Folklig massrevolt i Grekland

20 juni 2011

Fokus, Nyheter, Politik, Utrikes

Det är ett par veckor sedan rörelsen började, och nu översvämmar de Upprörda grekerna städernas torg med väldiga folkmassor som ropar ut sin vrede och gör regeringen Papandreou och dess lokala och internationella stöd nervösa. Det handlar inte längre om en proteströrelse, inte heller enbart om en bred mobilisering mot nedskärningarna. Det är ett verkligt folkligt uppror som drar fram över Grekland. Upproret vägrar högljutt att betala ”deras kris” och ”deras skulder” och visar sin avsky för de båda nyliberala alternativen, och hela politikerflocken på köpet.

Hur många var de på Syntagmatorget (Konstitutionstorget) mitt i Aten, mitt emot parlamentet söndag 5 juni? Det är svårt att bedöma eftersom det inte fanns någon ledning och folk kom och gick hela tiden. Men enligt Atens tunnelbaneansvariga som kan beräkna antalet passagerare var det minst 250 000 personer närvarande denna minnesvärda kväll. Om man lägger till de folkmassor som samlades på torgen i tiotals andra grekiska städer handlar det om flera hundra tusen sammanlagt.
Och hur är det möjligt att en sådan massrörelse, som dessutom skakar i grunden en regering som står i fokus för Europas intresse, fullständigt förtigs av västerländska media? Under de tio-tolv första dagarna förekom praktiskt taget inte ett ord, inte en bild av dessa väldiga folkmassor som skrek ut sitt raseri mot IMF, EU-kommissionen, ”trojkan” (Europeiska Centralbanken, EU-kommissionen, IMF), Tysklands Angela Merkel och den internationella nyliberala gräddan. Absolut ingenting. Utom då och då några rader om ”hundratals demonstranter” på Atens gator utkallade av grekiska CGT. Egendomlig förkärlek för de glesa demonstrationer med fackliga byråkrater som spelade mycket liten roll samtidigt som väldiga folkmassor demonstrerade några hundra meter längre bort, långt efter midnatt, sedan två veckor…

Det handlar i realiteten om en censur av hittills oanade dimensioner. En organiserad och metodisk censur i avsikt att hindra smittan från den grekiska rörelsen så att den inte skulle sprida sig över Europa. Inför detta nya vapen måste alla reagera, både för att avslöja skandalen och för att kringgå förbudet att informera den allmänna opinionen, genom att utveckla kommunikationen mellan Europas sociala rörelser och skapa våra egna alternativa media…När man betraktar de grekiska Upprörda (på grekiska Aganaktismeni, den spanska motsvarigheten los Indignados) bör man tänka på att det handlar om en rörelse som blir alltmera folklig och är en spegel av det grekiska samhälle som sedan 25 år formats av en nyliberal ideologi, både cynisk, chauvinistisk, rasistisk och individualistisk, som har förvandlat allt till varor på marknaden.
Det är därför den bild som framträder ofta är motsägelsefull, och blandar det värsta och det bästa både i idéerna och i demonstranternas uppträdande. Samma person kan till exempel visa upp en grekisk nationalism med rasistiska övertoner och vifta med en tunisisk flagga (eller spansk, egyptisk, portugisisk, irländsk eller argentinsk) för att visa sin internationella solidaritet med de kämpande folken i dessa länder.

Måste man dra slutsatsen att här är en samling demonstranter som varken vet ut eller in? Absolut inte. Det förekommer inga helt ”rena” sociala uppror, men de grekiska Upprördas rörelse radikaliseras inför våra ögon trots att den är präglad av 25 års social och moralisk katastrof. Men man bör noga märka att alla dessa brister är helt underordnade dess viktigaste egenskap: den förkastar totalt regeringens avtal med ”trojkan”, den offentliga skulden, regeringen, nedskärningarna, korruptionen, den fiktiva parlamentariska demokratin, EU-kommissionen, alltså systemet som helhet.
Det är alltså ingen slump att hundratusentals grekiska Upprörda sedan veckor skriker sig hesa med de vältaliga parollerna ”Vi är inte skyldiga någonting, vi säljer ingenting, vi betalar ingenting”, ”Vi säljer ingenting och vi säljer oss inte”; ”De kan ge sig iväg allihop nu, avtalet, trojkan, regeringen och skulden”. Faktum är att den typen av paroller enar alla demonstranterna, liksom allt som innebär att vägra acceptera och betala statsskulden. Kampanjen som Initiativet för en offentlig granskning av statsskulden driver gör därför stor succé i större delen av landet, och deras bord mitt på Syntagmatorget är ständigt belägrat av massor med folk som vill skriva på deras appell eller erbjuda sig som frivilliga medhjälpare…

