Nawal El Saadawi på besök i Sverige: ”Priset för en revolution är väldigt högt”

15 maj 2011

Nyheter, Reportage

Näst sista stoppet på den nästlängsta tunnelbanelinjen i Stockholm leder till Hallunda. Några meter till och en kompakt byggnad, som innehåller kulturhus och bibliotek, står innesluten i den skira spirande vårgrönskan. Det är kvällsstilla och doftar gott. Men inne i byggnaden pågår febril aktivitet, bibliotekarierna försöker styra upp så att alla som tagit sig till Botkyrka internationella bokmässa denna torsdagskväll ska få se Egyptens litterära primadonna och revolutionskämpe: Nawal El Saadawi. I egen hög person.

Den som har lyssnat på föregående gäst i soffan som står uppställd på scenen i auditoriet – den syrianske poeten Faraj Bayrakdar som satt fängslad i 14 år i sitt hemland Syrien och precis har gett ut boken Brev från isoleringscell 13 – har tur, vi får en stämpel på handen som garanterar oss en plats även om vi lämnar lokalen. På handens ovansida står det med svarta versaler: MAKULERAD.
Faraj Bayrakdar pratade om tiden i fängelset och om exilen. Om hur det finns erfarenheter som språket inte kan fånga. Som är för fruktansvärda.
Sedan upproren i Nordafrika och Mellanöstern har han inte kunnat skriva en rad poesi, han agerar istället journalist och följer händelseutvecklingen hela tiden.

Nawal El Saadawis vita hår lyser på första bänkraden. När kvällens moderator, författaren och journalisten Mustafa Can, välkomnar henne upp på scen mullrar applåderna i den överfulla lokalen. Född 1931, ansedd som en av Egyptens mest betydelsefulla författare och sedan länge en starkt regimkritisk röst.
Nu sitter hon bredvid Mustafa Can i soffan och undrar var han själv kommer ifrån. När han säger att han kommer från Kurdistan och inte talar arabiska, vilket hon förutsatte, utbrister hon:
– Har du förlorat din arabiska?!
Mustafa Can slår ut med händerna och säger det självklara:
– Nej, jag är kurd, ni har ockuperat oss i århundraden!
Missförstånden kan bero på att Nawal El Saadawi med sina 80 år hör ganska dåligt. Men det är svårt att veta, hon framstår som en klurig person denna kvinna som varit arg sedan hon föddes och som anser att vi lever i en djungel, inte i en mänsklig värld. Därför har hon vigt sitt liv åt att kämpa för de förtryckta, speciellt för de fattiga och för kvinnorna, och hon frågar sig vem som inte vill revoltera i ett patriarkalt, kapitalistiskt, rasistiskt samhälle. Sedan hon var tio år gammal har hon drömt om revolutionen. Till slut kom den.
– Priset för en revolution är väldigt högt. Jag är förvånad över att jag fortfarande är i livet. I över tjugo år fanns mitt namn med på dödslistan, säger Nawal El Saadawi och berättar om hur hon, som hade överlevt trots den överhängande dödsdomen, höll på att stryka med under revolutionens mest intensiva dagar, i kaoset av skottlossning, hästar och kameler höll hon på att bli omkullslagen av en häst och klarade sig bara därför att de unga runtomkring henne bar henne därifrån. Hon säger att revolutionen har förändrat henne, gjort henne till en bättre människa.
– I hela mitt liv har folk sagt till mig att jag har fel, att jag är galen. Men kreativitet betyder att göra det omöjliga möjligt, och när miljoner människor gick ut enade och bekräftade att jag hade rätt kände jag mig helt i harmoni.
När Mustafa Can frågar vad det är som gör att vissa revolterar, andra inte, svarar Nawal El Saadawi först att det handlar om rädsla. Samtidigt skapar tillräckligt mycket rädsla sin motsats och därför är den också en kraft bakom revolutionen när den väl kommer.
– Det handlar om fattigdom, hunger och korruption. När de känner effekten av slaveri på sina kroppar, i sina sinnen, då kan de inte ta det mer, de exploderar.

