I Tunisien pågår revolutionen fortfarande

13 juni 2011

Fokus, Nyheter, Reportage

Går man på en gata i centrala Tunis stöter man på den ena demonstrationen efter den andra.. Photo: Farooq Sulehria Går man på en gata i centrala Tunis stöter man på den ena demonstrationen efter den andra. FOTO. Farooq Sulehria

Farooq Sulehria besöker ett Tunis där revolutionen fortfarande utvecklas.

Tunis är farligt vackert. Det är omöjligt att inte förälska sig i den gamla staden, Madina. Habib Bourguiba-gatan kantas av träd och är fylld av avslappade turister, ett arv från den franska kolonialperioden och en tunisisk version av Champs Elysées i Paris.
Det är svårt att inse att för bara ett par månader sedan var de eleganta platserna skådeplasten för hårda strider mellan demokratiaktivister och Ben Alis gendarmeri. Det enda synliga spåret av striderna heter nu 14 januari-torget. Landets grundare Habib Bourguiba stod där staty mitt på torget.
Efter sin kupp 1987 ersatte Ben Ali statyn med ett klocktorn. Han byggde massor av klocktorn i varje tunisisk stad.
– Klockorna var precis som hans system, de fungerade aldrig, säger min vän och vägvisare Wasim. Han studerar i Paris men är tillbaka i Tunis för att hjälpa till att organisera Left Workers Leagues grundningskongress.
Till skillnad från i många andra muslimska länder är vänstern en levande faktor i tunisisk politik. Hamma Hammami är ledare för Arbetarnas kommunistparti (PCOT) och är en välkänd person. Liksom andra vänsterpartier förbjöds PCOT, liksom det islamistiska Al-Nahda. Dess ledare Rachid Ghannouchi tillbringade 21 år i exil i London och kom tilbaka till Tunis efter revolutionen.

Islamisterna förbjöds och förföljdes och tog sin tillflykt till moskén eller ägnade sig åt välgörenhetsarbete. Det växande antalet hijabklädda kvinnor brukar skyllas på Al-Nahda. Men de barhuvade är fler än de hijabklädda. Oberoende av klädsel rör sig kvinnorna fritt och ingår som en naturlig del i stadsbilden. I de fullpackade bussarna och spårvagnarna förekommer ingen segregering. Kvinnor är synliga överallt: på kontoren, i affärerna, studentområdena, affärsdistrikten och galleriorna. Men männen tycks inte stirra lystet efter dem eller trakassera dem.
Ändå sedan självständigheten har tunisiska kvinnor haft rättigheter som aldrig förekommer i andra muslimska länder. I ett försök att visa upp en liberal fasad inför Väst stödde Ben Ali för övrigt den officiella kvinnorörelsen.
Men den avgörande faktorn som satte stopp för Ben Ali var UGTT, de tunisiska arbetarnas LO. I stället för att krossa den fackliga rörelsen övertog de olika tunisiska diktaturerna rörelsen för att skaffa sig ett lydigt fack. En reformistisk och ständigt kompromissberedd ledning har alltid suttit vid rodret i UGTT.

Om den förföljda religiösa högern stärkte sig i moskéerna, tog ironiskt nog den revolutionära vänstern sin tillflykt till de lokala UGTT-avdelningarna. De blev vänsterns fäste i många avseenden. När de röda bråkmakarna upptäcktes blev de förstås utslängda, men den hårdföra statsapparaten misslyckades ändå med att helt tysta de avvikande rösterna.
När revolten bröt ut var det de lokala UGTT-avdelningarna som blev mobiliseringscentraler. Ledningen intog från början en reserverad hållning. Men revolten spreds till den grad att varje organisation som gjorde motstånd skulle ha svepts bort. Till och med UGTT-ledningen gick motsträvigt med i revolutionen. Det visade sig vara den avgörande faktorn för att få bort Ben Ali.
– Diktatorn är borta men inte hans nyliberala diktatur, sa Fatehi Chamkhi när jag intervjuade honom. Han är en nyckelperson i CADTM, en internationell kampanj för att tredje världens skuld ska avskrivas. Han undervisar i geografi vid Manouba-universitetet. Men den dagen vi träffades hade han föreläst för studenterna om revolutionernas historia. Hans studenter är mer intresserade av revolution än geografi just nu.
– De senaste 23 åren har Tunis betalat de internationella långivarna den fantastiska summan av fem miljarder dollar, säger han. Han menar att den tunisiska revolutionen är en reaktion på den kapitalistiska kris som slog till 2008 och i Tunisien förvärrades av statsskulden.

Han tror att den styrande eliten försöker dämpa revolutionen genom att avleda den in i en labyrint av val, och inte är beredd att lösa den ekonomiska och sociala krisen. Och det är han inte ensam om att anse. Detta är en mycket utbredd uppfattning i Tunisien. Närvaron av bankmän importerade från Frankrike gav upphov till en ny protestvåg. Premiärminister Mohammed Ghannouchi och några andra ministrar tvingades avgå i slutet av februari. En skarp 80-årig politiker, Kaid Essebi, ersatte Ghannouchi. Liksom president H’bazaa är Essebi en kvarleva från Bourguiba-tiden.
Essebi omges av byråkrater och betraktas som en marionett i händerna på storföretagen och den tunisiska armén som har fått inflytande efter revolutionen. Internationella media förhärligade den tunisiska arméns betydelse på ett sätt som saknade historiskt sammanhang. Tunisien var inte militärens stat. Det var en polisstat. Polisapparaten som ärvdes från den franska kolonialmakten är ungefär tre gånger så stor som den tunisiska armén.
Polisapparaten är en fransk produkt medan armén har utbildats och beväpnats av USA. Också de stora tunisiska media ägnar sig åt att berömma armén. Men de tunisiska arbetarna kommer att få svårt att glömma hur militären tryckte ner Rörelsen för bröd 1983. Ett hundratal människor sköts ner. På samma sätt använde Ben Ali militärt våld på 1990-talet för att krossa studentrörelsen.

Västs reportrar har gett sig iväg till mer spännande ställen, men revolutionen i Tunisien är fortfarande ett intressant fenomen som fortfarande håller på att utvecklas. Den är inte över. Tusentals arbetskonflikter har ägt rum. Dussintals pågår fortfarande. Den dag jag kom hit var Republique, tågstationen nära Hotel Naplouse, helt övergiven. Järnvägsarbetarna strejkade. På försäkringsbolaget Star i närheten hade arbetarna slängt ut chefen. Sophämtarna avslutade sin strejk några dagar innan jag kom.
Går man på en gata i centrala Tunis stöter man på den ena demonstrationen efter den andra. Detta trots att ”normaltillståndet” ska vara återupprättat. Häromdagen träffade jag Wafa på Almazar-kaféet för en intervju. Till sist frågade jag henne om det var möjligt att diskutera politik offentligt före revolutionen. Hon stirrade häpet på mig.
– Omöjligt, ropade hon.
När vi gick till kassan för att betala såg vi ytterligare ett tecken på revolutionära förändringar. En Che-affisch hängde på väggen bakom kassören.

Text och foto:Farooq Sulehria
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.