Bittra dagar och svarta nätter

02 maj 2011

Böcker, Kultur

I de utstöttas värld, Pjotr Filippovitj Jakubovitj, Översättning: Kjell Johansson, Bokförlaget Murbräckan (2010).
”Natt. Mina medfångar ligger huller om buller försänkta i djup sömn. Någon snarkar, någon vänder sig om, muttrar eller stönar i sömnen, klirrar med bojorna – och åter är det tyst som i graven. Men jag håller mig fortfarande vaken, och en plågsam sorg bemäktigar sig efterhand min själ, den häver sig som sjögången i våg efter våg med ett stilla men ändå tilltagande brus.
Var är jag? Vilka lik är det som ligger invid mig? Är jag verkligen den enda levande bland de döda? Nej! Jag behöver bara skrika, och dessa lik ska komma på benen, börja skramla med sina bojor, och bort flyger nattens spöken. Men jag är ensam. Här har jag inga kamrater, hur mycket jag än beklagar dessa arma människor. Hur hamnade jag i denna stinkande grop, över vilken det ångar av sedeförfall och kriminalitet? Vad förenar mig som strävar mot ljusets himmelska höjder med denna värld av ignoranta och egoistiska mördare?
Min Gud, min Gud! Att leva detta innehållslösa liv i denna usla håla och ingenting veta om vad som pågår utanför fängelset, att inte få kunna ge den hjälp man är mäktig… Kanske ska jag också dö här i de utstöttas mörka värld”.

Den som skriver är den ryske revolutionären Pjotr Filippovitj Jakubovitj, medlem i den anarkistiska organisationen Narodnaja volja, ”Folkviljan”.
24 år gammal fängslades han för sin opposition mot tsaren och satt tre år utan dom i Peter-Paulfästningen i S:t Petersburg tills han 1887 slutligen dömdes till döden. Men dödsdomen omvandlades till straffarbete i Sibirien.
Boken inledds med en rörande skildring av Jakubovitjs sista möte med sin förtvivlade moder i samband med avresan till Sibirien: ”Tidigt på morgonen satte man mig i en vagn och förde mig hastigt till järnvägsstationen. Och då fick jag beskåda något som skar mig i hjärtat. Invid själva fönstret till den snabbt framskyndade vagnen fick jag syn på ett kärt ansikte, som förvridet av plågor gjorde en omänsklig ansträngning att verka glatt. Min mor, den stackars sjuka gumman, som röd i ansiktet sprang vid sidan av vagnen; hon sprang utan att känna benen under sig och försökte säga något och kastade en slängkyss. Den stackars människan! Jag gjorde tecken åt henne (det gjorde för övrigt också min arge övervakare) och bönföll henne att stanna och inte plåga oss båda, men hon sprang länge än, tills hon till slut av kroppslig utmattning inte kunde hålla sig upprätt längre. Jag kastade mig mot vagnens baksäte och grät.”
De följande 18 åren skulle Jakubovitj leva som politisk fånge tillsammans med verkliga kriminella förbrytare under fruktansvärda förhållanden i de nordliga arbetslägren.
”Den vämjeliga och näringsfattiga maten, arbetet i de fuktiga och kalla gruvschakten, kasernlivets förnedring, nedtrampandet i smutsen av de heligaste känslor och strävanden, frihetsberövandet och förlusten av ett bildat umgänge, tvånget att leva tätt inpå människor med vilka jag hade så lite gemensamt, de bittra dagarna och svarta nätterna med den plågsamma sömnlösheten och mardrömmarna – ack! Och nu, när det ändå förflutit så många år, darrar jag fortfarande då jag tänker på allt detta”.