Från början var de Upprörda nästan helt oorganiserade, men börjar alltmer visa upp en organisering vars höjdpunkt är Folkförsamlingen som varje kväll klockan nio drar till sig hundratals deltagare inför flera tusen mycket uppmärksamma åhörare. Diskussionerna är ofta på hög nivå (till exempel den om statsskulden) och överglänser på långa vägar allt det som visas på de stora tevekanalerna. Och allt detta trots oväsendet (man befinner sig mitt i centrum av en stad med fyra miljoner invånare), tiotusentals människor rör sig i området, och speciellt den sagolika blandning av människor som utgör de väldiga åhörarskarorna mitt i ett permanent tältläger som ibland påminner om Babels torn.
Alla de goda sidorna hos denna ”direktdemokrati” som genomförs dag efter dag på Syntagmatorget får inte skyla över dess svagheter, tvetydigheter och brister, såsom dess ursprungliga ovilja mot allt som har att göra med partier, fackföreningar och allt organiserat kollektivt handlande. Även om det är otvetydigt att denna motvilja mot ”partier” är utbredd bland de grekiska massorna av Upprörda som har en benägenhet att förkasta hela politikervärlden utan att göra minsta åtskillnad, så bör man ändå notera den fantastiska utvecklingen hos Folkförsamlingen, både i Aten och Thessaloniki, där man har gått från att förkasta fackföreningarna till att inbjuda dem att avsluta sina demonstrationer på Syntagmatorget så att arbetarna kan förena sig med de Upprörda…

Det är givetvis ingen hemlighet att det politiska landskapet på Syntagmatorget med tiden har klarnat: den folkliga högern och extremhögern finns representerade i mängden strax över torget, framför parlamentet, och den radikala och anarkisttenderande vänstern finns på själva torget och kontrollerar Folkförsamlingen och det permanenta tältlägret.
Och även om denna radikala vänster anger tonen och präglar alla aktiviteter och demonstrationer på Syntagmatorget med en djupröd färg, kan man däremot inte dra slutsatsen att de olika nyanserna av populistisk, chauvinistisk, rasistisk eller rent ut nynazistisk höger kommer att sluta med att försöka utöva inflytande över denna väldiga folkrörelse. De kommer att fortsätta. Och allt hänger i sista hand på förmågan hos rörelsens avantgarde att få den att slå rot i bostadsområdena, på arbetsplatserna och i skolorna, och samtidigt ge den klara målsättningar som kan knyta samman dess enorma omedelbara behov och dess hämndlystna raseri mot systemet.

Den grekiska Syntagmarörelsen skiljer sig ganska mycket från sin spanska motsvarighet genom sin storlek, sociala sammansättning, radikalitet och politiska mångfald, men har gemensamt med Tahrirtorget i Kairo och Puerta del Sol i Madrid hatet mot den politiska och ekonomiska elit som lägger beslag på den borgerliga parlamentariska demokratin och tömmer den på allt innehåll vid en tid när nyliberalismen är som mest arrogant och omänsklig. Och samtidigt genomströmmas den av samma längtan efter deltagande, demokrati och ickevåld som djupt präglar alla folkliga revolter i början på 21 århundradet.
Vi kan bara dra provisoriska slutsatser: oberoende av händelsernas gång som redan tycks fullkomligt omvälvande markerar den grekiska rörelsen för de Upprörda en vändpunkt i landets historia. Hädanefter är allt möjligt och ingenting är längre som förut.

Yorgos Mitralias

Översättning från franska:Gunvor Karlström
(Publicerat på NPA:s hemsida)

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.