Nawal El Saadawi säger att hon har levt revolutionen hela sitt liv, att alla hennes böcker handlar om det. Den senaste, Den stulna romanen, likaså. I den berättar hon historien om ett av alla de miljoner barn som lever på gatan.
Mustafa Can upplyser henne om det positiva mottagande romanen fått i Sverige, han har hittat 40 recensioner som hyllar boken och informationen får Nawal El Saadawi att lysa upp. Hon undrar varför hennes förläggare inte talat om det för henne:
– Jag fick publicera den i Libanon för det gick inte i Egypten, därför har jag inte läst en enda recension fast författare behöver detta för att få respons på det de skriver. Därför låter detta som musik för mina öron.

Den stulna romanen, som kommer i pocketformat här i Sverige i maj, skrev El Saadawi när hon bodde i exil i Atlanta i USA. Hon talar om det komiska i att fly det religiösa Egypten bara för att hamna i det amerikanska bibelbältet. I tre år levde hon i exil. Orsaken var att det i hemlandet pågick en rättegång som handlade om att hon skrivit en pjäs som var kritisk mot tre stora religioner – kristendom, islam och judendom – för detta skulle hon kanske bli av med sin nationalitet.
En man i publiken ställer en fråga på arabiska men Nawal El Saadawi hör inte vad han säger, istället överröstar hon honom och påpekar att hon INTE tycker om att bli avbruten, det framstår som en varning för den som eventuellt hade tänkt göra sig besväret.
Genom att berätta om ett av alla barn som föds utan far i Egypten – barn som är produkten av en våldtäkt där det alltid är den utsatta kvinnan som hålls ansvarig för det inträffade – berättar Nawal El Saadawi också om systemet, om den korrupta regimen.

Till skillnad från flickan i boken hade Nawal El Saadawi både en mor och en far. Modern kom från ett överklasshem i staden, fadern från en fattig jordbrukarfamilj på landet. Hon kände hur hon slets mellan de olika klasserna:
– Jag älskade min fars familj, de kramade och kysste oss, något som aldrig hände i min mors familj. Uppväxten gjorde mig både medveten om klass och om kön.
Trots att det var Nawal El Saadawi som var familjens ljushuvud var det hennes äldre bror som kunde åtnjuta alla privilegier. Hon belönades inte för att hon var duktig i skolan samtidigt som han skämdes bort hur dåligt han än presterade. När hon ställde föräldrarna mot vägen och frågade varför det måste vara så svarade de bara att det var så Gud hade inrättat det.
– Det var upptakten till min kamp med Gud, säger Nawal El Saadawi som gick in på sitt rum och skrev ett brev där hon förklarade att eftersom hennes farmor sagt att Gud är rättvisa och hon inte kunde se någon rättvisa i att hennes bror skulle vara mer privilegierad än hon, så var hon inte redo att tro på Gud.
– Tack och adjö Gud, men jag respekterar dem som tror på dig!

Den unga Nawal El Saadawi ville bli dansare. Hon ville röra sin kropp. Men eftersom kvinnor inte skulle ta långa steg, eftersom deras kroppar stod under förtryck och de hela tiden förmanades att inte hoppa – för då kunde mödomshinnan gå sönder, att inte cykla – då kunde de bli av med sin oskuld, så var det otänkbart, det var haram – förbjudet. Istället skulle hon bli en respektabel doktor.
För att ventilera sin ilska över sakernas tillstånd skrev hon. Bland annat en skoluppgift som resulterade i en historia som läraren satte noll poäng på för att den inte var gudfruktig och korrekt. Senare hittade hennes mor berättelsen och sade att läraren hade fel, att det var en vacker historia:
– I just det ögonblicket förde min mor mig hit. Om hon hade haft en annan inställning hade jag inte suttit här idag.

