Revolution, ja – imperialism, nej!

05 maj 2011

Debatt

Den libyska revolutionen och Nato-interventionen sänder stötvågor in i vänstern. Vänsterpartiets stöd åt den svenska JAS-insatsen väcker opposition, för första maj i Stockholm närmast tumultartad. De latinamerikanska solidaritetsorganisationerna i Resocal försökte föra fram en banderoll med nidbild av Lars Ohly som Nato-bombar Libyen. Andra delar av vänstern drivs av opposition mot imperialismen att vända ryggen åt det libyska folkupproret.
Socialistiska partiet och dess världsorganisation Fjärde Internationalen solidariserar sig med den revolutionära kampen för att störta Khadaffis diktatur – men vänder sig samtidigt mot de imperialistiska stormakternas intervention och försök att ta kontroll över utvecklingen. Medan några av SP:s bloggare och skribenter manat till militär intervention på upprorets sida, även med svensk JAS-insats, är Socialistiska partiets linje att bekämpa alla imperialistiska försök att ta kommandot över händelserna, liksom den svenska riksdagens beslut att ansluta sig till Natos krig. Internationalen frågade ett antal socialistiska aktivister hur de motiverar sitt ställningstagande.
För dem som förespråkar militär intervention på upprorets sida, se exempelvis bloggarna Kildén-Åsman, Röda Malmö, Anders Svensson.

”Det finns inga självklara svar som alla kan vara överens om”

Margaretha Svensson bor i Köping, är lärare och svetsare. Hon jobbar i grundskolan och är miljöombud på jobbet, samt sitter i lokala styrelsen för Lärarförbundet. Dessutom i Socialistiska partiets styrelse.

– Svåra frågor men nödvändiga att fundera på. Sedan upproren i norra Afrika tog fart och saker började hända snabbt har debatten varit livlig. Inte minst i vårt parti och i vår internationella organisation. Det har ju visat sig att det inte finns några självklara svar som alla kan vara överens om. Det visar med all önskvärd tydlighet att debatten behövs. Nu och senare.
– Själv har jag lyssnat, funderat och kommit fram till några grunder som jag menar är orubbliga.
1. Uppror mot förtryck är rätt. (Metoderna kan man ha åsikter om, men inte rättigheten.)
2. De som gör upproret har makten över upproret. Makten att bestämma vad som behövs och vad som ska göras. Vilket stöd man ska begära från om världen, hur det ska användas.
3. Man ska undvika att gå hand i hand med imperialister.
– Så alltså, revolutionen i Libyen är bra. Hoppas verkligen att den fortsätter att vara det. Att upprätta en flygförbudszon var en nödvändig akutåtgärd eftersom döda revolutionärer aldrig kan nå målet: att störta förtryckarna. Detta är det första målet och där är vi inte ännu. Vad som kommer att hända blir intressant att se.
– Vilka krafter har makten över situationen idag? Är motståndet mot den gamla regimen styrt av andra krafter, andra intressen, än den kraft som det libyska folket visade genom att starta upproret?
– Finns det några andra som skulle kunna och vilja ge vapen och andra resurser som revolutionärerna behöver? Sorgligt nog kan man konstatera att det inte verkar vara så.
– De som man kunde förväntat sig som understödjare (Venezuela, Kuba till exempel) har inte visat någon vilja att hjälpa till. De som svarade på nödropet var imperialistiska krafter som man, utan att vara överdrivet misstänksam, kan misstänka har andra planer och syften i sina arkiv än att uppmuntra folkliga uppror. Samtidigt kanske några civila liv räddas. Nu väntar man bara på att regimen ska falla och folk som bor i Libyen ska få skapa en framtid tillsammans i en öppen demokrati och på sina egna villkor. Efter en lång tid av diktatur är det en process som måste få ta tid och växa fram. Då är det dags att höja rösten och ropa: Nato och Sverige ut ur Libyen!
– Själva har vi inte de resurser som är nödvändiga mot den gamla regimens vapenarsenal, inte nu i alla fall. Men man kan ju leka med den hypotesen.

