Rot in hell!

09 maj 2011

Inrikes, Kommentar

Så blev bin Ladin till sist själv den martyr han uppmanat så många unga fattiga människor med dynamitbälten att bli. Den religiösa fanatismens fusion med politisk terrorism slutar i en blodig återvändsgränd. Men om slutet demonstrerar terrorismens hjälplöshet mot världens maktstrukturer blixtbelyser den också maktfullkomligheten, brutaliseringen och fördumningen hos dagens förhärskande borgerliga föreställningsvärldar. Att USA:s väpnade armar tar sig makt och rätt att operera över hela planeten för att döda sina motståndare – från Tripoli till Pakistan – ifrågasätts inte.

Att ledarna i Washington gnuggar händerna inför direktsänd avrättning möts med mysande belåtenhet från liberala ledarskribenter och börsanalytiker. ”Nu sätter vi punkt!” eller ”Världen blir bättre att leva i”, jublar fördummade mediemakare till tjoandet från inskränktheten i slott och koja.

Att terrorismen skulle ha någon annan rot än personlig ondska tycks inte kunna tränga in i den borgerliga degenereringens tjocka skallar. Att de hundratusentals massakrerade och utbombade i Irak, Afghanistan och Palestina skulle ha något att göra med terrorismens framväxt är en hädisk tanke i den bästa av världar där bovarna till sist får ”vad de förtjänar”. ”Rättvisa har äntligen skipats!”, hurrar en unison global borgerlighet.

Vi ska delta i jublet den dag kommandoteamen firat sig ner också i Pentagon för att ge vår tids stora massmördare ”vad de förtjänat.” ”Rot in hell!”, önskas bin Laden i amerikanska tidningsrubriker. Visst – men knappast ensam.

Håkan Blomqvist

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.