Men människan har en förmåga att vänja sig vid det mesta och anpassa sig till rådande förhållanden, och Jakubovitjs liv i fångenskap blir till vardagar med rutiner, där han till och med börjar uppskatta sitt tunga arbete i gruvan. Också förnedringen som han utsätts för av fångvaktarna lär han sig stå ut med, inte minst genom små knep, som att själv ta av sig sin mössa vid uppställningen innan kommendanten hinner ge ordern om det: ”Jag har frivilligt tagit av mig mössan långt innan någon ledningsperson dykt upp, och på det sättet utan att lyda kommandot inte heller gått emot det. Jag är väl medveten om att detta inte är mer än en ömklig kompromiss, en uppgörelse med det egna samvetet, och icke desto mindre har detta lugnat och tillfredsställt mig” – en liten men betydelsefull moralisk seger.
Han blir också god vän med de flesta av sina medfångar, trots att han är intellektuell och de i regel är stråtrövare, mördare, våldtäktsmän och obildade analfabeter. En stor del av den 750 sidor tjocka boken ägnas åt att skildra dessa olika karaktärers bakgrund och öden. Och även om Jakubovitj också blir förskräckt av de olika bestialiska brott som hans cellkamrater själva gärna skryter om, så vill han heller inte fördöma dem, utan fördömer istället det hårda, orättvisa och odemokratiska samhälle som har skapat dessa människor.
Det är utan tvekan en mycket progressiv syn på brott och straff som Jakubovitj framhåller i sin bok, speciellt med tanke på att den är skriven på 1800-talet då de samtida kriminologerna fortfarande satt och mätte skallar för att försöka förklara brottslingars beteende med storleken på deras pannben. Han tar också avstånd från den rasism mot judar, mongoler och andra minoritetsfolk som genomsyrade det tsaristiska samhället och även fängelsevärlden.

Jakubovitj gör det till sin uppgift att försöka utbilda och uppfostra sina medfångar i cellen. Det ger honom en mening med tillvaron i fängelset och stimulerar honom själv kanske ännu mer än hans elever, men många av fångarna är faktiskt sugna på att lära sig läsa och skriva, även om andra visar sig vara mera tveksamma: ”Ofta tvingades jag också från arrestanterna själva höra, att skriv- och läskunnigheten till och med kunde vara skadlig för dem, att en bov kunde bli ännu större bov med dess hjälp, och att en hederlig människa på grund av den kunde bli moraliskt fördärvad och börja drömma om ett lättare arbete som skrivare eller få avsmak för fysiskt arbete.”
Speciellt uppskattat blir i alla fall högläsningen i cellen om kvällarna. Jakubovitj har fått några böcker tillskickade av sin mor, och egentligen är nog bara religiös litteratur tillåten i fängelset tror fängelseföreståndaren Lutjezarov, men förklarar att: ”Tills den högsta ledningen bringat klarhet i den frågan ska jag ge er några böcker. De gör naturligtvis ingen nytta, men heller ingen skada skulle jag tro. De här går bra: Gogol, Pusjkin, Lermontov… Men de här utländska författarna kan jag inte ge er: Hugo, Dickens… dem känner jag inte alls till måste jag erkänna. Nej, nej, det går inte!”
Fångarna blir mest förtjusta i den dystre poeten Lermontov som dog i en duell bara 26 år gammal. ”Störst framgång hade för övrigt hans ungdomsmelodrama Spanjorerna, kanske för att den svarade mot arrestanternas allmänna motvilja mot prästerskapet. Som bekant har detta drama inget slut, eftersom det avslutande bladet i Lermontovs handskrift tappades bort av dess ägare. Mina åhörare kunde aldrig fatta meningen med denna förlust och kom ofta till mig med bönen att ’leta ordentligt’ efter detta avslutande ark”.

