Mannen som speglade sitt sekel

11 april 2011

Böcker, Kultur

Per Leander om varför katoliken och socialisten Graham Greene är en av 1900-talets viktigaste författare.

Den 3 april var det 20 år sedan en av 1900-talets viktigaste författare Graham Greene dog 1991. Hans böcker, om än av varierande kvalitet, sammanfattar också 1900-talets historia, från mellankrigstidens depressionsår, andra världskriget och den nazistiska ondskan, till kalla krigets uppdelning av världen i öst och väst, och befrielsekampen i tredje världen. Många gånger nämndes Greene som värdig mottagare av Nobelpriset, men fick det aldrig, kanske för att han ansågs för kommersiell.
I det svenska uppslagsverket Nordisk familjebok från 1950-talet, när Graham Greene var i mitten av sin karriär, kunde man läsa om honom: ”Greene har stor förmåga att föra fram vitala problem i nya och överraskande gestaltningar. Den yttre handlangen i hans böcker är alltid underhållande, han lägger an på spänning och arbetar med skräck- och mardrömseffekter. Men denna yttre apparat är endast en slöja. Den egentliga handlingen tilldrar sig alltid innerst i en människosjäl. Greene är en god psykolog, och överallt i hans böcker finns snabbt och skickligt utkastade porträtt av olika sorters människor.”

Graham Greene föddes 1904 i ett överklasshem i Berkhamsted i centrala England. Efter en olycklig tonårstid med flera misslyckade självmordsförsök (bland annat genom att spela rysk roulett), tog Greene examen som historiker, men började snart arbeta som journalist, tills han så småningom kunde försörja sig som romanförfattare. Genombrottet blev med thrillern Brighton Rock (1938) om den 17-årige ligisten Pinkie och hans våldsamma gäng som härjar i den engelska kuststaden vars kända nöjespirar sträcker sig ut i havet.
Som 21-åring student i Oxford 1925 hade Greene gått med i det brittiska kommunistpartiet, men efter en månad tröttnade han och lämnade partiet. Han skulle aldrig mer ägna sig åt organiserad politik, men i alla hans böcker kan man spåra författarens marxistiska samhällssyn. Kritiken mot amerikansk och europeisk imperialism är uppenbar i böcker som Den stillsamme amerikanen (The Quiet American, 1955) om Vietnamkriget; och klasskampen genomsyrar romaner som Ett slagfält (It’s a Battlefield, 1934), och De skeppsbrutna (England made me, 1935).

Den sistnämnda utspelar sig trots sitt namn huvudsakligen i Sverige. Greene hade flyttat till Stockholm 1933 för att i egenskap av journalist skriva en biografi om den svenske finansmannen Ivar Kreuger, vars självmord året innan hade blivit en världsnyhet. Istället blev det en roman om en mäktig svensk affärsmagnat vid namn Krogh, som inte drog sig för de mest smutsiga och kriminella metoder till framgång.
Annars är Greene också känd för att ha varit en djupt troende katolik, vilket också märks i många av hans böcker. Men man behöver inte vara kristen för att uppskatta den vackra kärlekshistorien Slutet på historien (The End of the Affair, 1951) som utspelar sig i ett London härjat av nazisternas bombningar; och det religiösa budskapet i romanen Makten och härligheten (The Power and the Glory, 1940) gick den katolska kyrkan förbi, som fördömde boken som blasfemisk.

Greene hade konverterat från protestantismen till katolicismen 1926. En avgörande anledning var för att han skulle få gifta sig med katoliken Vivien Dayrell-Browning, som blev hans enda hustru, även om han hade många älskarinnor och ibland gick till prostituerade. Men det var också en annan aspekt som lockade med katolicismen, tanken på en gud som inte var så sträng som den protestantiska, utan kunde ge honom syndernas förlåtelse.
Men Greene var ingen dogmatisk katolik som underordnade sig Vatikanen. Tvärtom kritiserade han ofta kyrkan och dess korrupta präster och biskopar, på samma sätt som han som socialist var kritisk mot Sovjetunionen, inte minst för hur de ryska författarna förföljdes och censurerades. Men en riktig socialist gav inte upp idén om en bättre värld bara för att socialismen missbrukades av korrupta byråkrater i Östeuropa, menade Greene, och på samma sätt kunde en sann kristen inte överge sin religion när kyrkans ledare begick fel, hur allvarliga de än var. Han brukade också jämföra Stalinterrorn med den spanska inkvisitionen, som två fruktansvärda förbrytelser i kommunismens respektive katolicismens namn, men som inget hade med de sanna lärorna att göra.

Helst ville han förena kommunismens idé med den ursprungliga kristendomen, och även om katolicismen och kommunismen i realiteten stod som två fientliga ideologier mot varandra, menade Greene att det inte skulle behöva vara så. När han träffade Gorbatjov 1987 berättade Greene för den sovjetiska ledaren: ”Jag har en dröm, att innan jag dör, kommer Sovjetunionen ha en ambassadör i Vatikanen som kan ge påven goda råd.”
Greenes båda sidor som katolik och socialist, med de privata grubblerier det ändå medförde, framgår tydligast i hans roman Monsignor Quixote (1982), där han låter sina egna tankar om religionen och socialismen manifesteras i bokens två huvudpersoner: en katolsk präst och en kommunistisk politiker. Det är en modern tappning av Don Quixote förlagd till Spanien efter Francos död, där prästen och kommunisten, likt de två hjältarna i Cervantes riddarroman, reser runt i landet, dricker vin och diskuterar stora världsfrågor, religion och politik. Båda är djupt troende, men det ena tror på ett liv i paradiset efter döden, medan den andre tror på ett framtida kommunistiskt paradis på jorden.

