Den fria tanken: det största hotet mot ockupationen

02 maj 2011

Inrikes, Nyheter

Det är omvärlden som bär det största ansvaret för att konflikten mellan Israel och Palestina är så svår att lösa, det menar Jonatan Stanczak.
Han var med och grundade Frihetsteatern tillsammans med den palestinsk-israeliske fredskämpen och regissören Juliano Mer Khamis som mördades i Jenin på Västbanken den 4 april.

Jonatan Stanczak kunde, till skillnad från musikern och fredsaktivisten Dror Feiler, åka ned till Västbanken direkt efter att han fått vetskap om mordet, och han hade därför möjlighet att delta på begravningen av Juliano Mer Khamis. Han berättar att stämningen därnere var en blandning av sorg, förvirring och en enorm lust att fortsätta kämpa:
– Det är en entusiasm och en stridsvilja och samtidigt ett känslomässigt kaos. I mer praktiska termer kan det beskrivas som ett sökande efter hur man ska gå vidare. Man ställer sig frågan: hur fortsätter jag kämpa i samma anda som Juliano Mer Khamis?
Men även om det fortfarande finns kampglöd kvar så har mordet på den konstnärlige ledaren för den omtalade teaterverksamheten skakat om i grunden och aktiviteten ligger just nu till stora delar nere, berättar Jonatan Stanczak. Han menar att man inte riktigt orkar ta tag i det vanliga arbetet utan att det nu handlar mer om att utvärdera situationen och om att de som arbetar på teatern måste känna större säkerhet.
– Alla vill ha reda på vem som mördade Juliano Mer Khamis. Gärningsmannen är okänd. Det vi vet är att det var ett kallblodigt mord, en avrättning som till synes är utförd av någon som vet hur man gör, säger Jonatan Stanczak, som trots detta inte ser något samband mellan mordet på Juliano Mer Khamis och den av extremistiska wahabiter nyligen brutalt mördade fredskämpen Vittorio Arrigoni. Utom möjligen att de båda är människor som har dedicerat sina liv till en rättvisekamp och att de båda morden därför är del av en ny trend.

Fokus på barnen
På en film om och med Juliano Mer Khamis – son till Arna Mer Khamis som var den första att starta en Frihetsteater i Jenin och sätta fokus på barnen – uttrycker regissören att barnen älskar teatern medan de flesta vuxna i Palestina hatar den. Jonatan Stanzcak menar att Mer Khamis uttryckte sig dramatiskt, eftersom han ju var skådespelare, men att det samtidigt ligger en viss sanning i orden. Juliano Mer Khamis gick i sin mors fotspår, och hela projektet handlade om att vända makthierarkier uppochned, att göra de unga till ägare av samtalet.
– När man utmanar och ifrågasätter rådande hierarkier och maktstrukturer ogillas det av många. Men det är det som är demokrati, och kulturen är det främsta redskap för att ifrågasätta makten – något de inte vill, säger Jonatan Stanczak.
Han beskriver arbetet på teatern som ett försök att se hur man på ett effektivt sätt kan förstå och förändra situationen som man lever i och därigenom få en vilja att leva vidare:
– Barn och ungdomar som växer upp i läger har väldigt få framtidsutsikter. För dem är teatern en trygg plats där de kan uttrycka sig, där de kan känna sig trygga, experimentera och – kanske för första gången i sina liv – leka. Den leken blir det största hotet mot ockupationen och de andra maktstrukturerna. Att folk börjar tänka fritt, då blir man farlig.

Vem bär ansvaret?
Men hur kan då omvärlden bidra till ett slut på ockupationen? Jonatan Stanczak anser att det är omvärlden som bär det största ansvaret till att situationen verkar så pass omöjlig att lösa. När han pratar med människor i Sverige möter han ofta en oförståelse som uttrycks i frågor kring varför de måste hålla på och bråka därnere och varför det ska vara så svårt att sluta. Den typen av reaktion tycker han vittnar om hur omedvetna svenskar är om sin egen roll i konflikten, till exempel som konsumenter på hemelektronikkedjan Siba:
– Var tredje svensk medborgare har en Soda Stream kolsyremaskin hemma, vilka tillverkas i en illegal bosättning på ockuperad mark.
Tanken hissnar, färskt bubbelvatten på matbordet kan inte vara värt det priset.
Enligt Jonatan Stanczak är det dessutom så att Israel, de facto, är med i EU och ingår i samtliga EU:s samarbetsområden. Samtidigt etablerar sig svenska företag i landet snabbare än någonsin förut.
– Det är helt enkelt lönsamt för Israel att ockupera Palestina. Resten av världen betalar för ockupationen och om någon kritiserar förhållandena så kallas de omedelbart för extremvänster, fanatiker och i vissa fall antisemiter. När det enda man gör är att påkalla folkrättens lika rätt för alla, säger han och fortsätter:
– Det är ett faktum att Israel inte mäts med samma måttstock som andra länder, tvärtom belönas de mer för varje folkrättsbrott de begår.

Ickevåldsrörelsen
Eftersom det palestinska folket kommer att fortsätta kämpa för sina rättigheter menar Jonatan Stanczak att det är avgörande hur omvärlden agerar. Om ickevåldsrörelsen inte får det stöd den behöver finns det risk för att det blir den väpnade kampen som tar överhanden helt.
I ickevåldkampen spelar det kulturella motståndet en mycket stor roll, Juliano Mer Khamis pratade om den tredje intifadan som en kulturell sådan, och Jonatan Stanczak håller med:
– Utbildning, kunskap, organisering, en ledare som utgår från folkets vilja – det skulle vara en kulturell intifada.
För att en sådan ska kunna ske behövs ett oerhört starkt stöd från omvärlden, men solidariteten uteblir, tycker han:
– Tyvärr har det palestinska folket till stor del övergetts av omvärlden.
Den 25 april hölls en stor gala på Södra teatern i Stockholm – till stöd för Frihetsteatern och till minne av Juliano Mer Khamis. Jonatan Stanczak jobbar vidare med att exponera det svenska samhällets dubbelmoral. Han vill ändra attityder och beteenden i den här frågan och lyfta upp hur Sverige bidrar till fortsatt ockupation. I sitt arbete inom Palestinagrupperna och Palestinanätverket (en del av Riksteatern) vill han väcka opinion och skapa möten mellan svenska och palestinska kulturarbetare.

Emma Lundström
Foto: Frihetsteatern

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.