Jurij Gagarin flög över jorden

19 april 2011

Krönika, Nyheter

Det är 50 år sedan Jurij Gagarin blev den första människan i rymden 1961, vilket innebar Sovjetunionens seger över det kapitalistiska USA i rymdkapplöpningen.
Sovjets seger i rymden visar också på planekonomins potential och egentliga överlägsenhet som ekonomiskt system: För utan Marx och Lenin, ingen Gagarin. Ryssland hade tack vare den socialistiska revolutionen, och trots den stalinistiska degenereringen av arbetarstaten, lyckats resa sig från att ha varit ett efterblivet bondeland bebott huvudsakligen av analfabeter, till att bli en teknologisk supermakt. Så beskriver Per Leander Sovjetunionen på 50-talet och början av 60-talet i den här minnesartikeln över Jurij Gagarin.

Genom planekonomin hade Sovjet dessutom på bara 15 år otroligt nog lyckats återhämta sig från den förödande nazistinvasion som hade ödelagt landet och dödat 27 miljoner av dess invånare. Den ryske bondepojken Jurij, enligt Hitler en ”undermänniska”, visade sig vara en av mänsklighetens främsta representanter både i intelligens och uthållighet, när han genomgick och klarade de svåraste tester en människa utsatts för.
Den sovjetiska triumfen i rymden 1961 kan också ses som en seger över Stalin, då rymdforskningens framgångar var ett direkt resultat av Nikita Chrusjtjovs avstalinisering som påbörjats bara fem år tidigare. Sergej Koroljov, vetenskapsmannen som ledde rymdprogrammet och konstruerade farkosten Vostok som förde Gagarin upp i rymden, hade under Stalins tid suttit fängslad i Gulag.

Men den ryska rymdfartsvetenskapens egentliga fader hette Konstantin Tsiolkovskij, född 1857. ”Jorden är mänsklighetens vagga. Men en människa kan inte stanna i sin vagga hela livet” förklarade Tsiolkovskij, som redan 1903, i en tid när flygplanet ännu inte var uppfunnet, publicerade skriften ”Utforskandet av rymden genom reaktionsdrift”. Här presenterade Tsiolkovskij uträkningar om hur en rymdraket skulle kunna skjuta sig fri från jordens dragningskraft genom att ständigt accelerera sig själv genom att stöta ifrån sig delar av sin egen massa i hög fart i motsatt riktning; en i praktiken rent marxistisk uträkning som också skulle visa sig fungera i realiteten femtio år senare när den teknologiska utvecklingen hunnit ikapp teorierna, och Sovjetunionen 1957 sköt upp den första satelliten Sputnik i rymden.
Senare samma år skickade ryssarna upp en ny satellit, Sputnik II, denna gång med hunden Lajka ombord, som den 3 november, lagom till 40-årsfirandet av ryska revolutionen, blev den första levande varelsen i rymden. De båda sputnikarna tog amerikanarna på sängen, och i det momentum och med det självförtroende som ryssarna nu upplevde, förklarade Chrusjtjov att det var dags att skicka en människa upp i rymden. Men medan stackars Lajka hade fått dö där ute i kosmos, måste människan så klart komma ner på jorden levande igen.

Jurij Gagarin föddes 1934 i byn Klusjino i västra Ryssland. Hans starkaste barndomsminne blev den tyska invasionen 1941, och att nazisterna hängde hans storebror Boris, som lyckligtvis överlevde eftersom några bybor lyckades skära ner honom när tyskarna inte längre såg på.
Jurij utbildade sig till traktorförare, ett av den tidens mest respektabla yrken i det nyindustrialiserade Sovjetunionen, där godsägarna bara en generation tidigare ibland låtit bönderna själva dra plogarna för att spara in på hästar. Men Gagarin hade större drömmar. Han ville bli pilot, och sovjetstaten gav honom möjlighet att söka till flygvapnet där han briljerade vid antagningsprovet 1957.
Två år senare då en grupp hemlighetsfulla män från Moskva reste runt till Sovjetunionens alla hörn för att söka reda på landets bästa piloter för ett speciellt uppdrag, var Gagarin med bland de tjugo som blev utvalda. Han flyttade till Zvjozdnyj Gorodok – ”Stjärnstaden”, utanför Moskva, där utbildningen till kosmonaut påbörjades i all hemlighet.
Det mesta som behövdes för rymdforskningen och kosmonaututbildningen fanns i den nybyggda Stjärnstaden, men för att kunna pröva på känslan av viktlöshet var kosmonauterna tvungna att bege sig till Moskvas universitet. Den enorma stalinistiska 240 meter höga skyskrapan med sina 32 våningar kunde erbjuda tillräckligt djupa hisschakt för att kosmonauterna i specialbyggda hisskapslar kunde falla fritt och några sekunder få uppleva känslan av tyngdlöshet.

