En sorgeskrift över ett försvinnande USA

20 juni 2011

Krönika, Kultur

Lars Henriksson har läst Paul Clemens bok om hur USA:s industriella ryggrad demonteras och drar paralleller till Sverige. Istället för att sörja att bilindustrin går i graven pekar han på hur det absoluta behovet av en total omställning för klimatets väl även skulle rädda jobben och en uträknad arbetarklass.

Den uppmärksamme stadsvandraren har under våren kunnat lägga märke till ett ovanligt stort kinesiskt inslag i gatubilden kring Getebergsäng. Det är arbetare och tekniker som demonterar det som en gång var stadens fjärde största industri, Saabs växellådsfabrik, för transport till Kina.
En symbolisk händelse som är långt ifrån ovanlig i världens gamla industriländer. I USA finns i dag tre gånger så många säkerhetsvakter som verkstadsmekaniker och fler kasinoanställda än svarvare. Orsaken är inte så mycket arbetsbesparande teknik som att landets kapital i rask takt övergivit den produktiva sfären.
Ingenstans påminns man om detta tydligare än i Detroit, bilindustrins vagga och historiska kraftcentrum. Vackra trähus, byggda för arbetare med trygga och hyggligt betalda jobb, står övergivna och tillbommade i hela enklaver. Förfallet har pågått i snart 40 år och de senaste årtiondenas globalisering och låglöneflykt har inte dämpat utvecklingen, att det fortfarande görs bilar är bara en illustration av hur väldig industrin en gång var.

Ännu en stängd fabrik är ingen sensation i denna de nedlagda bilfabrikernas världshuvudstad, men när journalisten Paul Clemens en dag läser att Budd Company ska stängas reagerar han. Om namnet inte höjer många ögonbryn hos oss är det lika legendariskt i Detroit som Ford eller GM, det var Budd som uppfann den självbärande karossen och här pressades plåten till klassiker som Ford Thunderbird.
Clemens ställer sig frågan hur det rent praktiskt går till när man stänger en sådan fabrik och bestämmer sig för att under ett år följa nedmonteringen av Thyssen Krupp Budd Detroit Plant, som var anläggningens sista officiella namn.
Vi får följa hur fabrikens tunga hjärta, presslinjerna, bit för bit monteras ner, stuvas och skickas iväg för ett nytt liv i låglöneländer. Vi är med Clemens när vakterna på kalla nattpass jagar koppartjuvar och vi lär känna det råbarkade men yrkesskickliga gänget från Arkansas bakvatten som, likt omvända rallare, kuskar landet kring och utför det svåra och riskfyllda jobbet att demontera USA:s industriella ryggrad.

Resultatet, boken Punching out, blir mindre obduktionsprotokoll än slaktskildring, Clemens söker varken förklaringar eller lösningar. Han är iakttagare och krönikör, men alls ingen kylig turist och boken är mycket långt från all kitschig ruinromantik. För även om det är kring de väldiga pressarna handlingen utspelar sig står människorna i centrum. De som i generationer tjänat sitt levebröd på Budd och de som nu river fabriken.
Författarens rötter är generationsdjupa i den oljeindränkta Detroitmyllan och han tycker sig under året bli en del av den döende fabrikens sista besättning. Möjligen har de härdade industririvarna annat att säga om den finlemmade observatören och hans anteckningsblock när han vänder ryggen till.
Boken formar sig till en sorgeskrift över ett försvinnande USA och en arbetarklass som bokstavligt talat städar upp efter sig själv. Under rivningsåret inträffar en strejk i staden som slutar med att bilarbetarfacket UAW, liksom så många gånger förr, går med på stora eftergifter i synnerhet för ännu inte anställda. Clemens konstaterar vemodigt att en ung arbetare därmed tjänar bättre på att riva ner en bilfabrik än att jobba i den. När vi följer författaren ut genom grindarna för sista gången våren 2008 är den utkylda och läckande byggnaden det enda som är kvar, som kadavret av en väldig val som skrapats rent in på benen av pirålarnas rasptungor.
Samtidigt som innanmätet gröptes ur Budds Detroitfabrik gick en liten skälvning genom den amerikanska bolånemarknaden, en sten sattes i rullning och det största ekonomiska skredet sedan 30-talet drogs igång. Bilindustrin föll fritt och i Sverige hängde biltillverkningen på gärdsgården. Där delar av den ännu är kvar …

Om hoten ännu hänger tunga över bilindustrin är det annorlunda med klimatet. Effekten av 250 års fossilförbränning är redan ett faktum, i forskarnas mätningar såväl som i Pakistans översvämningar och torkans Ryssland. Och trots bilmässornas ”gröna” bilar bidrar trafiken allt mer till växthusgaserna. I vanlig ordning konstaterade Trafikverket nyligen att trafikens koldioxidutsläpp ökat under 2010, trots att de nya bilarna är renare än någonsin. Samhället fortsätter att planeras för ökande trafik, utmärkt för transportindustrins vinster men katastrofalt för våra livsvillkor.
Att varken Clemens eller rivningsmanskapet ifrågasätter det oundvikliga i det som sker beror inte på att rimliga alternativ saknas. De finns rentav i Budds egen historia. Företaget har inte bara bockat bilplåt, en viktig verksamhet har också varit att bygga järnvägsvagnar, och 1941 gjorde man delar till ett vindkraftverk vars effekt inte skulle överträffas förrän 1979. Utrustning för kollektiva transportmedel och alternativ energiproduktion, just sådant som behövs för att minska växthusgasutsläppen.
Men teknik har aldrig varit en stötesten, vare sig när det gäller jobben eller klimatfrågan. Problemet är att driva igenom sådana lösningar gentemot fossilsamhällets mäktiga stöttepelare, inte minst bilindustrin och dess lobbygrupper. Och hur skulle en sargad och desorganiserad arbetarklass kunna göra det?

När jag efter läsningen av Punching out står och bygger bilar kan jag inte låta bli att snegla på utrustningarna i fabriken där jag arbetar; vad av allt detta skulle kunna återanvändas den dag bilproduktionen tvingas upphöra? Några robotar, elmotorer och pumpar, en del verktyg och luftmaskiner.
Men den viktigaste beståndsdelen, alla vi som jobbar här, från utvecklingsavdelningens ingenjörer till oss som kör ut bilen genom porten, skulle kunna masstillverka de flesta högteknologiska ting och inte bara bilar. Åtminstone så länge vi finns samlade i den väldiga organisation som bilindustrin utgör och inte, som de anställda på Budd eller Saabs växellådsfabrik, skingras för vinden.
Bilindustrins arbetare och tjänstemän har inte bara de praktiska kunskaperna som krävs för att ställa om produktionen. Vi har också ett egenintresse av omställning, både för att försvara jobb och arbetsvillkor och för att rädda världen åt oss själva och våra efterkommande.
I dag ställs frågan återigen akut för de hårt prövade Saabanställda i Trollhättan: ska även de som sista jobb städa ur fabriken eller försöka ta sitt öde i egna händer? Men liksom för de arbetande i USA är vår tilltro till den egna förmågan så låg att vi snarare sätter hoppet till spekulanter och bankdirektörer när jobben hotas. Sådant kan dock ändras, både här och där. Och kanske hade tonen i Punching out varit lite mindre sorgsen om den skrivits efter den mäktiga styrkeuppvisning, lika oförutsedd som upproren i Nordafrika, som USA:s uträknade arbetarklass gjorde i Wisconsin och som ännu pågår i Mellanvästern.

Lars Henriksson
intis@internationalen.se
Illustration: Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.