En omslukande snårskog av ljud

25 maj 2011

Nyheter

Goran Kajfes & Subtropic Arkesta, Foto: Emma Lundström

Lukten av öl och jordnötter, sorl och trivsam pausjazz fyller Studion på Stockholms Kulturhus. Snart kliver Goran Kajfeš och hans band Subtropic Arkesta upp på scen som inledningsakt för Stockholms internationella seriefestival, spx11. En trivsamt suggestiv jazzfusion fyller hörselgångarna.

Vattnet i fontänens superellips utanför de stora fönstren och de ständigt förbipasserande människorna blir en del av upplevelsen och vävs in bland tonerna när musikerna går in i sin världsmusikinfluerade jazz. Goran Kajfeš trumpet har en ödslig klang som möts av saxofoner och tvärflöjter trakterade med finess av Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson.
Jesper Nordenströms ibland tunga, ibland lätta klaviaturslingor är del i att med enkla medel skapa en skön ljudbild att kliva in i. Andreas Söderströms gitarr, Johan Berthlings bas och Lars Skoglunds trummor sköljer över, ofta som upprepningar som får en att sluta ögonen och gunga med huvudet. Tvärflöjterna lyfter ibland ljudbilden till något luftigt flygande tillsammans med trumpeten.
Kajfeš är en av Sveriges mest uppskattade trumpetare och fick en Grammis för förra skivan i eget namn, Headspin, 2004. Han har arbetat med ett brett spektrum av svenska musiker inom såväl jazz som pop och rock.

På scenen verkar de helt inne i musiken, Goran Kajfeš svajar och går upp på tårna. Det är ingen tom jazz, den är fylld av energi vilket är tur för annars har den här typen av jazz en tendens att bli lite tråkig. När upprepningarna är urlakade och det mer handlar om form än om innehåll. När det gäller Kajfeš är det svårt att bestämma sig för om det är för snyggt eller om det är snyggt för att det är bra.
Det är lite som att musikerna på scen vill blåsa liv i den tidigare så svala stämningen, det ledigt nonchalanta och lite avtrubbade som vilade över rummet innan Subtropic Arkesta satte segel med full fart framåt.

Tankarna går till svartvita serieteckningar och nattliga stadslandskap, att åka i hög hastighet på en motorväg någonstans i Europa utan riktig kontroll. Plötsligt höjs ljudnivån och öronen reagerar. Musiken blir till oljud innan kroppen, dumt nog, vänjer sig och ett cirkusområde med massa snören att snubbla på i mörkret glider fram över den inre blicken.
Det känns som om det är meningen att man ska kliva in och färdas med och det går hyfsat lätt. Men den där behagliga rysningen som kan gå genom kroppen när musik tilltalar något alldeles extra infinner sig aldrig. Det där när lyckan känns så nära att den går att andas in.

Istället är det en samling låtar som möter upp men inte omvälver. Som liknar varandra utan att för den skull vara tråkiga; ibland med lättare, mjukare, tystare partier, ibland som en intensiv, omslukande snårskog av ljud. Ett skönt ordnat jazzkaos helt enkelt. En fin kväll.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.