När Sergej Koroljov så för första gången lät visa upp sin klotformade rymdfarkost Vostok för kosmonauterna blev de förvånade av vad de fick se. En av dem, German Titov, berättade senare: ”Det var helt obegripligt för oss piloter. Bara en stor boll utan vingar, hur skulle det kunna flyga?”
Också Chrusjtjov ger i sina memoarer en liknande beskrivning av sin första uppfattning av rymdskeppet. ”Koroljov tog oss (politbyrån) på en tur i Stjärnstaden. Vi kände oss som en skock får som vallades runt utan att förstå någonting. Han visade upp sin raket för oss och försökte förklara hur den skulle fungera. Vi trodde inte att den kunde flyga. Vi var som bönder på en marknad, gick runt raketen och kände och knackade på den.”
När Gagarin för första gången skulle provsitta rymdfarkosten, iförd sin rymddräkt, tog han respektfullt av sig sina stövlar innan han klättrade ombord.

Av de tjugo kosmonauter som utbildades stod det klart att de två bästa i gruppen var Jurij Gagarin och German Titov. In i det sista stod kampen mellan de båda om vem som skulle få bli den första människan i rymden. Titov berättade långt senare i en intervju med två amerikanska journalister 1998: ”Jag ville bli den förste. Så klart! Men nu har det gått många år, och jag kan medge att de gjorde rätt när de valde Gagarin. Jurij visade sig vare den som folket älskade. Jag skulle aldrig ha blivit lika älskad.”
German Titov kom från en akademikerfamilj, medan Gagarin, likt Chrusjtjov, hade växt upp bland bönder under enkla förhållanden på landet. Tack vare revolutionen hade han fått möjlighet att utbilda sig, och han representerade således bättre den nya sovjetmänniskan. Titov framstod dessutom som tråkig och arrogant, medan Gagarin var mera ödmjuk samtidigt som hans karismatiska utstrålning var enorm. ”Vilket mänskligt ansikte Jurij Gagarin hade. Det är klart att han valts också för sitt ansiktes skull” skrev poeten Jevgenij Jevtusjenko: ”Gagarins ansikte var Jordens leende ute i kosmos.”

Uppskjutning den 12 april 1961 skedde på stäppen i den södra sovjetrepubliken Kazakstan. ”Pojechali!” – ”Vi reser!” hördes Gagarins röst över radion när rymdraketen Vostok-1 lyfte: Bevingade ord som omedelbart blev lika legendariska som senare Neil Armstrongs ”ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten” skulle bli vid månlandningen 1969; och ett uttryck som därefter blivit ett vanligt sätt att säga skål på ryska.
Vostok betyder Öster, och Gagarins rymdfarkost färdades österut mot soluppgången ett varv i jordens omloppsbana. Där nere pågick det kalla kriget. Planeten och dess folk hölls uppdelat av de båda supermakterna. ”Kosmonauten hade aldrig tidigare varit utomlands, men nu fick han plötsligt se alla länder på en gång. Det fanns inga gränser. Borta var alla randiga gränspolar, upplöjda ingenmansland, all taggtråd, alla gränssoldater och schäferhundar och tullhus” skriver Jevtusjenko.
Resan runt jorden tog 108 minuter, varefter Gagarin landade i sydvästra Ryssland i närheten av den lilla byn Smelkovka, där byborna observerade honom komma seglade ner i fallskärm den sista biten mot jorden efter att ha skjutits ut ur sin farkost. Enligt vissa uppgifter ska bönderna till en början ha varit hotfulla mot den mystiska mannen som fallit ner från himlen. Tills de såg bokstäverna CCCP på Gagarins uniform och förstod att han var en kamrat. ”Jag är en vän, kamrater, er vän! Låt mig presentera mig. Jag är den första människan som varit i kosmos, Jurij Aleksejevitj Gagarin!”

