En skam för Sverige

30 maj 2011

Kultur, Kulturkrönika

Förra veckans avslöjanden om Bamses nya agenda är det värsta jag har sett när det gäller att lura barn. Om någon har missat det så handlar det om Migrationsverket som tillsammans med Egmont gjort informationstexter för barn där de använder den tecknade dunderhonungsbjörnen Bamse och hans vänner för att illustrera olika ”problemställningar” som det asylsökande barn kan komma i kontakt med. Det är så falskt käckt så att det är svårt att tro att det verkligen är på riktigt, att det verkligen går att vara så här urbota korkad, att göra så här mot de barn som redan befinner sig i en så utsatt situation.

De textsnuttar och seriestrippar som spridits på nätet i en snabb reaktion från allmänhet och media får det att vända sig i magen av motvilja. Beskrivningarna av saker som hur återkomsten till hemlandet blir så idyllisk och bra, hur hemskt kul det ska bli att återse kusiner och vänner, hur barnen kan bota sitt ont i magen i väntan på Migrationsverkets beslut genom att vara ute i friska luften och leka, känns som om de är gjorda av en manisk förespråkare av dagens asylpolitik som ivrigt tvår sina händer och upprepar som ett mantra: allt är bra, allt är bra, allt är bra; samtidigt som allting är kaos och krackelering runtomkring.

När den lilla Mele i Bamsebilderna längtar efter att återse sina kusiner glömmer Migrationsverket – i sin fluffiga beskrivning av hur himmelens bra allting är – bort att överhuvudtaget närma sig den problematik och de trauman som många flyktingbarn har varit med om; för att dra det till sin spets: de glömmer nämna att de där kompisarna och kusinerna i hemlandet har föräldrar som mördats, att de själva kan ha blivit våldtagna, alternativt rekryterats som barnsoldater – alternativt både och, och att det inte fungerar särskilt bra med en svensk jävla modelljärnväg för att komma över traumat – det lilla barnet i serien får med sig en sådan och det framstår som att det hjälper, JÄTTEMYCKET.
Vilken skam för Sverige.

Vi har en migrationspolitik som har kritiserats starkt både av FN och av människorättsorganisationen Amnesty. Det borde ge oss en hint om att allt kanske inte fungerar tipptopp och att det kanske inte alls stämmer att det skulle vara så att barnen får det underbart härligt när de blir hemskickade till Irak, till romska ghetton i Ungern eller Rumänien, till Somalia, Sudan …folk flyr oftast inte för att få lite semester i ett roligt och trevligt och självgott kyligt land som Sverige där man kan få en modelljärnväg till på köpet, folk flyr ofta för sina liv. Från våld, övergrepp, klimatkatastrofer, svält, torka, fattigdom. Det kostar mycket att våga fly.
I vårt friska, käcka land duger det inte att gå inne och deppa om du är elva år och har en möjlig utvisning hängande som en bila över dig. Det duger inte alls; ut och kicka boll för tusan gubbar, var som folk! Förstör inte stämningen! Sen blir det väl roligt att åka hem?! Har din syster blivit våldtagen när hon skulle till toaletterna i utkanten av flyktinglägret säger du? Jamen lilla vän, det kanske bara är något som du har fått för dig, det är ingen fara, du ska se att det blir jätteroligt att komma HEM.

För det är just det som är så förödmjukande att se – hur Migrationsverket antar att barnen som ska läsa texterna och serie­stipparna har något att återvända till. Ett hemma som väntar på dem och som är oförändrat och tryggt – som om de flytt av ingen anledning alls. Vilket hånskratt rakt upp i ansiktet på den som lyckats ta sig hela vägen hit, detta att måla upp motsvarande en svensk familjeidyll i det land där dessa människor, enligt Migrationsverket, hör hemma.
Detta material har ingenting att göra med de barn som det är meningen att det ska rikta sig till. Det är istället en klapp på axeln till dem på Migrationsverket som firar med att skåla i champagne när de har verkställt ett utvisningsbeslut. Pratbubblorna och textraderna för tankarna till de slätstrukna frisyrerna på pojkarna och flickorna i Hitlerjugend.
Det är så här det börjar. Sakta men säkert. När vi bygger upp myter som rättfärdigar en politik där de redan utsatta tvingas ned på knä, eller ännu värre. De käcka serieteckningarna tvingar på de här barnen en bild av deras verklighet som inte stämmer överens med den som de faktiskt lever i med största möjliga skärpa. Till och med deras magont förminskas till något som bara är onödigt och överflödigt, som de inte skulle ha om de bara skärpte till sig lite.

Jag läste Bamse när jag var liten. Han var en beskyddare av de svaga, han stod för solidaritet, trofasthet, en omslutande och genomgod vänlighet. Mot allt elakt och ont, mot mobbing och rasism. På ett sätt är det genialiskt att ta just de mjuka, färgglada Bamsemiljöerna till att säga det motsatta – att så här kommer det att bli: ni ska ut härifrån. Men jag hoppas verkligen att förlaget har räknat med reaktionerna – att de har råd att förlora så pass många trogna prenumeranter som fortsatt just därför att Bamsetidningen är den enda som varit trogen sina värderingar genom åren – i vått och torrt. Förmodligen har de råd med det – de får väl större intäkter från annat håll. Vänliga värderingar säljer nog inte längre som de kanske en gång gjorde, och det är inte längre en människa som står bakom tidningen utan en internationell mediekoncern.

Trots allt tänker jag inte låta mina gamla Bamsetidningar besudlas, Rune B. Andersson kan vila lugnt i sin grav på den punkten även om han måste vrida sig av obehag över hur Egmont säljer ut hans livsverk. Mina brorsbarn kommer att kunna plöja igenom de slitna tidningarna som ligger hemma på loftet utan att de vuxna behöver oroa sig för asylpolitikspropaganda. Så har jag inte heller prenumererat på många år och har inte ett enda Egmontproducerat nummer. Tacka fan för det.
Emma Lundström
emma@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.