Helst hade Jakubovitj velat komma över Dostojevskijs bok Anteckningar från Döda Huset, eftersom den också handlar om livet bland straffångarna i Sibirien, fast en generation längre bak i tiden. ”Jag räknade med att en skildring som låg så nära deras egen verklighet, hos min publik skulle framkalla ett utbrott av hänförelse och väcka det livligaste intresse”. Men fångarna verkar dock inte alls intresserade av någon sådan bok. ”Men allt det där vet vi ju redan” säger gamlingen Gontjarov: ”Varför ska vi då läsa om det?”
En annan fånge kände redan till Dostojevskij och tyckte inte alls om honom:
– Man skulle behöva strypa honom, och inte läsa, sade plötsligt Semjonov. Hans näsborrar vidgades vredgat, och han kastade en ondsint och samtidigt föraktfull blick.
– Vem då? undrade jag förvånat.
– Jo, han som skrev de där anteckningarna. Dostojevskij, vem annars. Jag har läst den där boken.
– Har ni? Och ni säger att han ska strypas? Det måste säkert ha varit någon annan som ni läst.
– Nej, ingen annan, just den. Han skulle strypas för att han avslöjat våra hemligheter för ledningen, så att vi nu har fått det ännu sämre.
Jag började bli arg och ville bevisa att Dostojevskij med sitt verk tvärtom hade gjort fångarna en tjänst och genom att för ledningen förklara, att arrestanterna var människor som alla andra och att man måste behandla dem därefter; men att diskutera med Semjonov var omöjligt. I fängelset fanns det flera som läst Anteckningar från Döda Huset, och alla klandrade med en röst författaren för att han avslöjat arrestanternas hemligheter och olika intima sidor av deras liv. Saken var den, att en majoritet av fångarna i sin naivitet trodde att fängelseledningen annars inte skulle ha vetat om olika knep att gömma undan pengar, olika metoder för att märka spelkort, hur man bröt upp handfängelse osv.”
Att lära fångarna att läsa och skriva blev heller ingen lätt sak för Jakubovitj. De flesta gav snart upp, medan några fortsatte att traggla med alfabetet, mer eller mindre framgångsrikt.
”Nikifor var verkligen ingen hopplös trögmåns, men hans temperamentfulla natur störde honom i studierna på samma sätt som i livet. Utan att titta ordentligt på en bokstav, skrek han ögonblickligen ut dess namn, och tog för det mesta fel. Dessutom tyckte han inte om att genast medge några av de mest uppenbara misstagen och uppvisade en rik fantasi, då han försökte försvara sig med likheten mellan bokstäver, som inte föreföll att ha något gemensamt: således var enligt honom ett M på pricken likt ett F…”
Slutligen lyckas Nikifor i alla fall med att skriva ett brev till sin hustru. ”Nikifors brev var visserligen i sin helhet komponerat av mig, eftersom det av hans osammanhängande klotter med hundratals stavfel och ofullbordade ord återstod mycket litet att bevara, och det var från hans sida bara ett självbedrägeri att anse detta brev som sin egen skapelse.”

Att vara berövad friheten var naturligtvis tungt för alla fångar, skriver Jakubovitj, men ”sanningen att säga tror jag att det för en bildad människa är lättare att uthärda detta. Hon har en vidare inre värld, rik på de skatter som ingen eller intet kan ta ifrån henne. En obildad människas inre är fattigare, och därför är hon i större behov av rent yttre intryck”.
Det ligger säkert en hel del i detta påstående. De obildade fångarna är också mera benägna att försöka rymma, trots att de i regel alltid åker fast och således bara riskerar att förlänga sina fängelsestraff.
Så slutligen, efter ett halvt liv i fångenskap, får Pjotr Jakubovitj vetskapen om att han snart ska bli fri. Men känner han någon glädje inför frigivningen?
”Likt fången i sagan som vant sig vid sina bojor, tänkte jag med sorg på att jag snart för alltid skulle lämna detta fängelse, där jag lidit och upplevt så mycket. Det föreföll mig som om jag inom dessa murar begravde min ungdom med dess stolta drömmar. Men också detta, att glädjen över friheten kom allt för sent, då i min själ tröttheten och vankelmodet infunnit sig”.
Friheten blir heller inte långvarig för Jakubovitj. Efter några år, i samband med den misslyckade revolutionen 1905, blir han åter fängslad av tsarens polis. Han dog 1911.

Per Leander
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.