Det lismande tillväxtmantrat äter upp våra förnuft

23 maj 2011

Kultur, Kulturkrönika

Men det finns väl inget annat system som har fungerat bättre? Jag menar, finns det något system där människorna har mått bättre än de gör idag?”, diskussionen kring bordet har landat i frågan om det nyliberala,
kapitalistiska, tillväxtdyrkande samhällssystemet, igen. Och jag kan inte låta bli: ”Om man inte tillhör dem som drabbas av systemet så tycker jag inte att man har någon som helst rätt att uttala sig om ifall det är bra eller inte. Ursprungsfolken i Latinamerika som fått sitt vatten förgiftat av gruvbolag från till exempel Europa – som bara är ute efter största möjliga vinning till minsta möjliga pris – kan uttala sig, inte den som lever medelklassliv i Sverige. Det håller inte.”

Att hävda att det aldrig har funnits andra system under vilkas premisser vi kunnat leva ett bättre liv är att ta sig vatten över huvudet, i mina ögon. För hur långt tillbaka i tiden syftar man? Och i vilka delar av världen? Det har funnits system som inte gått ut på MER och MER och MER, där andra regler har gällt, andra synsätt och normer. Som den peruanske bondeledaren sade om mentaliteten hos flera ursprungsfolkgrupper i Latinamerika: det handlar inte om att ha mer utom om att ha tillräckligt för sin överlevnad.
Rent antropologiskt är det lätt att börja rabbla upp exempel hit och dit, men det är egentligen ganska meningslöst eftersom det inte är huruvida det har funnits sådana system eller inte som är frågan. Frågan är HUR det överhuvudtaget är möjligt att tro på det system vi har idag, där vi – om vi hade varit elitlöpare – skulle ha tvingats träna tills fötterna blödde – eller inte bara blödde, var avskavda till fotknölarna – för att bli lite snabbare, för att nå lite längre, för att uppnå världsrekordet, och passera det.

Varje dag drabbas människor världen över av det här systemet, deras möjligheter till fortsatt liv utplånas av miljökatastrofer kopplade till vårt behov av mer; samtidigt som skyddade svenskar sitter framför platt-TV:n och gottar sig åt att vi fått det så bra, att det finns pengar över till bonusar och fallskärmar och till Lite Mer i Plånboken – detta Alliansens heliga mantra som lismar sig in i folks medvetanden, slår rot och säger att: så här ska du tänka, det här är vad som gäller.
Det är den mentaliteten som gör att vårt land utan dåligt samvete – och framförallt utan större protester från allmänheten – kan skicka tillbaka människor som flytt för sina liv till länder där de inte har något liv kvar. ”Synnerligen ömmande omständigheter” spelar ingen roll och ingenting är farligt som vi inte har sett med våra egna ögon. Och vi plägar inte resa till de allra värst drabbade områdena i världen. Till platser som skaver.

Denna tillväxtmani, detta ständiga behov av mer, förgiftar och förstör. I det här elitloppet mot det slutgiltiga världsrekordet är det många som faller döda ned på vägen.
Trots att det faktiskt någonstans måste finnas ett stopp – och att vi med största sannolikhet kommer att springa in i detta med huvudet före och slå oss blodiga – är det inte värt det pris som de betalar som vi inte ser och ofta inte hör talas om; de som inte dör i något dramatiskt terrordåd utan tynar bort av kemikalieutsläpp som de inte själva har någonting med att göra annat än att de råkade bo på fel plats vid fel tillfälle i världshistorien.
I Nigerdeltat har många barn aldrig sett en klar himmel på grund av den giftiga röken som täcker himlen: läckande, brinnande oljespill från Shell Oil. Men vem bryr sig när de minskade skatterna ger lite mer i plånboken, liksom alla billiga kläder som tillverkas i länder som inte ställer krav på goda villkor för arbetarna och minsta möjliga åverkan på miljön.

Systemet duperar, på nära håll, det är bekvämt. Och – som den egyptiska författaren och revolutionären Nawal El Saadawi sade under sitt Sverigebesök – svenskarna verkar vara ett bekvämt folk. Men för den som bryr sig om att titta lite längre än näsan räcker, lite längre än ner i plånboken varje gång de till exempel ska fundera över viktiga beslut som val till riksdag och regering; för den finns information om missförhållandena att hämta på så pass nära håll som bakom en liten Majblomma. För till och med i det här tillväxtvänliga landet har många föräldrar KONSTIGT NOG (eftersom vi ju har det så bra) inte råd med glasögon till sina barn, de måste söka bidrag från en organisation som den som står bakom den lilla blomman.
Den som någon gång haft problem med synen vet hur jobbigt det måste vara för dessa barn, den som inte har haft det finner det kanske svårt att få till att bry sig – samma mentalitet som ligger bakom hela karusellen. Så länge det inte är mina fötter som blöder, så länge det inte är mitt vatten som är odrickbart eller min bakgård som kärnavfallet ska grävas ner på, eller min man som ska utvisas till ett land där hans liv är i fara, så kan jag vara nöjd med lite mer i plånboken och så många underhållningsprogram jag kan önska mig på TV.

Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.