Tillåter imperialismen demokrati i Libyen?

13 juni 2011

Debatt, Opinion

Debatt: Göran Kärrman svarar Kildén & Åsman:

Som en av dem som för en tid sedan i Internationalen (nr 18) intervjuades om min inställning till Natos (och Sveriges) militära ingripande i Libyen, har jag av Kildén&Åsman (K/Å) anklagats för att inte vilja stödja revolutionen i Libyen eftersom jag inte tillhör den vänster som ställt sig på Natos sida. Möjligen har K/Å missförstått den korta intervjun, men skulle man inte kunna tänka sig att en aktiv medlem av Socialistiska Partiet, som inte uttalat sig MOT partiets linje – vare sig offentligt eller internt – i stort sett är överens med den och därmed stödjer revolutionen?
K/Å ägnar mycket av sitt långa inlägg /på bloggen Kildén & Åsman/ åt att förklara att deras ställningstagande – för Natos ingripande – är resultatet av undersökningar av de verkliga förhållandena i Libyen, ”på marken”, medan detta i stort sett saknas hos alla andra. Jag medger gärna att jag inte har någon djupare kunskap om Libyen, men jag tillåter mig också att tvivla på att ett ständigt tittande på Al Jazeera är ett kunskapens ymnighetshorn.
Men när K/Å med ett par pennstreck dömer ut maktkampen i Elfenbenskusten som en kamp mellan olika gangsters (vilket i mina öron låter som mycket troligt) behövs ingen analys av förhållandena ”på marken”. Kan det ha att göra med avsaknaden av reportrar från Al Jazeera?

Själva grunden för K/Å:s ställningstagande för Natos ingripande bygger på uppfattningen om att revolutionen var på väg att krossas i ett blodbad av Khadaffis styrkor och att oppositionen bara kan vinna genom ett temporärt stöd från imperialismen. Därför stödjer man inte bara Natos ingripande utan också våra egna JAS-förband, postade av Bildt och Reinfeldt, Sahlin och Ohly. Stödet för JAS-planen är kanske lätt dunkelt och möjligen mer avsett att verka principfast; varför skulle man annars hålla helt tyst om den nye S-ledaren Håkan Juholts (nu tillbakadragna) krav på att ta hem JAS-planen? Förmodligen för att man inte ville sälla sig till Bildt och Tolgfors och angripa Juholt från höger.

Men frågan är hur K/Å kan tro att Libyen efter Khadaffi skulle bli en demokrati? Ingen behöver betvivla att oppositionen strävar efter en form av liberal demokrati, efter årtionden av militärdiktatur. Men varför skulle en ”demokrati” under Natos skydd i Libyen bli något annorlunda än de ”demokratier” som imperialismen upprättat i Irak eller Afghanistan, eller för den delen i Kosovo eller Östtimor? Varför skulle imperialismen plötsligt tillåta uppkomsten av en borgerlig demokrati av – låt oss säga – turkiskt snitt i Libyen? Av respekt för det folkliga upproret?

För socialister i vår strömning inom arbetarrörelsen – ”trotskisterna” – är en av de centrala lärdomarna från revolutionen i Ryssland 1917, borgerlighetens oförmåga att genomföra ens en borgerligt, demokratisk revolution. Lärdomen är att en sådan revolution, inte minst i ett av imperialismen dominerat land, måste genomföras av den revolutionära arbetarrörelsen och dess partier. I Libyen finns ingenting sådant. Oppositionen har ingen social revolution på programmet, inte ens av den nationalistiska och anti-imperialistiska karaktär som Khadaffi hade när han kom till makten 1969. Politiskt domineras man av borgerliga krafter i koalition med grupper som spjälkats av från Khadaffi-regimen.
I bästa fall kan oppositionens seger öppna ett tillfälligt fönster, på samma sätt som nu sker i Tunisien och Egypten. Ett fönster som imperialismen aldrig kommer att tillåta öppnas på vid gavel, särskilt inte när de redan etablerat en militär närvaro.
Seger eller nederlag i Libyen kommer inte ens att avgöras i Libyen, utan i resultatet av hela den revolutionära våg som skakar arabvärlden och det är därför vi måste koncentrera vårt stöd till de krafter som står för en revolutionärt socialistisk politik i regionen och inte hoppas på hjälp från imperialismen.

Göran Kärrman
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.