M. Ward på Dramaten: Melankoli med självinsikt

15 maj 2011

Kultur, Musik

Det finns somliga musiker som bara har det där lilla extra som gör det till en spännande upplevelse att lyssna och se dem oavsett om de kör med stort band eller står ensamma på scen. Amerikanen M. Ward är en av dem. I måndags var det bara han, gitarren, pianot och munspelet på Dramatens stora scen i Stockholm.

Som ensam förbandsakt sitter den lilla, ljusa Anna von Hausswolff vid pianot. Hennes utstrålning och musik för av någon outgrundlig anledning tankarna till Tim Burtons mörka animationer i filmer som Corpse Bride och A Nightmare Before Christmas.
Det hon gör, gör hon bra, speciellt en tolkning av den gamla klassikern Gloomy Sunday. Hon fyller den stora lokalen med sina toner men lyckas ändå inte nå oss där vi sitter på tionde raden. Ibland är det helt enkelt så att rösten inte tilltalar, trots att den har sin egen ton och klang och går sin egen väg. I Anna von Hausswollfs finns det något gällt som gör att den stannar halvvägs.
I pausen före kvällens huvudakt sitter vi som många andra i den ljumma kvällen på Dramatens trappa, för att slippa trängas i den tjusiga marmorfoajén på andra våningen där större delen av den omfattande publiken försöker komma fram till baren för att få sig en drink. Det är lite udda att vara på konsert på denna teaterns högborg. Inte det vanliga klientelet den här kvällen kan tänka.

M. Ward släntrar in och väljer gitarr. En tjej i publiken får dåndimpen och skriker:
– We love you, vi älskar dig!
Applåderna mullrar till.
M. Ward börjar. En låt utan text där han använder strängarna så att det känns som om han har fler händer än två. Under applåderna slår han an låten Requiem från skivan Post-War som kom ut 2006. Skivan är en pärla som lyser starkare än många andra i skivsamlingen och det är så skönt att höra att det låter minst lika bra när de framförs livs levande framför oss. M. Wards inställning på scen är så lugn och behaglig, hans röst så speciell och genuin att det bara är att luta sig tillbaka och följa med i de små berättelserna som varje låt utgör.
Texterna är ofta melankoliska, möjligen ironiska, M. Ward är mannen som hela tiden verkar som om han har något på gång i bakfickan, som om vi inte får veta hela hemligheten, bara ana en glimt under bråkdelen av en sekund.
Han är också mannen som, om man ska lyssna till texterna, har varit riktigt rejält förälskad, han sjunger att hans hjärta alltid står på spel och när favoritlåten Chinese Translation, också den från Post-War, kommer, visar det sig att bara introt lockar fram ett lyckojubel även hos andra människor i bänkraderna. Bara gitarrslingan framkallar behagliga rysningar längst ryggraden, liksom när han sjunger:
– What do you do with the pieces of a broken heart, vad gör man med bitarna från ett brustet hjärta?

Rösten är säregen, här är en röst som tilltalar och som inte behöver anstränga sig för att gå rakt in i öronen och vidare till själen, vibrera i kroppen och kanske ibland till och med pirra i fingrarna. Det finns vissa likheter, åtminstone i utstrålningen, med den fabulöse sångaren i Flaming Lips, Wayne Coyne. Kanske handlar det mest om att de båda har en väldig integritet och det där finurliga på lut i bakfickan.
Även låtarna som handlar om positiva saker, vackra känslor, har något lite kusligt över sig. Det finns en ensamhet hos M. Ward. Ensamheten hos den som är ständigt bombastiskt förälskad men aldrig kär?
Första mellansnacket kommer när M. Ward sätter sig vid pianot för att spela en låt skriven av en annan musiker till konstnärernas försvar. Han hinner inte säga mer än ”How’s everybody doing?”, innan applåderna bryter ut. Han lyckas få in ett ”You look beautiful”, innan tjejen från förut skriker ”We love you”, igen. Det är den mest applåderingsbenägna publik jag varit med om på länge.
Sången är underbart ironisk och tillägnad alla konstnärer i Stockholm. Den klassiska scenröken flyter omkring under strålkastarnas ljuskäglor och flera pianolåtar följer. De flyter lika mycket som scenröken och vi lutar oss ännu lite mer tillbaka. Den som väntade sig något upptempoaktigt får finna sig i det lugna, melankoliska, behagligt sorgsna.
Ibland är låtarna lite väl lika varandra. Flera av de nyare låtarna från skivan Hold Time från 2009 påminner i både melodier och texter om tidigare verk, men så har han också gjort sju skivor hitintills och det är tillåtet att upprepa sig om upprepningen betyder något och inte bara handlar om slentrian.

När M. Ward tar upp gitarren igen blir det tekniskt strul och en allvarlig man kommer in och rättar till det. Han får också applåder och musikern tackar honom så mycket, inga divalater.
Förälskelsetemat fortsätter med en av alla de goda låtarna från Post-War, Poison Cup. Den handlar om att vilja ge allt man har med förhoppningen att den man vill ge det till förstår vad detta innebär…
Sedan kommer en otroligt fin låt på samma tema – den beskriver det delikata tillståndet när det har uppstått ett kraftfält mellan två människor och båda vill ta sig innanför det och komma närmare än nära, men ingen vet riktigt var handtaget finns. Mjukt och lågmält och alldeles, alldeles underbart!

Efter en låt som M. Ward skrev till en väns bröllop kommer två sånger som han menar att ingen har bett om att få spelade på något bröllop, som ingen har bett om överhuvudtaget. Uppbrottslåtar, avskedslåtar, sorgelåtar är det. Under sista låten spelar han in gitarrslingan så att han plötsligt kan dra sladden ur gitarren och vandra ut från scenen fast musiken fortsätter spela. Applåderna vill inte låta honom försvinna så där abrupt, vi sitter i mörkret och klappar så att det dånar i flera minuter:
– You’re very kind Sweden, ni är väldigt snälla, säger den lille mannen med sitt underfundiga leende och spelar ännu en låt om kärlek. Den här gången kommer hans hjärta att brytas i två delar av den. Det fantastiska med M. Ward är att textklyschorna vrids två varv extra och får mening igen.

Till den allra sista låten ber han någon i publiken att komma upp och bistå med pianospel. Anna från Finland gör en helt suverän insats och utan att vi riktigt hinner märka det har M. Ward spelat in sitt gitarrspel igen och försvunnit ut från scenen. Ensam kvar sitter Anna medan strålkastarna släcks ned en efter en. När det är helt mörkt kommer Matthew Stephen Ward tillbaka in i all sin enkelhet – i sina jeans och sin flanellskjorta – och kramar om finländskan. Allting blir ljust igen och vi applåderar och applåderar.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.