Ett minfält av felsignaler

20 juni 2011

Kultur, Kulturkrönika

– För nypåstigna här i Katrineholm ber vi att få meddela att vi befinner oss mitt i ett omfattande signalfel, den vänliga rösten i högtalarna är ursäktande när den fortsätter:
– Det är flera tåg som kommer att få åka på rad här nu längs spåret ett bra tag och eftersom hela signalsystemet är ur funktion kommer detta att gå mycket långsamt.
Med tre och en halv timmes försening rullar X 2000 tåget alltså mycket, mycket långsamt ut från perrongen medan ivriga resenärer trängs i mittgången för att komma till restaurangvagnen och plocka på sig kaffe, bullar och annat smått och gott som de har uppmuntrats till; SJ bjuder, det är det minsta de kan göra.
Ett gäng skådespelare som varit på olika håll och spelat in eller spelat upp har redan hunnit bulla upp rejält med allsköns mackor och muffins samtidigt som de har debriefing och anekdotberättning som hörs i hela vagnen, den som vill kan tjyvlyssna på berättelser från diverse stora och små filmer och föreställningar, om krokodiler i Amazonas, vad Ronny och Ragge betytt för karriären, om skådisvänner som det gått bra eller dåligt för och om vad man kan göra om det nu inte skulle funka med skådespelandet: släppa en bok eller skiva!
Den som inte vill höra skvaller försöker koncentrera sig på sin bok medan konduktören fortsätter att då och då ropa ut vänliga små upprepningar om att vi fortfarande befinner oss mitt ett omfattande signalfel och att vi kommer att bli stående flera gånger till.

Solnedgångens sista strålar vilar över försommarlandskapets blanka sjöar, ängar och skogar. Att befinna sig mitt i ett omfattande signalfel är inte så farligt en ljummen kväll som denna även om det låter som att all kontakt med världen för tillfället är bruten och att vi lika gärna kunde ha varit mitt i en isstorm. En stackars hund suckar uppgivet men får inte gå ut vid uppehållen för dess matte tror att vi snart ska vara framme i Södertälje. Det dröjer två timmar till.
– Hade jag vetat det här hade jag ju inte behövt springa från föreställningen för att hinna med tåget, utan att ens sminka av mig, säger en av skådisarna men blir påmind av en annan om att då hade hon ju varit ännu mycket senare med tanke på alla tåg i kö efter oss.

När vi till slut rullar in på Stockholm station är det nära midnatt. Ingen särskilt uppmuntrande tanke för den som ska upp och jobba nästa morgon och har en bit kvar att ta sig innan nyckeln kan sättas i hemdörren. Ändå är det inget större knuffande och grumsande när alla ska av samtidigt, svenska folket har kanske fått in vanan – det är så här det ska vara att åka tåg: det ska inte funka. Och för det mesta handlar det om att det är fel på signalerna. Varför det är fel på dem verkar vara ett mysterium. När två godståg höll på att krocka på grund av felsignal i torsdags var det ingen på det ansvariga företaget som visste varför.

Samma sak med elfelet som inatt gjorde att två nattåg blev stående fem timmar i Hälsingland. Oklara orsaker till trots, både signalfel och elfel verkar ha med elförsörjningen att göra och då handlar det ju om samma ansvariga företag i båda fallen. Intressant. Och detta är ett företag som kunde tänka sig mindre betalt än det förra och som därför fått ta över sedan första juni. Är det därför signalfelen är omfattande och inte bara signalfel i största allmänhet? Oavsett allt vore det trevligt om de mystiska signalfelen och elfelen kunde avmystifieras och en ordentlig orsak uppdagas – som att det kanske läggs för lite pengar på tågtrafiken till exempel. Bara en tanke! För på något sätt fungerade det ju så pass mycket bättre förr. Tacka vet jag den gamla stadiga Inlandsbanan!

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.