Feministiskt forum i Stockholm: En blandad kompott av ständigt aktuella frågor

Trots ljuv försommarvärme efter köldbakslag, ledig lördag och många evenemang som trängdes på samma helg lockade Feministiskt Forum allehanda människor till ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm. Under temanamnet Världens mest jämställda land genomfördes för femte gången i ordningen detta forum för feministisk kunskapsspridning och debatt.

Som vanligt myllrade det i korridorerna, bokborden fick sin beskärda del av besökare och sorlet överröstade de enskilda orden.
I ett av de små seminarierummen satt genusforskaren och aktivisten Reihanna Mohideen från Filippinerna. Under parollen ”Att förnya den socialistiska feminismen – från syd” pratade hon bland annat om behovet av ett uppdaterat socialistiskt feministiskt nätverk. Hon påpekade också att kvinnorörelsen behöver lägga fram alternativ till det nyliberala, globaliserade kapitalistiska systemet som ju befinner sig i kris. Reihanna Mohideen frågade sig om systemet har levererat vad det lovat:
– Ja, för en liten grupp kvinnor som har brutit igenom glastaket. Böckerna redovisar formell jämställdhet och nästan varenda regering i världen har skrivit under en eller annan deklaration som värnar om kvinnors rättigheter, men i praktiken har vi ingen kännbar social och ekonomisk jämställdhet.
Hon menade att klyftan mellan könen och mellan klasserna ökar i både rika och fattiga länder. Att ha många kvinnor i parlamentet innebär inte för den skull att de fattiga kvinnorna får det bättre eftersom det handlar om kvinnor som redan är en del av ländernas elit och därför inte engagerar sig för de mest utsatta:
– Det är bara kvinnor från vänsterrörelserna som står för de fattiga kvinnornas rättigheter. Det handlar alltså inte bara om att det ska finnas kvinnor i ledande positioner, utan om vilka dessa kvinnor representerar.

Reihanna Mohideen

Kvinnor och nyliberalism
Reihanna Mohideen pekade på hur kvinnorna har drabbats av det den nyliberala kapitalismen. Sju av tio fattiga människor är idag kvinnor. Exploateringen av kvinnors kroppar ökar. Samtidigt som politiker i högre grad än någonsin förut ger en läpparnas bekännelse till jämställdheten ökar ojämställdheten hela tiden.
– Jag vill poängtera att alla frågor är kvinnofrågor, fattigdom, ekonomisk kris, hälsovård, fortplantning, klimatförändringarna – allt påverkar kvinnorna.
Seminarierna med sina 45 minuter till förfogande är för det mesta alldeles för korta för att komma bortom en skiss över ett ämne. Så också den här gången. Reihanna Mohideen ville hinna med en kort sammanfattning av varför Marx och Engels inte fokuserade mer på kvinnornas roll i det ekonomiska systemet. Enligt henne handlar det om den kontext där deras tankar formades och om att deras idéer i huvudsak handlade om att förstå sig på kapitalismens funktioner. Hon gick också in på kvinnornas reproduktiva arbete och hur det bör räknas med i ett lands BNP. Hon är mycket trött på alla som pratar om hur världen ska räddas utan att överhuvudtaget tala om detta arbete:
– Om kapitalisterna tvingas betala för kvinnornas reproduktiva arbete skulle de bli bankrutt, sade hon och fortsatte:
– Vi måste få till stånd ett ekonomiskt ramverk som fokuserar på det som samhället behöver, och det inte ur kapitalismens synvinkel.
En väldigt viktig poäng som Reihanna Mohideen tog upp med emfas var solidariteten, att den måste bygga upp igen och att vi måste undvika alla försök att underminera dennas solidaritet. Förut gällde det kvinnorna i Sydafrika under apartheid, eller kvinnorna i Nicaragua. Idag handlar det till exempel om solidaritet med kvinnorna i Palestina. Kvinnorna i Nordafrika och Mellanöstern har i och med revolutionerna utmanat varje möjlig stereotyp bild av dem som vi har tillåtit oss ha, menade Reihanna Mohideen vars bild av Sverige tidigare har baserats på den svenska modellen eftersom hon varit här tidigare för ett antal år sedan. När hon den här gången har rest runt i landet har hon insett att hennes bild är förlegad.

