Apokalyptiska kärlekssånger i blossande neon – Fenomenet Sufjan Stevens på besök från yttre rymden

16 maj 2011

Kultur, Musik

Sufjan Stevens Foto: Emma Lundström

Det gamla anrika Cirkus på Djurgården i Stockholm hukar sig under den gråa himlen. Publiken väller in i det runda rummet som för tankarna till en manege – en riktig cirkus. Vart är de frustande hästarna med plymer? Det ligger ett dis i luften. Ljuset släcks. Ljusprojektioner som bubblor eller stjärnfall dalar och stiger framme vid scenen. Sufjan Stevens har börjat.

Figurerna på scen liknar mest en slags blandning av tecknade rymdvarelser, cyklister i träningskläder och technokids som satsar helhjärtat på neonfärger. De fluffigt vita änglavingarna byts senare mot örnvingar som på en totemfigur.
Låten Seven Swans från skivan med samma namn börjar lugnt och stilla för att bryta ut i en ljudmassaker för öronen, och sedan återgå. Sufjan Stevens är musikern som hållit på sedan tonåren då han startade ett skivbolag med sin styvfar och som gjort så många skivor redan att det är svårt att hålla räkningen. Ett projekt är att göra en skiva för varje stat i USA. Han verkar inte ha några begränsningar, och allt blir inte heller bra. Eller kanske bra för olika öron.
– Det är ett tag sedan jag var i Stockholm och jag vill spela lite nya låtar för er. De handlar om apokalypsen och yttre rymden, om kärlek, och hjärtesorg, det förflutna och det kommande, men framförallt om att vara i nuet, säger Sufjan Stevens och det lyser om neontejpen som är virad kring hans överarmar.
De elva musikerna på scen framstår ibland som ett skolspex som inte når ända fram – de två kvinnorna som dansar känns som om de är på 90-talsdisco.

Det är svårt
att ha en ren och klar uppfattning om Sufjan Stevens – är han till exempel ultrakristen som många av låtarna antyder eller säger rakt ut, eller leker han bara med symboliken? Seven Swans är fylld av inspiration från berättelserna i Bibeln och ofta återkommer ordet ”Lord” i texterna. Men det är inte helt lätt att veta om det används bokstavligt.
Publiken på Cirkus ikväll verkar helt klart ha väntat sig något annat än neonspektaklet på scen. Stevens säger att han inte längre är särskilt intresserad av texterna och berättelsen utan av att experimentera med ljuden och rytmerna, han är intresserad av kroppens rörelser och ber åhörarna röra på höfterna, men de vill inte.
– Även om ni bara står där och glor så vet jag att ni förmodligen rör er inombords för även när ni sover rör sig era hjärtan, säger han och rör sig på ett sätt som påminner om när det repades in rörelser till poplåtar på mellanstadiet inför en skoluppvisning. Att ena änglavingen går sönder i början känns rätt talande för resten av konserten. Så säger han också efter en apokalyptisk kärlekssång:
– Jag är en melodramatisk kille. Men ni visste förmodligen vad ni gav er in på när ni gick hit.

I kontrast till
det som ska vara storslaget – rymdtemat och de bombastiska rytmexplosionerna – står Sufjan Stevens mellansnack som är så ärligt och trevligt att det kanske är det som får publiken att stanna kvar trots att den är koftförsedd och verkar mer beredd på stillsam lyssning än partyprissande. Han är medveten om det själv och säger att för den som väntat sig låtar från skivan Illinoise kommer det här att vara något helt annorlunda.
För att våra öron ska få vila lite kliver han ändå fram på scenen ibland, för att minska avståndet mellan sig själv och publiken, och spelar en och annan folkbetonad låt. Det är dessa små korta avsnitt av konserten som lyfter; då han skalar av och kliver fram med bara gitarren och rösten – som är betydligt bättre live än på skiva, den är rikare, djupare och varmare.
Ofta använder han sig av samma eller liknande melodislingor om och om.

