Jane Austens skarpsinne

25 april 2011

Kultur, Kulturkrönika

Häromdagen sade någon: ”Jane Austen, det är väl chick lit i 1800-talstappning?” och jag fick nästan gåshud av den pockande viljan att förklara denna totala vrångbild av en av de största kvinnliga författarna genom tiderna. För det är vad hon är.

Och det är skandal att jag inte känner till en enda man som har försökt sig på Stolthet och fördom, eller Emma – dessa makalöst briljanta skildringar av kvinnoliv formade av sin tid och klass. Jag har slukat dessa böcker om och om igen sedan tonåren, både i pappersformat och som bokband med lysande uppläsningar av brittiska skådespelare som gör lyssnandet till en fröjd för örat. Njutit dessa böcker som borde vara förlegade för länge sedan, som borde skrika mögel och tristess mot mig, men de gör de inte, trots att Jane Austen föddes 1775 och levde hela sitt liv i en ganska sluten sfär av övre medelklass i England där hon också dog 1817. Hennes berättelser är tidlösa och det är inte det lättaste att förklara varför.

Den som avfärdar Jane Austen, som hävdar att filmerna räcker – att de visar vilken slags böcker det rör sig om – och att de därför inte behöver läsa böckerna har ingen aning om vad de talar om. Som att det skulle räcka med att se Krig och fred som film för att veta om boken är bra eller dålig.
Hon älskade tydligen att läsa korrektur på sig själv, Jane Austen. Hur det nu än var med det så fattas där ingenting, ingenstans, inte ett ord för mycket eller för lite. Med en språklig finess flyter berättelserna över de hundratals tunna och tätskrivna sidorna och aldrig att en enda tråd tappas, ingenting glöms bort och ingenting är förlåtet. Den som vill leta efter misstag får leta förgäves.
Och igenkänningsfaktorn är hög – i mänskliga känslor, mänskliga misstag, mänsklig strävan, mänsklig sorg. Jag kommer på mig med att önska att Austens syster inte hade bränt många av breven så att vi genom dem hade kunnat få veta lite mer om författaren. Men kanske finns det en poäng i att hon är så pass hemlig; så svår att fånga.

En annan viktig orsak till att böckerna aldrig tappar taget om läsaren är nog att Jane Austen bara beskriver situationer som hon själv varit med om. Som någon sade häromdagen så är det en slags sin tids diskbänksrealism och räknades också som sådan av dem som hellre läste de populära gotiska romanerna med blod och skräck och råa övergrepp. Jane Austen skrev istället sin tid, hon iakttog och lyssnade och skrev ned, på inget annat sätt hade hon kunnat skriva dessa böcker – de andas. Hon har själv upplevt, talat eller lyssnat på någon som upplevt det hon skriver om, även om hon svävar ut för att ge berättelserna en helhetlig form.

Karaktärerna i hennes böcker har fel och brister, det är inga hjältesagor det handlar om. Jane Austen var en god iakttagare av både män och kvinnor av alla sorter. Pennan rakt på. Hennes sociopatiska män, hypokondriska mödrar, självförnekare, självhävdare, melankoliker, misantroper och allt vad där är, är alla målande porträtterade, alltsomoftast med ett stort stänk av Austens nattsvarta och bitskt ironiska humor som lyser igenom i de mest miserabelt beklämmande situationer som böckernas gestalter befinner sig i.

Nej, det går inte att på några villkor avfärda Jane Austens författargärning som chick lit – om man nu anser att chick lit är ett avfärdande, och det är ju ofta så det används. Istället vill jag komma med en uppmaning till alla män, och kvinnor, som aldrig ens en gång tänkt tanken att Jane Austen skulle kunna ha något som helst att ge dem. Läs åtminstone Stolthet och fördom, eller varför inte Förnuft och känsla, eller Emma, eller Övertalning – de är alla mästerverk av sitt slag och ger en inblick i en tid som helt dominerades av männen, där kvinnor lätt räknades om till fallna, förbrukade och förlorade om de råkade göra det minsta lilla snedsteg i det trånga sociala utrymmet som fanns att tillgå för dem – en inblick alltså, från en kvinnas synvinkel, en kvinna med hökögon och en nästan översinnlig känsla för språkets konst.
Det är bara att förbehållslöst hålla med en annan stor författare, Virginia Woolf som sade om Jane Austen: Of all great writers she is the most difficult to catch in the act of greatness (Av alla stora författare är hon den svåraste att fånga i sitt mästerskap.)

Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.