådant?
– Ja, det tror jag definitivt, de står under ett enormt tryck underifrån, människorna är solidariska med dem som kämpar mot Khadaffi, med Palestina…
– Om de nya fackliga och politiska organisationerna som vuxit fram skulle börja lyfta fram sådana krav skulle det få konsekvenser. Många som kämpat mot Mubarak skulle solidarisera sig med dem som kämpar i Libyen.

Men bidrar inte bombningarna till att stärka rebellernas ställning?
– Imperialismens bombanfall främjar varken en revolutionär process eller demokrati, däremot förstör bombningarna den demokratiska revolutionens möjligheter. Sedan Andra världskriget har till exempel USA vid upprepade tillfällen bombat många länder i Asien, Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Balkan, och det har såvitt jag vet aldrig lett till något positivt för befolkningen. Libyen idag utgör inget undantag från denna regel.

Socialistiska partiet har en rad systerorganisationer i olika länder, inom ramen för Fjärde Internationalen. Vad säger andra partier inom FI?
– Socialistiska Partiet är inte ensamt om att ha denna principfasta ståndpunkt. Fjärde Internationalen, den internationella socialistiska rörelsen som vi i Sverige är en del av, har exakt samma inställning. Vi stöder kampen mot alla diktaturregimer och stöder villkorslöst den demokratiska revolutionen i arabvärlden. Det folkliga upproret i Libyen är en del av den demokratiska revolutionära vågen som har spridit sig i Nordafrika vilket också påverkar de massiva protesterna som vi nu sett i till exempel Spanien.
Är alla inblandade i insatsen överens om syftet?
– Det handlar inte om inomimperialistiska motsättningar. Allt från sådana som den bisarre Berlusconi till ”demokraten” Obama, har samma syfte; ekonomiskt (inte minst kontroll över olja), militärt och politiskt herravälde. Somliga tycks tro att det går att skaffa sig politiska vinster på imperialistiska motsättningar i området. Så fungerar det inte i verkligheten.
– Imperialismen som fenomen är visserligen inte homogen, det finns olika nyanser, men i fallet Libyen är saken klar: syftet bakom dessa ”humanitära” insatser är att i första hand avleda upproret och sedan lägga beslag på oljan. Något i stil med demokrati à la Afghanistan eller Irak. Dessvärre skulle sådana illusioner även innebära att man ser imperialismen som en oundviklig allierad i detta krig, och det är en mycket farlig slutsats.
– Hittills har Natos drygt 3 000 bombningar lyckats slå ut Khaddafis flyg, pansarvagnar, fartyg, byggnader och även döda en av hans söner och barnbarn liksom många andra människor. Detta har knappast närmat libyerna till demokrati och än mindre till ”revolutionär demokrati”. Västregeringar har förvägrat upprorsledningen den typen av beväpning rebellerna själva begärt och i stället har man påtvingat dem militära ”rådgivare” och legosoldater på plats.

Intervju Gunvor Karlström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.