Minnen av hopp och hämnd

13 juni 2011

Konst, Kultur, Kulturkrönika

Bland kommunarder, petrolöser och ruinturister i Paris. ”På vissa gator spärrade liken trafiken och stirrade med öppna ögon på de förbipasserande. I förstaden St. Antoine låg de överallt uppstaplade i hela högar, som till hälften var vita av klor. Vid polytekniska skolan täckte de en yta av hundra meters längd tre meter högt. I Passy låg ettusen-etthundra vid Trocadero…”

För i dagarna hundrafyrtio år sedan hade de sista gevärssalvorna ekat bort över staden. Den ”blodiga veckan” var över och i Paris’ västra delar firade borgerskapet general Mac Mahons gruvliga hämnd. Kanske var de femton, kanske tjugotusen som sköts på stället, samlades upp och mejades ned, föstes bort och arkebuserades, män, kvinnor och barn – i Roquettefängelset, militärkaserner, på bakgårdar, i parker… ”Vagnar av alla slag, rustvagnar och omnibussar avhämtade de döda och rullade bort genom Paris. Inte sedan de stora pesterna i London och Marseille hade världen skådat dylika transporter av människokött”, berättar en skildring.
Kommunen var krossad. I sjuttiotvå dagar hade parisbefolkningen hållit stånd mot övermakten och sänt ut sitt budskap om frihet, jämlikhet och broderskap över Frankrike och Europa. Valda från de folkliga kvarteren hade kommunens radikala ombud beslutat sopa undan resterna av Napoleon III:s kejsardöme, begränsa kyrkans makt, demokratisera de statliga organen, genomföra sociala reformer och stärka arbetarnas ställning.
Hösten innan hade Frankrike besegrats i fransk-tyska kriget, det Andra kejsardömet fallit och republik proklamerats för att ”rädda fosterlandet”. Efter fyra månaders tysk belägring av Paris valde Adolphe Thiers ”segerregering” i januari 1871 att kapitulera och underteckna hårda fredsvillkor. Demobiliseringen av huvudstaden förhindrades dock genom ett folkligt uppror som i mars försvarade nationalgardets – Paris’ hemvärns – kanonbatteri på toppen av berget Montmartre. Den 28 mars proklamerades ”kommunen” – inspirerad av mobiliseringen till den franska revolutionens försvar under välfärdsutskottets och Robespierres dagar 1791. Idealet om den revolutionära demokratiska republiken under Paris’ ledning ställdes mot Thiers storborgerliga regim som tagit sin tillflykt till Versailles.

Sista barrikaden
Uppbackad av kejsardömets krigsmakt, forna monarkister och konservativa krafter på landsbygden gick versailletrupperna till offensiv och lyckades efter hårda drabbningar runt staden ta sig in den 21 maj. De välbeställdas arrondissements i väster besattes utan motstånd men i de folkliga kvarteren i St. Antoine och Belleville rasade striderna under en veckas förtvivlat motstånd. Från barrikad till barrikad, hus till hus kämpade kommunarderna till de sista ställningarna på Père-Lachaise kyrkogården och rue de la Fontaine-au-Roi där den sista barrikaden föll klockan elva på förmiddagen den 28 maj.
Omkring fyratusen kommunarder hade stupat i striderna, knappt tusen på den segrande sidan. Det var ingenting mot vad som komma skulle.
Kommunen hade arkebuserat sammanlagt hundra präster, officerare, spioner, höga tjänstemän och andra representanter för den störtade regimen som hämnd för de egna offren under slutstridens desperata dagar. Nu var det den ”borgerliga civilisationens” tur. Blodbadet som följde ackompanjerades av bortåt femtiotusen fängslade och dömda, däribland tusen kvinnor och över femhundra barn. Många placerades på de ökända flytande ”pontonerna” utanför hamnstäder där fångarna dog som flugor under vedervärdiga förhållanden. Över tretusen deporterades till straffkolonier i Nya Kaledonien utanför Australien och tiotusen parisare flydde Frankrike.
”De röda” – anhängare av Auguste Blanqui eller ”Internationalen” – den så kallade Första Internationalen under Marx’ och Engels’ dagar – skulle utrotas till sista man och kvinna och minnet av Kommunen raderas ut för kommande generationer.

Petrolöser
Men än idag, 140 år efteråt, tycks historien om Paris’ strid till sista blodsdroppen för folkets republik envist bita sig fast i minnet. Till utställningar i stadshuset, Hôtel de Ville, där kommunarderna styrde, har de senaste månaderna 2000-talets parisare vallfärdat för att ta del av det förflutna. Några säkert som historiska ”turister” med häpna ögon inför den formidabla förödelsen av huvudstaden som när det begav sig av pressen skylldes på illvilliga ”petrolöser” – fanatiska kvinnliga kommunarder som med petroleum satte eld på Paris’ pampiga byggnader. En sägen som redan sommaren för 140 år sedan fick engelska turister på ”ruinresor” till Paris att rysa över kvinnligt vanvett.
Det var framförallt ruinerna av Hôtel de Ville, Palais Royal och Tuilerierna som visades upp och blev föremål för en tidig vykortsindustri. Hur arbetarstadsdelarna lagts i grus under Thiers bombardemang intresserade mindre den spatserande medelklassen. Genom dåtida fotografer som apotekaren Hippolyte Blancard (1843-1924) räddades emellertid också det minnet åt eftervärlden – från de dagar av hopp och uppror som segrarna för evigt ville begrava i spillrorna.

Håkan Blomqvist

Hippolyte Blancards bilder finns på La Bibliothèque Historique de la Ville de Paris och är bl a publicerade i Jean Baronnets Regard d’un Parisien sur la Commune, Gallimard/Paris Bibliothèque 2006.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.