Håkan Blomqvist om Leo Trotskij ”En fantastisk historielektion”

23 maj 2011

Reportage

Finns det någon som klarar av att göra en rysligt spännande genomgång av 1900-talshistorien med utgångspunkt i Sovjetunionens bildande och med Leo Trotskij som huvudperson – på en och en halv timme? Jo, historikern Håkan Blomqvist. I tisdags höll han föredraget ”Vem var Trotskij?” på ABF i Stockholm och moderatorn presenterade honom som en av Sveriges bästa föreläsare.

Att hålla en publiks intresse konstant under så pass lång tid är ingen lätt uppgift, men när Håkan Blomqvist någon gång i mitten kom på sig mitt i en mening om bolsjevismen – som han själv tyckte lät obotligt tråkig – och frågade publiken om de verkligen orkade mer var det enhälliga svaret: JA!
Via sin egen bakgrund inom och fortsatta engagemang för den trotskistiska socialismen – fjärde internationalen, Marcel Cohen och Ernest Mandel; hur socialismen måste vara mer demokratisk än den allra mest demokratiska kapitalismen – kom Blomqvist fram till huvudämnet för kvällens föreläsning: Lev Davidovitj Trotskij – mannen med pipskägg och glasögon som grundade Röda armén och var Lenins närmaste man under revolutionen 1917, men som under Stalins tid vid makten retuscherades bort från alla fotografier och gjordes till symbol för allt som gick dåligt i Sovjetunionen. Efter unionens fall blev han en ickeperson enligt Håkan Blomqvist, en revolutionär som aldrig har fått upprättelse.

Blomqvist berättade om såväl Trotskijs personliga historia, hur han växte upp i en judisk familj på landsbygden, om hans giftermål och uppbrott, om barnen som alla dog under tragiska omständigheter – avrättade, i sjukdom eller av självmord. Han berättade om de olika delarna av Trotskijs officiella liv, om hans roll i de historiska skedena som format världen av idag; om deporteringar till Sibirien, slitningen mellan bolsjeviker och mensjeviker, den första revolutionen i Ryssland, och den andra, ”Jord. Fred. Bröd.”, tiden som ordförande i Petrogradsovjeten, som överbefälhavare för Röda armén, chocken 1914 då de tyska socialdemokraterna röstade för kriget, tiden i landsflykt – Norge, USA, Mexiko, förälskelsen i konstnären Frida Kahlo … det mesta hanns med och det är bara att hålla med kvinnan som sade efteråt att: ”sådant här borde ungdomarna få lära sig i skolan, tänk om de fick ha sådana här historielektioner!”

Håkan Blomqvist talade också om hur olika Trotskijs texter är – hur många efterföljare har valt bort somligt och hävdat annat. För honom själv är det snarare intressant att se under vilka omständigheter texterna skrevs. På så vis blir det kanske lite mindre svårt att förstå försvaret av terrorn och den militarisering av hela samhället som Trotskij förespråkar under en period eftersom det handlar om texter skrivna under brinnande krig då Trotskij ville göra allt för att försvara arbetarstaten och till varje pris segra:
– Han blir fullkomligt despotisk under den här tiden, sade Håkan Blomqvist, som – för att ge ännu en relief till texterna – påpekade hur kontrarevolutionen under inbördeskriget hade antisemitismen som ett av sina främsta angreppssätt: 150 000 judar miste livet. Trotskij var jude. Senare tog han avstånd från krigskommunismen och kritiserade starkt den diktatoriska byråkratiseringen, partidiktaturen.

Hela historien hinns med – Stalins förintande av i princip hela det gamla partigardet, Trotskijs bok ”Den förrådda revolutionen”, hur han ändå, trots allt, ville fortsätta se Sovjet som en arbetarnas stat – hela vägen fram till mordet, ishackan, döden. Sedan har vi då boken, den franske historikern Pierre Broués biografi från 1988 som nu översatts av Björn Rosin för Carlssons förlag.
Håkan Blomqvist menade att Broués biografi är intressant bland annat för den dialog den författaren för med Isaac Deutschers tredelade verk skrivet på 50-talet. Till skillnad från Deutscher hade Broué tillgång till Trotskijs arkiv, men till skillnad från dem båda har historiker och forskare av idag även tillgång till de sovjetiska arkiven – tiderna här ändrats.
Men är det då en förlegad bok? Nej, inte enligt Håkan Blomqvist:
– Broué skriver historien inifrån och framåt inför en oskriven framtid och det är det som gör en riktigt bra historieskrivning – när läsaren tvingas ned i och in i förloppen, utan facit i hand.
Han beskrev boken som nästan gastkramande outhärdlig. För oss som sitter med facit i hand. Blomqvist menade att boken är en inte helt okritisk partsinlaga, en kärleksförklaring – enligt honom gripande för att vara av en man som i förordet avskriver både feminismen och kärnkraftsmotståndet – och ett idolporträtt av ”den enda överlevande från en armé som förintats”. Den som är sugen på att lära sig mer om Leo Trotskij och om 1900-talet kan nog satsa på ett exemplar av den 991 sidor långa boken eftersom översättningen med Håkan Blomqvists ord är ”mäktig och har ett underbart språk som det går av sig självt att läsa”.

 Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.