WELCOME TO EGYPT! Welcome to our revolution!

14 mars 2011

Nyheter, Reportage, Utrikes

Tablatrummans snärtande rytmer pulserar i tältmyllret. En man sjunger en melodisk ramsa och leende, klappande, hoppande svarar folkmassan omkring honom. På marken sover någon under sin hatt helt obekymrad om tumultet och i ett stort upplyst tält intill pågår någon sorts möte. Trasiga ungar, gatans barn, har fått sällskap på torget och de verkar tycka om att busa med tältens ägare – ingen slår dem, ingen jagar bort dem, de är en del av det hela – det är deras land det handlar om.
Kvällen är mörk. Det är fredag. Vi befinner oss på Tahrirtorget, vi befinner oss mitt i revolutionen. Den pågår här.

Tidigare på dagen möter vi Jawad Nabulsi som blev av med sitt öga i sammandrabbningarna under revolutionens intensivaste dagar. Han berättar att den av Hosni Mubarak utsedde premiärministern, Ahmed Shafiq, avgått och tycker att vi ska komma till fredagsbönen på Tahrir. När vi kommer till torget verkar detta faktum ha fått folket att jubla – bort med det gamla, in med det nya. Popcornmaskinerna går för högvarv, sötpotatisen grillas och utanför MacDonalds jagar demonstranterna bort en civilklädd polis.
– Folket och polisen står inte på god fot med varandra just nu, säger Abderahman el Sayed som sitter med sina vänner Elham Mohammad, Yahia Reda och Ahmed Saleh på MacDonalds. De är studenter och har sovit många nätter på Tahrir. De tänker stanna tills alla de krav som demonstranterna ställer är uppfyllda.
– Det finns olika åsikter om vad som bör komma nu, säger Abderahman el Sayed och menar att vissa tycker att det är nog nu och vill ha tillbaka säkerheten, vill ha stabilitet, medan andra, som de kring bordet här, vill fortsätta protestera tills alla krav blivit realiserade.
– Det är bara tre av våra krav som har blivit verklighet och kraven är sammanlagt omkring nio. Vi vill först och främst ha en civil regering som förstår folket. Vi vill också omorganisera säkerhetspolisen så att de ska sluta spionera på folket och istället skydda det.

När det gäller kvinnornas deltagande i protesterna och om revolutionen har ändrat kvinnornas situtation i landet säger Abderahman el Sayed att de alltid har respekterat kvinnorna i Egypten. Elham Mohammad håller inte med, eftersom hennes engelska är knapp översätter Abderahman:
– Hon vill ha en kvinnlig president och hon vill bli politiker eftersom hon tror att frihet och demokrati i det här landet kommer att leda till att kvinnorna får samma rättigheter som männen.

Det är Abderahman el Sayed och hans vänner som blir våra följeslagare. De hjälper oss igenom säkerhetsbevakningen kring mittencirkeln på torget där de tror att det finns männi­skor som det kan vara bra för oss att prata med.
– Har du något vasst i väskan, frågar kvinnan som visiterar mig och jag låtsas inte om den schweiziska armékniven som ligger längst ned under andra nödvändigheter.
– Vet du varför de undrar om du har något vasst, frågar Abderahman och fortsätter:
– Det är för att armén inte ska kunna säga att det är demonstranterna som är våldsamma och har vapen. Den gamla regimen vill göra revolutionen illegitim genom sådana beskyllningar.
Medan vi strosar bland tälten berättar Abderahman el Sayed om hur det var i början av revolutionen – hur de kristna skyddade bedjande muslimer och vice versa – och om dagen då den gamla regimen, som han säger, betalade kriminella för att storma torget med knivar och stenar. Själv blev han inte skadad men han såg en pojke som dog.
Nu sover omkring 3-4 000 människor på Tahrir­­torget varje natt och varje dag demon­strerar runt 20 000 enligt Abderahman el Sayed.
– We are happy to have you here, vi är glada att ha er här, välkomna till vår revolution, säger han och ler.

Yahia Reda erbjuder sitt tält så att det blir lättare att prata utan att bli störda hela tiden.
Studenten Lamis Mardy var på Tahrirtorget fram tills Hosni Mubarak avgick, nu har hon återvänt eftersom hon inte är nöjd med sakernas tillstånd. Kraven måste gå igenom, de som styrt landet så illa under så lång tid har fortfarande maktpositioner och kampen fortsätter för att de ska bort och verklig demokrati införas. Lamis Mardy njuter av stämningen på torget:
– Alla människor är optimistiska och har förändrats. Vi behöver andas ren luft. Männen här är så civiliserade, säger hon. På andra platser i Egypten händer det kanske fortfarande att kvinnor diskrimineras men inte här. Jag har varit här i mer än en månad och inget sådant har hänt. Vi vill att världen ska veta att vi inte beter oss illa mot varandra, vi har åsikter och vi står för dem.
En liten tunn man som vi inte får fotografera kommer inkrypande i tältet. Han heter Amr Gharbaia och verkar vara en central figur. Han tillhör ingen organisation säger han men han har varit här sedan allra första dagen.
Amr Gharbaia tror inte att det kommer att bli islamistiska följder av revolutionen, eftersom han menar att sekterismen – som ökade i och med att kyrkor brändes ner före jul – försvunnit så fort demonstrationerna på Tahrir började. Tidigare argument om terrorism och liknande har ingen bäring längre menar han. Världen är förändrad.
När Amr Gharbaia inte sitter i ett tält på Tahrirtorget arbetar han med organisering och mobilisering inom sociala rörelser.