Mot slutet av samtalet återkommer El Saadawi till revolutionen som hon menar är en pågående process.
– Det gamla systemet finns fortfarande och i samverkan med krafter utifrån, som USA, Israel och Saudiarabien blir kontrarevolutionen allt starkare, säger hon och menar att det finns många som vill abortera revolutionen. Hon säger också att de håller på att försöka skapa en enad kvinnorörelse, något som är av stor vikt eftersom hon menar att kvinnorna nu exkluderas av både militären och den nya regeringen. Dessutom berättar hon att gatuprotesterna ska återupptas för att bekämpa kontrarevolutionen.

Mustafa Can undrar hur det går för dem som höll sig tysta under Hosni Mubaraks regim och Nawal El Saadawi beskriver hur de som hyllade honom allra mest nu är de som kritiserar honom hårdast.
– Om du är en person som ljuger blir det lätt en vana, säger hon och påpekar att de som försvarar sig tycker att det är fullkomligt naturligt att de stödde Mubarak, annars hade de ju kunnat bli mördade.
När moderator Can undrar om förtryck gör människor till bättre författare slår Nawal El Saadawi bestämt ned argumenten:
– Om förtryck skulle vara bra för författare skulle vi inte kämpa för frihet. Frihet är för människorna som syre för blommorna.
Samtidigt tycker hon att det verkar som om svenskar är för bekväma, de skulle behöva en liten dos förtryck för att revoltera mera.
Kung Faruk, presidenterna Gamal Abdel Nasser, Muhammad Anwar al-Sadat och Hosni Mubarak; Nawal El Saadawi har träffat dem alla. För varje gång blev de mer arga på henne. Bland annat den gången då Sadat var tre timmar sen till en föreläsning han skulle hålla för en stor samling intellektuella. De fick inte ens lämna rummet för att gå på toa och när Sadat till slut anlände började han predika om tidens värde. Nawal El Saadawi blev mycket arg och uttryckte det. Hon menar att det var en av orsakerna till att hon hamnade i fängelse.

En komisk episod i samtalet uppstår när Nawal El Saadawi utbrister att hon hatar doktorer och litteraturkritiker. Hon som tidigare hyllade kritikerns roll för författaren. Mustafa Can påminner henne och hon lyckas vrida på det hela så att hon hade rätt både nu och då:
– Jag menar så klart inte att vi inte behöver doktorer och litteraturkritiker, men de måste vara bra! De får inte arbeta för pengarna eller för dem som har den politiska makten.
Intresset för de svenska recensionerna förklarar hon med att de måste ha läst boken ordentligt till skillnad från de egyptiska kritikerna och att det är därför de är positiva till den.

Total frihet finns inte, menar författaren. Samhället sätter gränserna. Men kreativiteten är för henne en kraft som kan göra dig fri, även om du sitter i fängelse:
– Kreativitet är bättre än sex, bättre än mat. När jag skriver kan jag sitta i elva timmar utan en tanke på mat.
Det enda som kan hota Nawal El Saadawis kreativitet är rädslan, menar hon. I början av den tid hennes namn fanns med på listan över personer som skulle skjutas i Egypten var hon mycket rädd. Men eftersom det drog ut på tiden anpassade hon sig till denna rädsla och omformade den till något kreativt istället:
– Kreativitet är att göra det allra mest negativa till något positivt

Nawal El Saadawi börjar bli trött och samtalet måste avslutas. Efteråt är det så många som vill komma fram och få sina böcker signerade – som vill prata med kvinnan vars röst och brinnande kampglöd vi hörde i radioapparaterna när de gick som varmast under den arabiska våren – att hon inte mäktar med och funktionärerna skapar en gång åt henne som leder bort från människomassan. Det är skillnad på att trängas bland miljoner andra i kampen för frihet och att trängas i största allmänhet.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.