Slutkört för Saab?

11 april 2011

Inrikes, Nyheter

De hårt prövade anställda på Saab har nu fått ännu en serie tuffa smällar. Den nyss hyllade Victor Muller klarar knappt av att betala de dagliga leveranserna av material till fabriken. Om det är början till slutet vi nu ser eller om det bara är ännu en märklig tur för den ryske bankiren Antonov att ta den direkta kontrollen är oklart.
Hur som helst har det sedan länge varit klart att Saabs omtalade ”affärsplaner” varit byggda på lösan sand. Man behöver inte vara någon ekonom eller bilexpert (eller kanske är det just det man inte ska vara…) för att se det orimliga i dem. Att ta fram en ny bilmodell är en mycket tung kostnad i dagens bilproduktion. Enda sättet att göra vinst är då att slå ut denna kostnad – åtskilliga miljarder kronor – på tillräckligt många tillverkade bilar, något som blivit allt svårare med de allt tätare modellbytena.

Saabs mål för 2011 på 80 000 bilar, som redan prutats ner till 50 000, ligger på en bråkdel av vad andra biltillverkare gör. Bara en handfull kinesiska småbilar för inhemskt bruk ligger på samma nivå. Som jämförelse sålde Volvo Personvagnar, en mycket, mycket liten tillverkare internationellt, över 334 000 bilar under krisåret 2009. Att Saab fått svenska staten att gå i god för EIB-lån på 400 miljoner euro handlar troligen mer om Victor Mullers erkända förmåga att sälja in idéer än någon realistisk plan för att sälja bilar.
Som så många gånger genom åren kastas de anställda på Saab nu mellan hopp och förtvivlan. Stort ansvar faller på de fackliga ledare som okritiskt slutit upp bakom vilken direktör som än sagt sig ha ett magiskt recept för att rädda företaget, från hårda rationaliseringar och godtyckliga uppsägningar under GM över Christian von Koenigseggs vidlyftiga planer (om någon minns honom?) till den pratglade Victor Muller med Vladimir Antonov i bakgrunden. (Eller kanske man ska säga, Antonov med Muller som frontfigur.)

Framtiden för de anställda ligger inte i att hoppas på att någon ny spekulant ska frälsa dem. Den ligger i att lita till sina egna krafter och kunskaper. Världen tål inte fler bilar. Framtiden för bilindustrin ligger istället i att ställa om sin fantastiska förmåga till massproduktion till att göra det som vi så förtvivlat väl behöver: utrustning för förnybar energi och klimatneutrala transportsystem. Att behoven finns är självklart. Men det räcker inte i en värld där den privata vinsten är högsta drivkraft. Det krävs stora statliga satsningar, både i produktionen och för att organisera avsättningen. Det kommer inga bankirer att göra, även om staten öser pengar över dem.
Facken i Trollhättan och centralt borde i dagens förtvivlade läge, tillsammans med sina medlemmar på kontor och i verkstäder, omedelbart börja utarbeta planer på vilka sådana produkter Saab skulle kunna utveckla och producera. En sådan plan skulle kunna vara basen i en facklig politik för jobben och klimatet och kunna visa på en väg framåt för hela samhället, istället för att man desperat klamrar sig fast vid en produkt vars tid är ute och hänger sig åt falska hopp om att räddas av goda kapitalägare.

Lars Henriksson
(Ursprungligen publicerat på Bilpolitik)

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.