I den överarbetade ljudmattan försvinner den goda rösten. Bara fragment hörs av texterna. Som ”this is the age of Gods eternal living” och ”when I die, I’ll rot, but when I live I’ll give it all I got”. Hemskast är det när mekaniken ger honom ett överslag på rösten som det sångerskan Cher har använt sig av på senare år.
Själv säger han att inriktningen på ljudet snarare än låtarnas berättelser har blivit som en övning i solipsism. Självinsikten säger honom att det är groteskt, samtidigt tycker han att han har rätt att uppleva en andra pubertet:
– När jag var 15 var jag pretentiös och studieinriktad, jag ville vara 35. Nu är jag 35 och vill vara ung.

Inspirationen till de låtar som spelas under konserten kommer från en märklig amerikansk personlighet – skyltmålaren, konstnären och den självutnämnde siaren Royal Robertson.
Medan Sufjan Stevens jobbade med musiken var han helt besatt av den numer avlidne konstnären som trodde sig ha kontakt med utomjordingar och som mot slutet av sitt liv levde som en eremit helt uppslukad av sin påhittade värld – inte förrän då fick han diagnosen schizofreni.
Royal Robertsons barnsliga teckningar projiceras på scenfonden och verkar ligga till grund för det märkliga tema som hela framträdandet har. Inte så konstigt då att det känns en aning udda – Robertsons fokuserade på Gud, yttre rymden och snygga kvinnor.

Upprepade gånger är det som om Sufjan Stevens kommer av sig i showandet, som om det egentligen gör honom obekväm. Han säger till och med en gång att de inte är vana att börja så här tidigt på kvällen och att de i vanliga fall brukar ha tillräckligt med tid på sig för att ta syra och röka hasch – sättet han säger det på med sitt prydliga utseende (i cykelbyxor) och lite besvärade kroppsspråk gör det oemotståndligt roligt eftersom det inte går att föreställa sig att han verkligen menar vad han säger. Det utlöser sådana skrattparoxysmer hos en av åhörarna uppe på läktaren att Stevens får börja sin nästa, stillsamma låt till upprepade skrattattacker.
Det bidrar till den absurda känslan som ligger över konserten – från sällskap från yttre rymden till total ensamhet på jorden. När skrattet avklingat hörs textrader som: ”tell me what you saw in me”, och ”did you cut your hands on me, am I too sharp?”.
Där står han, Sufjan Stevens, sårbar som en liten tonårskille i fel kläder på en fest där han inte känner sig hemma.

I ett mellansnack får vi veta att han hade massor av rädslor och fobier när han var liten. För grönsaker, för sin systers sovrum och för TV:n, men framförallt för höjder:
– När jag började på universitetet kastade jag mig utför sanddynerna för att bota rädslan, jag klättrade upp för brandstegen och kastade mig ut, jag for till Niagarafallet och kastade mig nedför det, säger han och publiken fnissar till som om den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på, när han fortsätter:
– Efter många sjukhusräkningar botade jag min rädsla för höjder.
Det är det där att han är helt seriös när han säger det, i sina tajta kläder som på en träningscyklist, som gör att det är svårt att veta var orden ska placeras – i skratt eller vemod. Har han försökt ta livet av sig eller är det återigen symbolik för något annat som bara han vet om?

Bandet förhåller sig anonymt som om de verkligen kommer från en annan planet och inte riktigt vet vad de gör här. Det vill vara storslaget men blir banalt. Speciellt när Sufjan Stevens utbrister:
– Vi har alla blivit stjärnfolk härinne. Jag är det, du är det. Vi kommer från eld och ska återvända till eld. Vi lever som vanemasochister idag och vi måste komma ihåg att leva på ett annat sätt.
Publiken andas ut lite med skrattet som följer på nästa mening:
– Hm, jag gick på Waldorfskola så jag är väldigt förvirrad.

Det slutar i rymden och i en slags discoexplosion och när den låten mynnat ut är det som om varken Sufjan Stevens eller publiken vet vad de ska ta sig för, därför blir applåderna ljumma och inte förrän Stevens lite avslaget tackar för sig och hoppar iväg från scen kommer applåderna igång på riktigt. Men det spelar ingen roll hur mycket det klappas och trummas med fötterna i golvet. Kanske för att det inte blev den stämningen han hade tänkt sig, kommer Sufjan Stevens inte ut på scen igen. Istället rusar det in svartklädda män och börjar packa ihop instrumenten. Publiken får ge upp och tåga ut i regnvädret. Möjligen med en känsla i maggropen som viskar lite undrande: Vad var det som hände egentligen?

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.