Man måste kunna hålla två bollar i luften!

05 april 2011

Debatt

Inom Socialistiska Partiet liksom inom hela den socialistiska vänstern uppstod splittring i frågan om hur man skulle förhålla sej till flygförbudszonen, skriver Peter Widén. Både det totala avståndstagandet och det totala bejakandet är fel, anser han.

När dessa rader skrivs har inom en timme upprorsstyrkorna tvingats retirera från Bin Jawad, Sverige tagit beslut att skicka JAS-plan och utrikesministrar från USA, Europa och vissa arabländer samlats i London för att enas om vad att göra. Så när denna text når Internationalens läsare kan mycket ha hänt som ställer nya problem på dagordningen.

Följande text utgår från läget just nu.
Upproret i Libyen är en del av den våg av folkliga resningar som nu skakar Nordafrika och Mellanöstern. När folket i Tunisien gick ut på gatorna och massorna började samlas på Tahrirtorget i Kairo kändes det för alla vänner av frihet och jämlikhet äntligen lättare att andas i denna värld så plågad av nyliberalism och auktoritära regimer.
Gaddafis regim som i sina tidigare år försökt posera som antiimperialistisk hade under det sista årtiondet helt lierat sej med imperialismen i jakten på islamister och i försöken att stoppa utblottade afrikaner från att ta sej över Medelhavet. För detta togs han in i värmen. Speciellt Berlusconi utvecklade vänskapliga relationer. Sverige försökte sälja elektroniska övervakningssystem. System som skulle användas för att jaga människor som försökte ta sej till Europa. Men som säkerligen skulle ha kunnat vara användbara för övervakning också av libyer i andra sammanhang. Det var nämligen inte enbart islamister och flyktingar som fyllde Libyens fängelser. Gaddafiregimen var en regim som inte tolererade opposition överhuvudtaget.
Bristen på frihet kombinerad med enorm arbetslöshet och stor fattigdom har fött den vrede och frustration som fick så många libyer att följa tunisierna och egyptierna. Det började som fredliga protester, men då folket i Benghazi på det mest brutala sätt attackerades tvingades man slå tillbaka fysiskt. Gaddafis apparat i Benghazi bröt samman och vi fick en situation där oppositionen kontrollerade östra Libyen, regimen den västra delen.
När Gaddafi lyckats samla sina resurser och börjat gå på motoffensiv stod Benghazi inför hotet om att invaderas. Gaddafi hade lovat att gå från hus till hus och utrota oppositionella som kackerlackor. I det läget vädjade upprorssidan om flygförbudszon. Ingen har rätt att mästra dem för att söka hjälp från vem det vara månde.

Det är ingen hemlighet att det inom Socialistiska Partiet liksom inom hela den socialistiska vänstern uppstod splittring i frågan om hur man skulle förhålla sej. Det fanns de som sa nej till flygförbudszon utifrån att det skulle innebära att imperialistiska makter skulle få kontroll över situationen. Det finns till och med de som menar att imperialismen planerat hela scenariot för att få kontroll över Libyens oljekällor. Å andra sidan finns det de som bejakade flygförbudszonen och som förträngde alla problem med imperialistiska staters inblandning. Det fanns till och med de som förordade att svenska JAS-plan skulle skickas.
Min mening är att båda dessa positioner är felaktiga. De som blankt säger nej till flygförbudszonen försöker också förtränga att utan detta flygförbud hade Benghazi mött samma öde som Pariskommunen 1871. Förintelse av upprorsrörelsen. Man måste ställa frågan: Stöder vi upproret eller inte?
Men den andra sidan som fullt ut bejakar imperialisternas militära aktioner och till och med vill skicka svenska JAS-plan hamnar också snett. Man måste kunna hålla två bollar i luften.
Vi har ingen rätt att mästra Benghazi när de vädjade om skydd inför en trolig massaker. Men vi har också en plikt att tala om att imperialisterna har en egen dagordning.

