Stieg Larsson skrev: Arbetarnas spionchef som avslöjade fascisterna kring Margaret Thatcher

02 maj 2011

Inrikes, Nyheter

Läs Stieg Larssons artikel i Internationalen, 1984 Nr 43:
Det finns en tumregel som aldrig slår fel; där det finns fascister finns det också anti-fascister. Och så länge det finns anti-fascister, kommer också kampen mot extremhögern att drivas vidare.

Man kan vara anti-fascist på många sätt: Där de flesta människor nöjer sig med muntliga fördömanden finns det ett fåtal som tar steget fullt ut och ägnar sin kraft och sina liv till aktiv kamp. Det är de kämpar som till fullo insett vidden av extremhögerns hot mot demokrati, mänskliga rättigheter eller överhuvudtaget människovärden.
Den kamp de bedriver väcker sällan allmänhetens beundran eller ger belöningar i form av officiella erkännanden eller social prestige. Istället är det en kamp som förs – och ofta måste föras – i tysthet med små åtgärder och magra resurser. Resultatet kan ibland betyda liv eller död för andra människor.

Harry Vem?
En sådan man var Harry Bidney. När han för en kort tid sedan avled vid 62 års ålder var han tämligen okänd utanför de inre cirklarna; det var fler än en som frågade: – Harry Vem?
Så låt oss i all korthet besvara den frågan.
Harry Bidney har under de senaste 30 åren varit en av de viktigaste organisatörerna av anti-fascistisk kamp i England och Europa, och tack vare hans insatser existerar idag ett stabilt och slagkraftigt nätverk mot höger-extremismen.
Harry föddes och växte upp i Londons East End, son till östeuropeiska immigranter. Han var soldat under andra världskriget, först i Europa och sedan i Malaya.
När han återvände till London 1946 hade Mosleyiterna – de engelska nazisternas gamla garde – redan börjat reorganisera sina organisationer, efter kriget. De marscherade och höll möten som provokationer, inte minst i East End där många immigranter fanns bosatta.
Provokationerna tog sig uttryck i våldsamma attacker mot judiska barn, trakasserier och mordbränder. Antifascistiska motdemonstranter blev inte sällan arresterade och fängslade när de försökte försvara sig. Många av dem var just hemvändande soldater, vars försvarstal inför domaren blivit klassiska. De hävdade att de gjorde precis vad de blivit inkallade för att göra: slåss mot fascister.

43-gruppen
Den första aktiva organiseringen mot fascisterna kom till på initiativ ur arbetarrörelsen. Efter en ovanligt våldsam sammanstötning med fascisterna samlades en grupp män och kvinnor över ett glas öl i en enskild hörna på en pub.
Under mötet beslutade man samfällt att skapa en organisation som på allvar var beredd att ta upp kampen genom att samla information, avslöja och stoppa fascisternas aktiviteter.
Vid slutet av mötet samlade man in pengar för att finansiera företaget. När man tömde hatten hittade man 43 sexpence-slantar: man döpte organisationen till 43-gruppen.
Med detta grundkapital byggde man under de kommande åren upp en av de mest magnifika aktionsgrupper arbetarrörelsen någonsin skådat. Genom tidningen On Guard (På vakt) förde man ut sitt budskap; problemet var inte tillfällig anti-semitism i London utan all form av rasism och fascism från Ku Klux Klan i USA till apartheidpolitiken i Sydafrika.
Gång på gång förvånade On Guard kollegorna i tidningsbranschen genom att publicera exakt information i avslöjande reportage, om fascisternas verksamhet. Vid flera tillfällen slog gruppen till, och kunde gripa bland annat SS-officerare på flykt undan rättvisan som gömdes av de engelska Mosleyiterna. Det var Harrys jobb; att infiltrera fascisternas organisation och skaka fram fakta.
Harry Bidney rekryterade anti-fascister bland arbetarungdom som var villiga att ansluta sig till fascisternas partier för att lämna information. Han kom att bygga upp ett veritabelt nätverk av spioner och infiltratörer, ofta med kontinentala förgreningar, som kontrollerades av Londonhögkvarteret.

Arbetarrörelsens spionchef
Verksamheten kom också att omfatta rekrytering av missnöjda fascister på lägre nivåer som man kunde övertala att lämna information.
En av nätverkets största framgångar fick man 1962 när avslöjandena ledde fram till arresteringar och fängslanden av en rad kända brittiska nynazister efter en serie mordbränder mot judiska kyrkor. Bland de gripna fanns nazibossarna Colin Jordan (se artikel om Roger Pearson, Internationalen 35/84) och John Tyndall samt Françoise Dior.
Domstolen uttryckte sin förvåning över att Harrys grupp kunnat krossa mordbrännarligan; något som polisen i över ett års tid varit fullkomligt oförmögen till.

Arvtagarna
Tidningen On Guards roll har idag kommit att övertas av tidskriften the Searchlight; arvtagarna som. bygger sin verksamhet på Harry Bidneys erfarenheter och metoder. Men ända fram till sin död ledde Harry sitt nätverk inom den yttersta högern.
På senare år kom den att koncentreras kring Tory-partiet där informationen bland annat ledde fram till avslöjandet av den så kallade Måndagsklubben; hjärntrusten inom Tories som leddes av ökända nyfascister.
Harry Bidney var inte kommunist och det är okänt om han överhuvudtaget sympatiserade med någon speciell politisk strömning. Men han var arbetargrabben som visste vilken politik han inte accepterade och som ägnade sitt liv till att göra slut på den.
Han var en sån person som förtjänar ett monument.

Stieg Larsson
Internationalen 1984, nr 43.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.