Varför vill västimperialismen ha bort Gaddafi från makten?

30 maj 2011

Kommentar, Nyheter, Utrikes

I det av USA anförda så kallade kriget mot terrorismen har Libyens ledare Muammar Gaddafi spelat en nyckel­roll som nyttig uppgiftslämnare, och överhuvudtaget har Libyen under senare år anpassat sig till den rådande globala ekonomin. Men varför vill då idag USA och västvärlden röja sin tidigare bundsförvant ur vägen?

Första september 1969 vändes historiens blad i Libyen. En grupp unga officerare under ledning av Muammar Gaddafi störtade den västvänlige kung Idris regim. Förebilden var grannlandet Egypten och Gamal Abdel Nassers arabnationalistiska styre.
Gaddafi hamnade snart i konflikt med USA och de övriga västliga stormakterna när han stängde de amerikanska och brittiska militärbaserna samt nationaliserade utländska företag. Libyen orienterade sig mot östblocket, gjorde stora vapeninköp från Sovjet och kom att stödja en mängd motståndsrörelser av skilda kulörer över hela världen.
Under Ronald Reagans tid som president bottenfrystes relationen mellan USA och Libyen. År 1986 bombade USA landet, och man kom att tilldela Gaddafi epitet ”Mellanösterns galna hund”.

När vi går två decennier framåt i tiden har dock historien ännu en gång vänt blad. Utländska företag är återigen välkomna i Libyen och landet är i full färd med att privatisera statliga företag. Libyen gör stora vapeninköp från bland annat Storbritannien och är USA ytterst behjälpligt i det så kallade kriget mot terrorismen. Under George W Bushs tid i Vita huset kom Gaddafi att förvandlas från en ”galen hund” till en för USA viktig samarbetspartner.
Tillbaka till dags dato och efter att ha fått ett folkligt uppror på halsen har Gaddafi återigen hamnat i motsatsställning till västimperialismen, och Libyen bombas på nytt. Hur förklarar vi det?
Under inledningen av det libyska upproret – i februari – var det signaler av tvehågsenhet som kom över läpparna på västvärldens politiska ledare. Signifikativt i det sammanhanget är Carl Bildts ord att ”vi kan inte ta ställning för endera parten”.
Självklart var dock västimperialismen orolig för det instabila läget i Libyen. Med sina stora oljerikedomar är landet av strategisk vikt för imperialismen. Även om inte Libyen står för mer än två procent av det årliga globala oljeuttaget, och Saudiarabien snabbt gått in och ersatt det nu rådande produktionsbortfallet, beräknas landet härbärgera 3,5 procent av världens samlade oljereserver (Afrikas största och nionde störst i världen) Därtill är den libyska oljan lågsvavlig och av hög kvalité. I en tid av sinande tillgångar – det internationella energiorganet IEA uppskattar att peaken (kulmen) för utvinningen av de globala oljeresurserna nåddes redan 2006 – blir också striden om vem som ska lägga rabarber på de kvarvarande dropparna än hårdare.

Västimperialismen togs på sängen av motståndsstyrkornas frammarsch under krigets första tid. Det verkade som om Gaddafiregimens dagar var räknade och nu gällde det för den att få så stort inflytande som möjligt i ett framtida förändrat Libyen. Trots Gaddafis under senare år goda förbindelser med västimperialismen var det nog ändå många här som såg det som en fördel att få honom röjd ur vägen nu när chansen verkade finnas.
Med sin oberäknelighet och självsvåld kan han, precis som Saddam Hussein, knappast – till skillnad mot regimerna i Israel och Saudiarabien – ses som något stabilt brohuvud. Vad finns det exempelvis för garantier till att inte Gaddafi i morgon kan vända sig mot Kina och ge dess bolag stora oljekoncessioner? Hans goda relationer och samarbetsavtal med herrar som Chávez och Lukasjenko uppfattas säkerligen också av västimperialismen som en irriterande faktor.

Sedan kom då regimtruppernas motoffensiv i mars, snart hotande motståndets centrum i Benghazi. 17 mars antogs FN:s resolution 1973, som statuerade att en flygförbudszon skulle upprättas över Libyen. Med sina bombningar och militära rådgivare har västimperialismen därefter kunnat förstärka sitt inflytande över det libyska motståndet.
Motståndet leds av det Nationella Övergångsrådet i Benghazi, som domineras av den libyska eliten och den gamla regimens män, där flera av företrädarna har nära kontakter med imperialismen. Sedan är det frågan om vilken makt detta övergångsråd har i förhållande till de lokala folkråd som upprättats i befriade städer och byar.
Mot bakgrund av den totala frånvaron i Libyen av radikala partier, fackföreningar och sociala rörelser är det dock inte lätt att vara optimist när man spekulerar över vilken skepnad ett kommande post-Gaddafi-Libyen skulle kunna ta. Troligtvis blir det en regim med nära band till västimperialismen som tillskansar sig makten.

Anders Karlsson

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.