”Det är dags för vapenvila”

– För det första handlar det i Libyen i grunden om ett folkligt uppror som vi stöder. Och på upprorssidan finns olika klassintressen. När Benghazi hotades och begärde hjälp genom flygförbudszon, så var det ingenting vi kunde moralisera över.
– Men vi måste förstå att imperialisterna då kunde komma in i processen och att de har sin egen dagordning. Imperialisterna togs på sängen av de arabiska upproren och nu försöker man komma in och sätta stopp för en radikalisering.
Peter Widén är metallarbetare och jobbar på Volvo i Eskilstuna sedan många år. Han anser att en militär seger med Nato i ledningen kommer att innebära väldiga problem för det libyska folket.
– Interventionen började med flygförbudszonen, men nu håller man på med något annat, som vi kan se. Oppositionen kan inte vinna militärt, och i praktiken ber oppositionen Nato att göra jobbet. En sådan militär seger kommer att innebära att Libyen är i imperialisternas händer. Detta är inget problem för avhoppade Khadaffi-militärer och byråkrater, men det är ett problem för de utblottade massorna som inte kommer att uppnå de sociala förändringar som de gjorde uppror för.
– Det är dags för vapenvila. Denna vecka fördömde Turkiets Erdogan Natoinblandningen och la fram en plan för lösning.
Så här såg förslaget ut:
1. vapenvila
2. att vatten, gas, infrastruktur sätts igång igen så att folk kan leva normalt
3. att internationella humanitära hjälpsändningar tillåts och garanteras i alla delar av landet
4. att demokratiska rättigheter garanteras i alla delar av landet
5. att Khadaffi omedelbart avgår
En vapenvila skulle innebära stora fördelar för de revolterande, säger Peter Widén.
– Det här förslaget visar upp mycket av vad oppositionens ledning för några veckor sedan skissade som en möjligt för vapenvila. En vapenvila innebär en mycket gynnsammare situation för att bygga upp arbetarnas och de fattigas politiska kraft i Libyen. Kontakter med folk i Khadaffi-kontrollerade områden kommer att underlättas och möjliggöras.
– Däremot passar de nuvarande kampformerna borgarna perfekt: allians med Nato, och befolkningen som enbart fotsoldater i en militär kamp under politisk kontroll. Det finns en uppfattning att militär kamp är radikal och vapenvila ett steg tillbaka. Jag tror tvärtom att en vapenvila ger möjligheter för folkets kraft att skjuta fram sin position.
Och Peter Widén avslutar med följande paroller:
– Skrota alla JAS-plan.
– Imperialismen ut ur Libyen.
– Stöd till Turkiets förslag till vapenvila.

“De försöker få med oss i Nato”

– Det är självklart att vi inte ser något försonande i Khadaffiregimen och vi stödjer det folkliga upproret mot diktaturen. Men nu när imperialismen har ingripit handlar det om flera konflikter. En del av Khadaffis apparat har brutit med honom, inberäknat ledande figurer från hans säkerhetsapparat. Välkända mördare som sällat sig till oppositionen. De är nu länken mellan oppositionen och imperialismen.

Det menar Göran Kärrman från Socialistiska partiets stockholmsstyrelse och ”Solidaritet utan gränser” som under decennier organiserat stödinsamlingar för kämpande och utsatta människor, från Pakistan till Bolivia.
– När imperialismen angriper med både flyg och ett okänt antal militära rådgivare står konflikten inte längre bara mellan den folkliga oppositionen och Khadaffi utan också mellan imperialismen och ett land i tredje världen. Khadaffi är en gräslig diktator men han är inte värre än Saddam Hussein var. När det gällde Irak var det självklart för socialister att motsätta sig USA-invasionen – gäller den självklarheten bara när all opposition är halshuggen och krossad?
– Exempel på hur det går när upproriska krafter samarbetar med imperialismen kan vi se från dagens irakiska Kurdistan där de styrande partierna KDP och PUK kom till makten med USA:s stöd. Och som nu delar på makten i en otroligt korrumperad regim som skjuter ihjäl ungdomar som demonstrerar för demokrati. Det är den typen av så kallad ”demokrati” man får av samarbete med imperialismen.
Men hur kan vi då stödja upproret mot Khadaffi?
– Grundproblemet är att vänstern är för svag, både här och där. Vi kan inte jämföra med 1930-talets spanska inbördeskrig med starka arbetarrörelser som kunde spela roll. Vänstern i Libyen är krossad, vi vet inte ens vem vi skulle skicka pengar till.
– Men vi kan försöka förhindra att imperialismen blir starkare och får ökade möjligheter att styra utvecklingen, till exempel genom att Nato stärks. Jag tror inte alls att Sverige skickat ner JAS som en ren PR-kampanj för Saab. Nej, Calle Bildts och Reinfeldts enda intresse är att visa att vi tillhör Nato – och att vi ska gå med i Nato. Det måste vi försöka förhindra – istället för att inbilla oss att JAS- och Natointerventionen är ett stöd för den folkliga revolutionen.

