”Det finns ingenting rent med kärnkraften”

02 maj 2011

Inrikes, Nyheter

Havet ligger spegelblankt och martallarna hukar sig längst stenkusten. Vi parkerar bilen och går sista biten, slår följe med andra som bär stenar i handen. Hela vägen ackompanjeras vi av ejdrarnas sång, solen gassar som om det vore juni och det luktar gott från den uppvärmda marken. Det är den 25 maj. För 25 år sedan var det här dagen innan Tjernobyl, dagen innan natten som förändrade allt i en handvändning.


Då, för 25 år sedan, var det här sista dagen på länge som vi barn fick leka i sandlådan. Vi deltog inte ens i den obligatoriska vårfagningen av ängen som gotländska skolbarn rituellt utför varje år. Fisken skulle inte fiskas, bären och svampen inte plockas. Vi trodde nästan att det skulle synas på luften, ungefär som sot, men radioaktivitet är ett osynligt gift, något människorna i och kring Fukushima i Japan nu får uppleva.
Året efter Tjernobyl begravde Gotlands miljögrupper ett kärnkraftverk i papp under stenar på stranden nära Herrviks fiskeläge på Gotlands östergarnsland. Vi stod sedan tysta hand i hand på stenstranden, en lång rad människor med blickarna vända mot andra sidan, mot dåvarande Sovjetunionen där olyckan inträffat. Bara Östersjön emellan.
Manifestationen upprepades varje år men insomnade så sakteliga, för att i år få nytt liv. Haveriet i Fukushima har satt kärnkraftens vara eller icke vara på agendan. Oron har väckts och återigen samlas människor för att visa att det finns ett motstånd, den gula knappen med den glada solen på har plockats fram ur byrålådorna och sitter på var och varannan jacka.

Ditte Green Petersen är en av de cirka 50 personer som tagit sig till denna avlägsna strand på Gotlands östkust idag. Till vardags läser hon naturmedicin på Biskops-Arnös folkhögskola utanför Bålsta. Hon tycker att det känns bra att samlas, att känna att man är många som inte vill ha kärnkraft och som vill ha ett hållbart samhälle:
– För mig står kärnkraft mycket för auktorietet och att makten flyttas från folket, säger hon och fortsätter:
– Jag tänker att vi samlas här mest för inre styrka, att de som tar beslut inte kommer att skrämmas av en fikastund på en strand på Gotland, men att vi kan bli stärkta.
– Välkomna till Östergarnslandet, säger Wolfgang Brunner som är en av initiativtagarna till manifestationen. Han kallar också upp de andra som varit med och organiserat, både nu och då, ett år efter Tjernobyl.
– För 24 år sedan instiftade vi det här röset som en symbol för det arv vi lämnar efter oss till nästkommande generationer. Och så inträffade Fukushima. Vi är här idag för att minnas Tjernobyl och Fukushima, offren och de stycken moder jord som skadats, säger Wolfgang Brunner som menar att sarkofagen i Tjernobyl, som nu ska bli mausoleum, är ett tydligt bevis på att man helt enkelt inte kan hantera ett haveri och att det blir generationerna framåt som måste ta hand om konsekvenserna av vår kortsiktiga energifest:
– Den lyx som vi unnat oss får framtida generationer betala för, det kan inte vara rätt. Vi har var och en ett ansvar.

Eva Broman från Klintetraktens miljögrupp tar upp ett problem med kärnkraften som ofta glöms bort i debatten – de som drabbas av uranbrytningen. Hon nämner också den nära kopplingen mellan kärnkraften och kärnvapenindustrin. Sedan avtäcker Wolfgang Brunner den nya skylten som ska sitta vid röset och som förkunnar både Tjernobyl och Fukushima men som också lämnar ett fält tomt, som en symbol för kommande katastrofer, de som kommer att inträffa om vi inte slutar med kärnkraft. Med ett stycke åländsk granit lägger Wolfgang Brunner sin sten till röset och många följer hans exempel.
En bit ifrån röset står Bo och Karin Hammar, bönder boende i Hörsne på Gotland. De tycker inte om kärnkraften och Bo Hammar vill poängtera något som Wolfgang Brunner inte nämnde i sitt tal; den oändliga tid som kärnavfallet måste slutförvaras:
– Det ska lagras i hundratusen år. Jag menar, hur länge har vi funnits här på jorden, ska vi finnas i hundratusen år till?

Filtar och matsäck plockas fram och det är i strålande solsken och med havets oändlighet mot horisonten som mackor, bullar, kaffe och te inmundigas.
Viveka Falck var en av dem som var med på den första manifestationen då för 24 år sedan. Hon har aldrig slutat vara kärnkraftmotsåndare och hon tycker att händelserna i Japan har varit skrämmande, trots att avståndet till Fukushima är så pass mycket längre.
– Det fick mig att minnas Tjernobyl och hur det var här då. Det var ju närmare och det var mycket prat om hur vindarna blåste, om nedfall. Vi var mer direkt påverkade, säger hon och fortsätter:
– Jag upplevde då en stor sorg och rädsla och de känslorna var starkare än känslan av att man faktiskt kunde påverka om kärnkraften skulle finnas kvar eller inte.
Viveka Falck menar att tillväxtekonomin och det ekonomiska regelverk som följer med den inte ger utrymme för de miljöhänsyn som krävs för att vi ska kunna fortsätta leva på jorden:
– Vi måste hitta ett annat ekonomiskt regelsystem där man kunde producera endast det vi behöver. Då skulle miljöhänsyn medfölja automatiskt.

Så sakteliga börjar filtar att vikas ihop och termosar packas ned i ryggsäckar igen. En av dem som dröjer sig kvar i den ljumma eftermiddagssolen är Mella Mata. Hon är kundaliniyogalärare och bor med sin familj i Endre på Gotland. För henne stod valet mellan att delta i det landsomfattande Påskuppropet och att komma på den här antikärnkraftsmanifestationen. Eftersom kärnkraften kan komma att göra att det inte finns några människor kvar att hålla upprop för tyckte hon att det kändes logiskt att välja det senare. Hon tycker att det känns som om vi vänder ryggen mot kommande generationer på det sättet som vi lever idag och undrar hur vi ska våga vända ansiktet mot dessa generationer.
– Det finns ingenting rent med kärnkraften. Det finns inga fördelar med den, den är inte ofarlig och man kan inte kontrollera den – det ser vi idag, det såg vi i Tjernobyl.Det kanske låter tungt och pessimistiskt men det vi ser idag är att världen överallt är upprörd. Jag tror att det inte bara är folket i sig som är upprört utan att det även är jorden, säger hon och forsätter:
– Jag har i flera års tid tänkt att under min levnadstid så kommer vi att få gå tillbaka, inte till häst och vagn, men till att konsumera på ett annat vis.
Mella Mata hoppas på den medvetenhet som hon tycker sig se hos unga idag. Att de förstår att det inte går att hålla det tempo vi har och utnyttja resurserna på detta vis:
– Om några år kommer folk att skämmas över att ha en gräsmatta! Vi kommer att tvingas till omställningar på ett eller annat sätt.

Ejdrarna sjunger fortfarande när vi lämnar röset bakom oss, vilande till nästa år. Vi stannar till i Sysne fiskeläge och sitter en stund vid vattnet. En ensam fiskare pysslar med sin båt. Kvällsstiltjen ligger över Östersjön och på andra sidan vilar Baltikum, och lite längre in, Tjernobyl i sitt krackelerande skal.

Text och foto:
Emma Lundström
emma@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.