Om att gifta sig: ett gripande vittnesmål

18 april 2011

Böcker, Kultur

Stjärnlösa nätter, Arkan Asaad, Norstedts 2011
Arkan Asaads Stjärnlösa nätter berör läsaren, och är samtidigt en fungerande tendensroman, skriver Jan-Olov Carlsson.

”Krav är mycket vanligare än tvång. Tvånget eller våldet tas till i vissa fall när kraven inte fungerar.” Förklaringen kommer från Arkan Asaad vid en intervju i samband med romandebuten Stjärnlösa nätter som berör den kontroversiella frågan om hederskulturer och bortgifte.
Arkan Asaad menar att det så kallade hedersrelaterade våldet endast är toppen på ett isberg, eftersom kraven på de unga kvinnorna, men även männen, är så starka att det vanligtvis sker en inordning och ett accepterande utan att ett direkt tvång eller våld blir aktuellt.

I en undersökning gjord av Ungdomsstyrelsen är det ca 70 000 ungdomar mellan 16 och 25 år som upplever att de inte fritt kan välja vem de kan gifta sig med. Av dem är det 8 500 som oroar sig över att inte själv kunna välja partner. Av dessa finns det en övervikt bland unga kvinnor. Om detta, att utsättas för krav och påtryckningar för att ingå ett äktenskap, handlar alltså Stjärnlösa nätter. Romanen bygger på Arkan Asaads egna erfarenheter om att bli bortgift i ett ”konvenansäktenskap” som familjen och släkten bestämt utan hans vetskap. Konvenans är kanske inte riktigt rätt begrepp i sammanhanget, men tvångsgifte ger inte heller den fulla förståelsen för sammanhanget.

Arkan Asaad är född i den del av Kurdistan som ligger i norra Irak. Den biografiska likheten med romanjaget Amàr är ingen slump. Att berättelsen delvis bygger på uttalat självupplevda händelser, ”min historia och mina val” som Arkan skriver i efterordet, skapar en nerv som den rena fiktionen har svårt att mäta sig med.
I korthet handlar det om att den nittonårige Amàr följer med sin pappa och sina småsyskon på en lång bilresa till pappans hembygd. I trakten är pappan en ansedd man som hela släkten ser upp till. Även Amàr tas emot med respekt och värdighet som en vuxen man och han presenteras stolt av pappan. Det är en ny upplevelse för Amàr. I Sverige har den halvt alkoholiserade pappan drivit iväg barnens mor genom sina ständiga utbrott, och med ett patriarkaliskt tyranni dominerar han den kvarvarande familjen.

Utan Amàrs vetskap har släkten arrangerat för ett giftermål med kusinen Amina. Amàrs stolthet och självkänsla sätts på stora prov. Han tänker inte gifta sig med någon som han inte hyser äkta och romantiska känslor för. Han högaktar Amina, men ett giftermål är otänkbart. Följaktligen revolterar Amàr mot beslutet vilket föranleder en febril aktivitet. När övertalning med list och tårar inte hjälper, vänder sig hela släkten mot honom.
Efter en enorm social press går han till slut med på arrangemanget. För att Amina ska kunna förenas med Amàr i Sverige tas hon till Damaskus i Syrien för att därifrån invänta beslutet om uppehållstillstånd från svenska Migrationsverket. Det blir en lång väntan, dels beroende på Amàrs ovilja och oföretagsamhet och dels på grund av den svenska byråkratiska processen. Kraven från pappan och hela den kurdiska släkten att ordna för Amina övergår till alltmer hotfulla anklagelser om svek. Under tiden finner Amàr den romantiska kärleken, byråkrater på Migrationsverket sviker hans desperata rop på hjälp och den oundvikliga katastrofen närmar sig snabbt.

En stor del av intresset i romanen står att finna i det ambivalenta känsloregistret hos Amàr. Ena stunden agerar Amàr vuxen, för att i nästa vara en ansvarslös tonåring. Ena stunden hatar han sin pappa för att i nästa underordna sig hans beslut och vilja. Han är känslokall i förhållande till Amina trots att han hyser de varmaste känslorna för henne. Kärleken och tilliten till flickvännen Shilan, smutsas av lögner och undanflykter. Trots den hotfulla attityden bland många släktingar kvarstår den starka släktlojaliteten. Det rasar en ständig inre konflikt i Amàr, han begår misstag och han tar felaktiga beslut. Hans förtvivlan är äkta när han inte längre räcker till.
I sin enkelhet och litterära anspråkslöshet utgör Stjärnlösa nätter ett gripande och berörande vittnesmål utan sentimentalitet eller dömande. Berättelsen är rak och kronologisk. Omedelbarheten och rättframheten i texten fungerar förvånansvärt bra och i diskussioner om tradition kontra frigörelse, oavsett de kulturella eller religiösa kontexterna, kan den bränna till. Som den tendensroman Stjärnlösa nätter ändå är skulle den fungera utmärkt som läsprojekt i gymnasiet och för andra unga vuxna.

Jan-Olov Carlsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.