“Vi måste visa på en annan solidaritet”


– Det första jag vill säga är att det är fantastiskt att få uppleva revolutionens återkomst i vår tid liksom att det är självklart att det väcker de allra svåraste frågor. Det tillför helt nya erfarenheter som bryter mönster och gör att vi måste revidera det socialistiska programmet. Programmet är ju bara våra samlade erfarenheter. Det här är inte som ryska revolutionen eller de koloniala revolutioner som efter andra världskriget kunde få stöd av Sovjetunionen.

– Men samtidigt följs också revolutionernas klassiska gång: en gnista tänder det sociala missnöje som funnits länge, en massresning följer, så går militären över till folkmassorna – eller bryter inbördeskrig ut om regimen stöds av militären…
Kjell Östberg är historiker, kanske mest känd för sina rosade biografier över Olof Palme. Han har varit en framträdande profil kring Fjärde Internationalen och Socialistiska partiets föregångare alltsedan slutet av 1960-talet. Och understryker att socialister inte bara kan överföra tidigare erfarenheter på det som nu sker i Nordafrika och Libyen.
– Förutsättningarna är annorlunda, både internationellt och lokalt, våra historiska erfarenheter både ställs på sin spets och är otillräckliga. Men det får inte hindra oss från att stödja den revolutionära utvecklingen på det sättet vi kan.
– Tänk på spanska inbördeskriget under 1930-talet, alla de borgerliga och socialdemokratiska regeringar som predikade ”nonintervention”, alltså i praktiken att ingen militär hjälp fick ges till republiken, Franco fick ju sin från fasciststaterna ändå. Istället kom Sovjet med sin militära hjälp – men hur gick det då med revolutionen? Sovjets stöd blev redskap för krafter som förstörde arbetarnas och böndernas frihetskamp. Och det gällde ändå en revolution med oerhört starka socialistiska och anarkosyndikalistiska arbetar- och folkrörelser.
– Den libyska revolutionen saknar helt sådana organisationer och ledningar och risken är att den blir en liten munsbit för imperialismen som gör allt för att inte förlora greppet. Därför måste vi i vänstern visa att det också finns en annan solidaritet än den som imperialismen nu uppvisar. Vi måste följa och berätta för världen om själva revolutionen, hur massor av männi-skor försöker ta makten i egna händer. Där vi kan ska vi försöka ge konkret stöd, ekonomiskt och som nödhjälp. Men vi måste också pressa på vår ”egen imperialism”, den svenska staten, att inte bli en del av den imperialistiska uppmarschen som försöker styra utvecklingen.
– Vi måste också ta tillfället i akt att faktiskt avslöja svensk imperialism. Regeringen har kommit billigt undan men för bara ett år sedan var handelsminister Eva Björling i Libyen för att erbjuda avancerad övervakningsutrustning till Khadaffi mot flyktingar till Europa.
– När revolutionen kräver hjälp har vi inga stridsflyg eller kanoner att skicka, men vi kan göra vad vi kan på andra områden för att sprida exemplet från Libyen och övriga arabvärlden och för att hindra imperialismen att bestämma dagordningen.

”Den svenska JAS-insatsen är jag helt emot”

Nils Eckerbom är socialistisk veteran i Malmö och utredare på Försäkringskassan. Han anser att Natoingripandet får kontraproduktiva verkningar.

– Revolutionen i Libyen ser jag som en del av de arabiska revolutionerna, men med de speciella förutsättningar som skiljer sig från land till land.
– Jag är orolig för att en folklig revolt mot tyrannen Khadaffi mer och mer utvecklas till ett inbördeskrig. Ett Natoingripande som då är för att störta Khadaffi får helt kontraproduktiva verkningar och leder till låsta positioner.
– Det är viktigt att det inte blir en polariserad diskussion, med antingen svartmålning av rebelledningen i Benghazi, eller skönmålning. Jag är mycket bekymrad över att kamrater inom vänstern har lagt stor vikt vid det här utkastet till en konstitution som kommit från Benghazi, då det ju bara är ett papper i en kaotisk situation där många olika krafter verkar.
Den svenska neutraliteten är förljugen – vi har samarbetat med Nato, säger Nils Eckerbom.
– Den svenska JAS-insatsen är jag helt emot. Jag är bekymrad över att den var sista spiken i kistan för den socialdemokratiska neutraliteten. Det kan till sist bli så att detta banar väg för svenskt Natomedlemskap.
– Och de fyra riksdagsledamöter som röstade emot insatsen ska ha en eloge.

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.