Sanningen är att USA och EU togs med överraskning av folkupproren i Nordafrika och på arabiska halvön. Den franska regeringen försökte i det längsta rädda Ben Ali. Man erbjöd ju till och med polishjälp för att slå ner protesterna. Och Mubarak som Blair med flera öste beröm över in i det sista.
När oppositionen i Libyen vädjade om flygförbudszon blev det knepigt för imperialisterna. Men en rad faktorer gjorde att de slog till.
1. Gaddafi var inte längre ett spelbart kort. Han hade varit deras man några år nu men händelseutvecklingen hade gjort honom omöjlig.
2. USA och de europeiska kapitalistregeringarna gjorde säkert också bedömningen att folkupproren kommer att fortsätta och till och med segra. Att då ha stått och tittat på när Benghazi trots vädjanden om hjälp massakrerades skulle innebära att imperialisternas möjlighet att påverka den framtida utvecklingen minimerades.
3. Genom att agera på demokratikämparnas sida kunde man reparera lite av den skada som det tidigare stödet till de auktoritära regimerna medfört. Speciellt för Sarkozy gav det en möjlighet att skjuta sitt stöd till Ben Ali etc i bakgrunden .
4. Framförallt ger den militära interventionen imperialisterna en plattform för att kunna stoppa upp den revolutionära processen.
Man kommer givetvis att på alla sätt stöda ”moderata” krafter och försöka förhindra en radikalisering.
5. Och även om Libyens oljetillgångar inte är avgörande så spelar de naturligtvis en roll.

Det är symptomatiskt att Hillary Clinton samma dag som bombningarna i Libyen började svängde om USA:s politik i förhållande till händelseutvecklingen i Bahrain. Från en till intet förpliktigande kritik av regimens repression till ett stöd till den och ett accepterande av den saudiska invasionen.
Och det handlar inte om dubbelmoral. I Bahrain liksom i Libyen handlar det om att agera utifrån USA:s ekonomiska och strategiska intressen. I Libyen leder den konkreta situationen till bombningar av regimens krigsapparat. I Bahrain om grönt ljus till regimen att slå ner demokratikämpar.
I Libyen kommer imperialisterna att med alla medel att se till att utblottade och förtryckta som utgör huvuddelen av upprorsstyrkorna aldrig kommer att få sina klassintressen tillgodosedda.
Därför: Inget mästrande av oppositionen och mot dess vädjan om flygförbudszon. Men klarspråk om vad imperialisternas agerande handlar om.
Just nu flyr upprorssidans kämpar från Bin Jawad. Gaddafi-trupperna avancerar. Försöket att ta Sirte verkar omöjligt. Det skulle vara möjligt enbart med bombstöd från Natotrupperna. Men vad skulle det betyda? Det skulle innebära intagandet av en stad med stor majoritet Gaddafi-trogna. Dessutom med hjälp av utländska bombplan. Vi har aldrig ansett att befrielse kan bringas med bajonetter mot människors egen vilja. Det är uppenbarligen så att stamlojalitet med mera innebär att det finns en massuppslutning i västra Libyen bakom Gaddafi. Att männi-skor som borde kämpa tillsammans splittras av religion, klantillhörighet, hudfärg och så vidare och i stället sluter upp bakom sin grupps makthavare istället för att förena sej med dem som de har gemensamma klassintressen med är inget nytt. (Libanon, Irak, USA, Indien, Rwanda…).

Det är tragiskt. Men man kan inte vinna människor genom att anfalla deras städer. Ibland måste man ta ett steg tillbaka för att sedan ta två steg framåt. Ett militärt krossande av Sirte och Tripoli kommer att leda till först och främst enormt mänskligt lidande. Dessutom kommer det att skapa en långvarig intern fientlighet i Libyen. Man måste se till revolutionens långsiktiga intressen. Natobombningar mot Sirte och Tripoli ger Gaddafi legitimitet som försvarare av nationellt oberoende. Detta får inte ske. Det är dags för vapenvila. Det är dags för slut på den imperialistiska interventionen. Vi måste på våra arbetsplatser och i alla miljöer agitera mot skickande av svenska JAS-plan.

Peter Widén
intis@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.