Kvinnor och revolution
Från utsiktspunkt Filippinerna var det bara några steg till kvinnornas roll i revolutioner och i återuppbyggandet av det nya samhället med fokus på Mellanöstern/Nordafrika. Här började seminariet med ett klipp från moderator Javeria Rizvi Kabanis work in progress: dokumentären Zero Silence, om sagda revolutioner. Ett klipp med en ung kvinna på Tahrir som redan har spridits på Youtube. En fin inledning. Sedan fick det gå i halsbrytande fart eftersom både Lamia Elamri från Forum of Muslim Women och Fataneh Farahani från Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer vid Stockholms universitet skulle hinna prata. Något som inte riktigt höll.
Javeria Rizvi Kabani började med en snabb introduktion där hon pratade om den unga generationen som kvinnan på filmen tillhör – uppkopplade, världsmedvetna och modiga. Hon talade om den massiva längtan efter politiskt deltagande och om hur de inte har gett upp tills de uppnått frihet – kvinnorna sida vid sida med männen. Världens syn på den arabiska kvinnan har fått sig en rejäl törn, men vad händer nu? Javeria Rizvi Kabani, som rest mycket i både Egypten och Tunisien, menade att jämställdhetsfrågan glömdes bort helt efter revolutionen i Egypten. På kvinnodagen, den åttonde mars, möttes många kvinnor av män som höll motdemonstrationer, som menade att kvinnofrågorna inte är viktiga, att det viktiga är vem som ska bli ny president.
– Samma kvinnor som riskerade sina liv i revolutionen glöms bort i återuppbyggnadsprocessen och demokratiseringsprocessen, sade hon och vände sig till de båda andra seminariedeltagarna med frågan om hur detta ska kunna undvikas.
Lamia Elamri kommer själv från Tunisien men har bott 17 år i Sverige. Hon har följt händelseutvecklingen sedan december med både nyfikenhet och oro och hon hoppas att det ska leda till förändringar i hela regionen, att det är ett spirande frö av demokrati i arabvärlden.
Via kvinnornas ledande roll under revolterna, likheten mellan länderna där de uppstått och frågan om vilken stabilitet man pratat om och för vem, hamnar hon i det faktum att hon innan upproren försökte berätta för omgivningen om förtrycket som folket i hemlandet utsattes för. Hon fick inget gehör eftersom den allmänna uppfattningen var att det handlade om ett modernt och stabilt land.
Lamia Elamri talade om det förmyndarskap mot muslimska kvinnor som finns, att självständiga muslimska kvinnor med huvudduk inte passar in i den sekulära teoretiska modellen. Hon hann också gå in lite på de element som skulle kunna garantera en långsiktigt hållbar demokrati i Tunisien men kom aldrig riktigt in på vad man i realiteten ska göra för att kvinnorna inte ska försvinna i revolutionens bakvatten.
Fataneh Farahani pekade på feminiseringen av utbildningen som en viktig orsak till kvinnornas betydande roll under revolutionerna och att kvinnorna på olika sätt blivit alltmer synliga i det offentliga rummet. Inte heller Fataneh Farahani hann gå in på hur vi ska göra för att kvinnorna inte skall glömmas bort. Båda talarna kom dock in på det när frågan om hur vi kan stötta kvinnorna i Nordafrika/Mellanöstern utan att vara nedlåtande eller dominera. Båda ansåg att vi kan hjälpa och stötta varandra och att våra förutfattade meningar om att utveckling måste komma härifrån hamnat på skam.

”Black, White and Jewish”
Den bästsäljande amerikanska författaren Rebecca Walker var sen till sitt föredrag. Anledningen var förmodligen jetlag och för mycket jobbande. Så fick hon också en publik som, efter att större delen av dagen redan gått åt, nog satt med ganska mosiga hjärnor av all snabbspolad information.
Men när hon väl kom var hon underbar att lyssna på. Med en röst len som honung läste hon avsnitt ur sin bok ”Black, White and Jewish” som handlar om hur hon genom sitt liv hanterat problematiken kring allt vad hudfärg och ras kan innebära. Hon var ett barn av medborgarrättsrörelsen och växte upp delvis hos sin mor, författaren Alice Walker, på västkusten där hennes hud var för ljus, och delvis hos sin far, den judiske advokaten Mel Leventhal, på östkusten där hennes hud var för mörk. Det var väldigt fascinerande att höra henne berätta om hur hon i olika situationer förhandlat sin identitet och anpassat sig till rådande omständigheter. Det handlar också om klass och om sexualitet.
I samtalet som hon förde med publiken konstaterade flera stycken att vi inte talar om ras och hudfärg i Sverige – att USA kommit längre i det avseendet. Rebecca Walker påpekade att hon än så länge inte hade upplevt den mångfald i Sverige som hon var säker på måste finnas här. På universitet i Linköping där hon precis hade varit och föreläst tyckte hon att folk var väldigt medvetna om sådana här frågor. Samtidigt blev hon bjuden på ”rasistbollar”, som hon säger, och universitetsmänniskorna hävdade bestämt att det inte var något rasistiskt med att kalla dem för vad de kallats för hittintills, med ”the N-word”. Men Walker fick dem nog att ta tillbaka sina ord för hon godkände inga försvarsargument och på Feministiskt Forum tog hon upp att Sverige verkar glömma sin koloniala historia.
Hon avslutade med att säga att hon är väldigt orolig för sitt land. Hon tycker att det känns som med Rom, som att imperiet har fallit men ingen riktigt har fattat det ännu.
Eftermiddagssolen gick i ton med Rebecca Walkers röst och dagen fortsatte med en utlovat hejdundrande fest på Högkvarteret för den hugade.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.