Utanför tältet sjunger folket nu, tablan ljuder, det skrattas och pratas och applåderas när någon säger något bra. Vi kryper ut. Lamis Mardy sitter bland de sjungande. Hon tycker att det har varit som att vara vilken man som helst att befinna sig på Tahrirtorget under demonstrationerna. Hon anser att bilden av diskrimineringen i Egypten är överdriven och nu när revolutionen har kommit tror hon att det kommer att vara ännu mindre.
– Du kan se att vi har en otrolig stämning här på torget och om 20 år kanske vi har en kvinnlig president. De europeiska länderna har en bild av Mellanöstern som inte stämmer överens med verkligheten. Kom hit och se utopiaEgypt! Det finns ingen skillnad mellan någon, inte mellan kristna och muslimer – vi är alla människor enade mot alla former av terrorism och förtryck.


Utanför det upplysta stora tältet står förskoleläraren Yasmine Khalifa och hennes vän Reem Labib. De delar ut flygblad om den stora demonstrationen som ska gå av stapeln på den internationella kvinnodagen. Yasmine Khalifa kommer från en kvinnoorganisation som är med och organiserar demonstrationerna.
De delar inte Lamis Mardys syn på sakernas tillstånd. Yasmine Khalifa anser istället att kvinnornas situation till stor del är densamma nu som före revolutionen. Innan Mubarak avgick levde kvinnorna sina rättigheter här på Tahrir, menar hon, men sen föll det tillbaka när de valde representanter till den konstitutionella reformkommittéen. Inga kvinnor inkluderades trots att de utgör 50 procent av befolkningen.
– Kvinnor finns här på Tahrirtorget varje dag, vi spenderar nätterna här som jämställda medborgare, för vårt land och för att visa vår ovilja mot det som regimen stod för och det den var, och fortfarande är eftersom delar av den fortfarande sitter kvar.
Reem Labib håller med och vill poängtera den könlöshet som funnits på torget:
– För första gången i mitt liv kände jag att mitt kön inte spelade någon roll utan att jag var här som en medborgare som utförde mina plikter för mitt land. Men nu har det gått tillbaka, politiskt verkar det här inte ha lett till någonting alls för kvinnorna tyvärr.
– Men vi har hopp. Du kan se att stämningen fortfarande finns här på Tahrir. Möten och andra politiska aktiviteter för och om revolutionen ökar varje dag och det kommer att fortsätta eftersom folk äntligen känner att de har rätten att uttrycka sina åsikter. Det kan bäst beskrivas genom ett plakat som en av demonstranterna höll upp innan Mubarak avgick. Där stod det: ”Jag var rädd, sedan blev jag egyptier.” Det fanns en rädsla som skapats av censuren och det omfattande förtrycket. Vi bryter det, vi skapar en ny retorik, en ny diskurs, vi säger att vi är färdiga med det förflutna och att vi alla istället kan komma samman utan rädsla och uttrycka vår vilja.
Tablan och sången överröstar vårt samtal. Det är lätt att vilja börja sjunga med fast det enda jag förstår av sången är Mubarak, Sharm el Shejk, Tahrir, Kairo och Egypten.
När den nye premiärministern tidigare på kvällen framträdde på torget hyllades han som en av demonstranternas egna; den tidigare transportmininstern Essam Sharaf deltog i demonstrationerna tillsammans med sina döttrar. Om han kommer att vara bra för folket eller inte återstår att se. Inshallah, säger många men ler samtidigt, nöjda över att folket fick sin vilja igenom.

Nästa dag när vi kommer till torget får vi veta att precis när vi hade gått kvällen innan attackerades demonstranterna av förklädda människor med knivar. Som tur var blev ingen dödad men vid sjuktältet berättar de att flera blivit skadade. Vilka var det, undrar vi. Kriminella, säger de.
Den här kvällen är våra vänner borta, de har lämnat meddelande på Facebook om att det kommer att hända mycket under de närmsta dagarna. Och det gör det. Säkerhetspolisens högkvarter i Alexandria stormas av folket och en massa material om torterade och dödade människor hittas, en liknande process fortsätter i Kairo. Bland annat visar det sig, som alla trodde, att det var regimen som tände eld på kyrkorna, inte islamisterna.
Vi får veta att våra vänner mår bra, de är inte bland de 27 personer som blivit fängslade och de säger att de dokument och de tortyrrum som de sett är fruktansvärda. De säger att de inte tänker ge upp förrän hela den statliga säkerhetstjänsten fallit och hoppas att allt ska gå bra. Stämningen är inte densamma på Tahrir den här kvällen. Det verkar mera vara kvardröjande människor där, inte de verkligt aktiva, de kanske är i Alexandria.

Världen rör på sig. Ingenting är sig likt. Vi kan inte dra några förhastade slutsatser om någonting. Nästan alla taxichaufförer vi åker med har revolutionens klistermärke på bakrutan, de är positiva, lyssnar på nyheterna och berättar det senaste. De säger att nu går det att uttrycka sig fritt, de säger:

– Welcome to Egypt, Welcome to our revolution!

Text och foto: 
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.