Amnesty 50 år

06 juni 2011

Nyheter

Det stod ett högt, högt ljus och brann på Södra teaterns stora scen i Stockholm i lördags kväll. Symbolen för det arbete som den femtioårsfirande människorättsorganisationen Amnesty International bedriver varje dag, varje minut, varje sekund för att alla människor i den här världen ska få möjligheten att leva ett drägligt liv, i frihet.

Det är medlemmarnas arbete som står i fokus för kvällen, det arbete som hittills bland annat har lett till att tusentals samvetsfångar frigivits och att chansen att få en rättvis rättegång ökar för dem som sitter kvar. Men, som generalsekreteraren Lise Bergh poängterar, tyvärr är kampen för dessa människors rättigheter lika aktuell idag som den var för 50 år sedan då den brittiske juristen Peter Benenson grundade Amnesty. Tänk bara på Burma, tänk på Kina, tänk på Iran, Irak, Afghanistan, Vitryssland, USA, Demokratiska Republiken Kongo, Syrien, Libyen… tänk på Egypten där människor fortfarande fängslas för det de tror på.
Och tänk på att var 90:e sekund dör en gravid kvinna för att hon inte får den hjälp hon behöver. Det är en bister värld men det är också en värld där det brinnande ljuset på scenen står som en högst verklig symbol för den kamp som förs av så många människor världen över.

Vi får en väldigt fin reading – en pjäsuppläsning där aktivisternas röster kommer fram på ett gripande sätt genom personliga berättelser om vad som driver dem och vad de fått uppleva under sina år med Amnesty. Europarådets kommissionär för mänskliga rättighter och tidigare generalsekreteraren för Amnesty, Thomas Hammarberg, håller ett tal om frihet som avslutas med en uppmaning till publiken att stå upp för frihet. Bokstavligen. Och vi ställer oss upp.

Efter pausen är det dags för kvällens konferencier att kliva in på scenen: poeten och musikern Emil Jensen! Vem passar väl bättre att orkestrera en kväll för aktivismen och medmänskligheten? Dessutom har Jensen själv gjort utomordentliga val när han plockat in sina favoriter till denna tvåaktsminigala. Inför varje ny person han ska välkomna in på scen riktig myser han över att få presentera sin Absoluta Favorit.
Emil Jensen tycker inte att vi ska sörja över att Amnesty fortfarande behövs:
– Amnesty skulle behövas även i den bästa av världar. Demokrati borde vara ett verb, det är något vi ständigt måste återerövra.

Som första Absoluta Favorit kallar Emil Jensen in skådespelaren och komikern Nour El-Refai:
– I min värld är patriarkatet roten till allt ont så om vi får bort det så behövs inte Amnesty!
Publiken gillar henne skarpt och applåderna smattrar högt. Sedan är det dags för nästa Absoluta Favorit, Mikael Wiehe. Direkt influgen från stranden i Malaga kör han låten Jag har vänner, sedan en låt som han inte tycker kunde vara mer aktuell än idag, den 40 år gamla: Keops pyramid.
Edda Magnassons intensitet är kännbar när hon gör sin version av Nina Simones Mississippi Goddam.
– Jag älskar att spela den låten. Den är alltid lika aktuell och så allmängiltig. Nu däremot ska jag berätta allt om mitt privatliv, säger hon och gör två egna låtar med sin säregna, lite kyliga röst. Den sista, Handsome, är våldsamt medryckande – till festens ära vill hon avsluta med det festligaste hon har i sin repertoar! Edda Magnasson är en av Emil Jensens mest Absoluta Favoriter sedan de träffades på Gotland för åtta år sedan.

I det ymniga favoritregnet kommer så nästa Absoluta. För åtta år sedan kom Jonas Hassen Khemiris första bok i samma veva som Emil Jensens första skiva. De blev inbjudna till samma evenemang hela tiden och började misstänka varandra för stalking.
Ordsnitsaren Khemiri är för tillfället en aning amerikaniserad och har lite svårt med uttalet eftersom han kommer från Staterna där han mottagit off Broadwaypriset Obie Award för sin pjäs “Invasion!”. Sedan hemkomsten har han hunnit med ett besök på en skola i Södertälje där han bland annat fick svara på nyfikna frågor om ifall han är bög och om vad fan han håller på med egentligen – en bra fråga tycker han.
Nu får vi en lite hotfull önskelista till tomten där Jonas Hassen Khemiri tycker att denne borde ta itu med att infria önskningarna om global rättvisa, Palestina och världsfreden. Han beskriver orättvisor som slipade bumeranger som slår oss i bakhuvudet om vi inte låtsas om dem och att de drabbade till slut kommer att dyrka upp låset för att ta sig in i vårt överflöd.
Sedan kommer texten som han skrev efter bombdådet på Drottninggatan i Stockholm i vintras: Jag ringer mina bröder.
Texten har spridits som en löpeld i media men den håller ännu efter många omlyssningar.

Efter ännu en paus blir det både Emil Jensen själv med band och sedan Loney dear som först nästan håller på att drunkna bland alla sladdar han behöver ha omkring fötterna. Som många andra singer/songwriters nuförtiden spelar han in sig själv under låtarnas gång och bygger sakta men säkert upp en mäktig ljudbild tillsammans med dragspelerskan som står lite vid sidan om, intill det enträget brinnande ljuset.
Ane Brun med sin häftiga röst och närvaro är en annan av Emil Jensens Absoluta favoriter. Likt en av de stora amerikanska folksångerskorna på 70-talet intar hon scenen med sin röst och sin gitarr, och för den som vill finns en skiva att köpa nere i foajén, till stöd för Amnestys arbete.
När Emil Jensen har avslutat det digra programmet på scenen med en hyllningslåt till alla dem som engagerar sig och som vet att en mur bara är en bro på högkant, fortsätter festen på olika håll och kanter i huset som ligger där på sin höjd och blickar ut över staden. Nästa morgon fortsätter arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.