Klockan var 10:55 enligt Moskvatid, men borta i USA var det fortfarande natt. En amerikansk journalist ringde till NASA för en kommentar om händelsen, varvid den amerikanska rymdmyndighetens presstalesman svarade ”Varför ringer ni hit nu? Alla sover!”, något som ledde till tidningsrubriken: ”Sovjet skickar man i rymden, medan USA sover.”
Jamie Doran och Piers Bizony, de amerikanska författarna till Gagarinbiografin Starman, skriver: ”Man måste erkänna att 1961 trodde Sovjetunionens folk verkligen på sitt land.” När Gagarin och Chrusjtjov mötte folkmassornas jubel från Leninmausoleet pryddes Röda torget med ett enormt porträtt av Lenin och slagorden: ”Framåt mot kommunismen!” Chrusjtjov hade lovat att Sovjetunionen inom 20-25 år skulle kunna uppnå kommunism. ”Åtminstone denna dag verkade det som att det målet var möjligt.”
23 dagar efter Gagarins rymdfärd gjorde amerikanska NASA sitt första desperata försök att skicka en människa upp i rymden. Den stackars piloten Alan Shepard sköts upp i luften som en kanonkula och föll ner i Atlanten bara några mil från startplatsen, i jämförelse med Gagarins fulla varv runt jorden. Ytterligare ett amerikanskt försök med piloten Gus Grissom blev ett misslyckande sommaren 1961.

Först nästan ett år efter Gagarins rymdfärd, den 20 februari 1962, lyckades USA få sin första astronaut John Glenn att nå jordens omloppsbana och flyga tre varv runt jorden. Men då hade Sovjet redan hunnit skicka upp även German Titov i augusti 1961, och som den andra mannen i rymden ombord på Vostok-2 hade han flugit hela 17 varv runt jorden.
Hade amerikanarna varit smarta kunde de istället för att bara skicka ännu en man i rymden ha satsat på att få upp en kvinna. Men de tänkte inte så långt, så istället fick Sovjet även stoltsera med den första kvinnan i rymden: Valentina Teresjkova som reste 48 varv runt jorden i Vostok-6 sommaren 1963.
Gagarin vilje gärna göra fler rymdresor men av säkerhetsskäl fick han inte tillstånd till det. Han var mera värdefull som en levande propagandasymbol på jorden, och Gagarin reste runt i världen som sovjetisk goodwillambassadör, främst i öststaterna och Kuba, men också till kapitalistiska länder som USA, England och Sverige.
Gagarin återvände också till skolbänken och doktorerade med en avhandling om hur rymdfarten skulle kunna effektiviseras med vingar på skeppen, så att de skulle kunna landa ordentligt och återanvändas, till skillnad från de klotformade Vostok-farkosterna. Det är den typen av bevingade rymdfarkoster som används idag.

Men i oktober 1964 störtades plötsligt Chrusjtjov när de mera konservativa stalinisterna med Brezjnev i spetsen tog över makten, vilket satte punkt för det politiska och kulturella tövädret i Sovjetunionen. Chrusjtjovs fall blev också Gagarins fall. Brezjnev förstod att folket förknippade Gagarin med Chrusjtjovs politik, och påminde dem om de gladare och friare åren som nu var förbi. Därför förpassades också den förste kosmonauten allt mer från offentlighetens ljus.
Gagarins chaufför berättar om vilken stämning som nu rådde. Varje tidigare gång Gagarin besökte Kreml hade det varit glada tillfällen och alla hade varit på gott humör. Men när Brezjnev tog över blev det allt färre turer till Kreml, ”och efteråt satt Jurij alltid tyst och nedstämd i bilen när vi körde därifrån”.
Jurij Gagarin dog i en flygolycka 1968, bara två veckor efter att han fyllt 34 år. En gång under sin utbildning till kosmonaut, hade hans mentor Sergej Koroljov berättat för honom hur han på trettiotalet fängslades och torterades i Stalins fängelse.

Det finns teorier om att Brezjnev låg bakom Gagarins plötsliga död, eller att det kan ha varit självmord. Men allt tyder på att det faktiskt var en olycka. Gagarin dödskraschade med sin MiG-15 under en flygning i mycket dåligt väder. Hans aska begravdes i Kremlmuren bakom Leninmausoleet.
Jurij Gagarin var den första människan att kunna betrakta jorden i ett större perspektiv. Efter sin resa förklarade han: ”Från rymden kunde jag se hur vacker vår planet är”, men också hur litet och skört det blåa jordklotet framstod i kosmos oändliga mörker: ”Folk! Låt oss beskydda denna ömtåliga skönhet, och göra allt vi kan för att inte förstöra henne.”

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.