Graham Greene hann också med en kortare karriär som hemlig agent. Under andra världskriget blev han värvad av brittiska MI6 för att under täckmantel av journalist verka som spion i Sierra Leone. Men det var ett tråkigt kontorsjobb tyckte han, och Greene sa upp sig 1944, till sin chef Kim Philbys stora besvikelse. Att Philby fattat tycke för den vänsterintellektuelle Graham Greene var inte så konstigt. 1963 avslöjades att Kim Philby var en dubbelagent som sedan 1934 arbetat för Sovjetunionen. Nu tvingades Philby fly till Sovjet, och medan han fördömdes som landsförrädare i England, var Graham Greene en av de få som försvarade honom. ”Han förrådde sitt land – jo, kanske gjorde han det, men vem av oss har inte förrått något eller någon som är betydligt viktigare än ett land?” skriver Greene i förordet till Philbys memoarer My Silent War (1968), och menade vidare att det egentligen var fel att kalla honom för landsförrädare, eftersom Philby som kommunist kämpade för ett system som på sikt också skulle göra England till ett bättre land. När Philby väl i Moskva en gång fick frågan vad han saknade mest från England svarade han: ”Graham Greene vid bordet och en flaska vin emellan oss”.

Kim Philbys öde inspirerade också Graham Greene till att skriva sin i mitt tycke allra bästa bok Den mänskliga faktorn (1978), om en brittisk dubbelagent som efter att det avslöjats att han arbetat för Sovjet tvingas fly för sitt liv österut över järnridån till säkerheten i Moskva. Ett nyskapande och djärvt alternativ till kalla krigets alla andra typiska spionromaner där ryssarna alltid är onda och folk flyr från öst till väst.
Många av Greenes böcker är kanske idag mer kända som filmer, som Vår man i Havanna med Alec Guinness i huvudrollen som den brittiska spionen som bara fantiserar ihop sina rapporter till London. Boken skrevs 1958 men filmen spelades in på plats i Kuba 1959, alldeles efter revolutionens seger, där Greene och Guinness hängde med Fidel Castro som uppskattade att filmen visade på den gamla Batista-regimens korruption.
Några år senare återvände Greene till Kuba på semester, återigen välkomnad av Fidel Castro och Greene skrev hem i ett brev till sin älskarinna Catherine Walston att: ”Han är den enda av de ’Stora Män’ jag har träffat som jag verkligen gillar och beundrar.”

De flesta av Greenes böcker har blivit filmatiserade, men ett av hans mest kända verk skrevs faktiskt direkt för vita duken: Tredje mannen, en klassisk film noir som utspelar sig i efterkrigstidens Wien, inspelad i autentisk miljö bland stadens ruiner 1948.
Så här beskriver Greene själv stadens stora nöjespark Prater i sin dagbok från filminspelningen: ”Prater låg sönderbombat och öde, igenvuxen av ogräs istället för parkväxter. Här och var fanns rostiga stridsvagnar som ingen tagit hand om. Bara det stora pariserhjulet stod kvar oförstört, och hjulet roterade sakta i skyn, som en övergiven väderkvarn”.
Uppe i pariserhjulet utspelas scenen där hjälten Martins, spelad av Joseph Cotten, konfronterar skurken Harry Lime, spelad av Orson Welles. Affärsmannen Harry Lime gör stora pengar på att sälja otjänligt penicillin som patienterna inte blir friska av, utan istället får lida en extra plågsam död.
”Har du någonsin sett något av dina offer?” säger Martins.
”Offer? Var inte så melodramatisk”, svarar Lime och nickar ner mot människorna på marken medan gondolen når toppen av pariserhjulet: ”Skulle du känna något medlidande ifall en av de där prickarna plötsligt slutade att röra sig? Om du fick tjugotusen pund för varje prick där nere, skulle du då inte välja pengarna?”
Därefter gör Lime en rörelse som om han vill försöka putta ut Martins från pariserhjulet. Men det blir inge James Bond-action, utan Martins backar undan från faran, fast den obehagliga känslan av vad som hade kunnat hända består, som så typiskt för Greene att välja psykologisk spänning istället för allt för tydlig fysisk action.
Wien var på den här tiden, precis som Berlin, uppdelat av segermakterna i fyra ockupationszoner, en sovjetisk, en amerikansk, en brittisk och en fransk. Men i kloakerna kunde man röra sig fritt under staden, och här utspelar sig filmens dramatiska slutscen med en jakt i de trånga tunnlarna och längs den stora underjordiska flod som också rinner där nere.
När jag var i Wien i somras fanns det möjlighet att få en guidad tur nere i kloaktunnlarna och följa i tredje mannens fotspår. Det var en spännande upplevelse, även utan skottlossning.

Per Leander
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.