Soldaterna som besegrade Hitlers arméer

18 april 2011

Böcker, Kultur

Ivans krig, Liv och död i Röda armén 1939-1945, Catherine Merridale, Historiska media 2010 , Översättning:Kjell Waltman
Trots alla obehagliga saker som Merridale noterar när det gäller de sovjetiska soldaterna, hävdar hon att det är dessa miljontals anonyma sovjetiska soldater vi har att tacka för att nazismen besegrades.
Då och då framkommer i medierna uppgifter om tillståndet i den ryska armén. Det är ingen vacker bild av kamratskap och sammanhållning som tonar fram. Istället handlar det om en armé som med brutala metoder misshandlar den ena generationen efter den andra.
Den bilden är knappast förvånande med tanke på det ryska samhällets struktur. Var det då annorlunda under den sovjetiska tidsperioden? Ja, åtminstone under det första årtiondet efter revolutionen 1917, om vi ska tro den brittiska historikern Catherine Merridales bok om Ivans krig. Hon noterar att det under 1920-talet ”förekommit ett kortvarigt experiment med klasslöshet – ett försök att bygga upp en folkarmé som var befriad från bombastiska formaliteter och guldtränsar.” Men armén omvandlades av andra världskriget och blev ”en strikt hierarkisk armé med starka ledare” och inte ”en folkmilis eller världsproletariatets svärd”.

Frågan har ofta ställts hur det var möjligt för den sovjetiska armén, uselt utrustad och dåligt organiserad och som berövats sina officerare i utrensningarna i slutet av 1930-talet, att till slut besegra den väldiga armé som nazisterna samlat för att utplåna bolsjevismen.
Det kan vara klokt att först påminna om omfattningen av striderna på östfronten. Under år 1943 uppskattas antalet stridande på båda sidor till mer än elva miljoner. Förlusterna var fruktansvärda, sannolikt de värsta i historien. Efter sex månaders strider hade den sovjetiska sidan förlorat fyra och halv miljon man i döda, sårade och tillfångatagna. Sovjetunionen förlorade sammanlagt 27 miljoner medborgare i kriget, varav åtta miljoner var stupade soldater.
Det handlar alltså inte bara om en starkt traumatisk episod i nationens liv, utan om en erfarenhet som delades av en stor del av befolkningen, och som efter kriget präglade många människors uppfattningar och liv.

Catherine Merridale har genomfört ett omfattande arbete både i arkiven och med att intervjua veteraner från kriget. Det är en sammansatt och ganska komplicerad bild som tonar fram. Hon har en mycket klar bild av vad som skulle ha skett om den sovjetiska sidan förlorat. Det skulle ha inneburit både ett slut på den stalinistiska regimen, och därmed kapitalismens återinförande, och folkmord på slaver och judar.Det verkar inte finnas särskilt många tecken på att det var kärlek till Stalin eller partiet som drev soldaterna. Innan de tyska trupperna visat sina verkliga avsikter, förekom det en hel del samarbete med ockupanterna, speciellt bland en del nationella minoriteter som ukrainarna.
Trots alla obehagliga saker som Merridale noterar när det gäller de sovjetiska soldaterna, hävdar hon att det är dessa miljontals anonyma sovjetiska soldater vi har att tacka för att nazismen besegrades. Hon ser sitt arbete i viss mån som ett försök att återupprätta dessa soldater och lyfta fram dem ur den anonyma grå massa som de ofta reducerats till.

Det var dessa råbarkade, ofta brutala soldater, de flesta ryska bondpojkar, som besegrade det nazistiska monstret. Det skedde verkligen inte med någon större finess, utan med urkraften hos ett sårat folk som hotats med förslavande och utplåning. Den tyske soldaten var inte, som för den tidigare sovjetiska regimen, en vilseledd arbetare i vapenrock som kunde övertygas om att vända vapnen mot sina herrar. Tyska soldater var enbart något att hata och utplåna. Det fanns givetvis undantag, men den socialistiska medvetenhet som präglat den ryska arbetarklassen var vid den här tiden i stort sett utplånad av Stalins regim.
Under kriget försvann många drag från revolutionen 1917 som fortfarande levde kvar. Försöken att utradera tsartidens armétraditioner upphörde och armén blev ett redskap för en rysk nationalism som hämtades fram ur historiens skräpkammare och som underblåstes av ortodoxa kyrkan. Repressionen kom nu att helt inrikta sig på etnicitet och nationalitet. Rasism och till och med antisemitism frodades i armén. Detta ledde också senare till att nazismens framfart kom att framställas som inte i första hand riktad mot judarna, utan mot ryssar och slaver.

De sovjetiska judarna tillhörde, av förklarliga skäl, de mest beslutsamma soldaterna på alla sovjetiska fronter. Även om andra soldater slogs för att inte underkuvas av tyskarna, var drivkraften ännu starkare för judarna. En nazistisk seger skulle ha inneburit deras utplåning, något som stod helt klart för dem. De hade inga illusioner.
Merridale menar att det som framför allt annat gav sovjetiska soldater energi att kämpa var raseriet över tyskarnas illdåd. Det blinda raseriet förklarar också de många illdåden, fylleriet, plundringarna och våldtäkterna som följde den sovjetiska armén i spåren och som kulminerade i erövringen av östra Tyskland. Även om det inte förespråkades från högre ort, fanns det en mycket stor tolerans från Stalin själv och parti- och arméledningen inför arméns framfart.
Merridale har skrivit en uttömmande bok om ämnet som dessutom är illustrerad med en mängd fotografier, varav många visar krigets brutala verklighet. Förutom själva kriget och dess förspel, behandlas också veteranernas tillvaro efter kriget och regimens mytologisering av striderna. Det är med några få undantag en mycket balanserad studie som varmt kan rekommenderas.
Per-Olof Mattsson

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.