Stoppa kärnkraftsvansinnet

28 mars 2011

Kommentar, Nyheter

I radion säger en forskare att det innebär en större hälsorisk med soffsittande än med kärnkraft. De 64 procent som i senaste opinionsundersökningen är emot utbyggnad av kärnkraften har nog reagerat på bilderna från Fukushima – och på nyheterna om patetiska försök att spruta vatten på sjudande reaktorhärdar och om radioaktivt jod i Tokyos vatten – med en sundare riskbedömning än denne forskare. Kärnkraften måste stoppas, därför att den skapar risker i alla led, risker som sprider död över rum och tid och som inte går att kontrollera.

Att det finns tekniska förutsättningar för att avveckla kärnkraften står klart. Tyskland har redan stängt av sju kärnkraftverk efter olyckan. I internationell skala byggs de alternativa energikällorna ut kraftigt. Energieffektivisering skulle på kort sikt minska energislöseriet i Sverige.
Men finns det politiska förutsättningar för att stoppa kärnkraften? Ja, för i dagarna 31 år sedan röstade en majoritet för att göra just det. Tyvärr röstade många av dem för den linje socialdemokraterna trumfade igenom, och som innebar en kraftig utbyggnad ”först”. Att det var lurendrejeri befarade många då, och det har visat sig övertydligt senare. Året 2010 då kärnkraften skulle ha varit avvecklad firade riksdagen med att tillåta nybyggnation av kärnkraftverk i Sverige.
På många sätt är det svårare att bygga en stark opinion mot kärnkraften idag. Resultatet av gamla svek är sällan revolt, utan demoralisering och uppgivenhet. Tilltron till samhälleliga rörelser har minskat i takt med ökad individualism och uppsplittring av samhället. Klimathotet har med rätta ökat misstron mot fossila bränslen, och fått kärnkraften att framstå som det mindre onda. Media och makthavare har bidragit till bilden av kärnkraftens ofarlighet och oundviklighet.

Å andra sidan är den vardagliga miljömedvetenheten – från klimatfrågor till källsortering och matens innehåll – starkare än för 30 år sedan. Det finns en ökad insikt inte bara om kontinentalplattornas utan också om samhällenas ostadighet. I den globaliserade världen är det svårare att lugna allmänheten genom att ge intrycket av ett friktionsfritt hanterande av katastrofen. I Wikileaks-eran litar vi mindre på myndigheter överhuvudtaget. I Sverige har det bara den senaste tiden kommit fram flera nyheter som spär på denna misstro: beskrivningen av incidenten i Forsmark 2006, den havererade övningen som gjordes häromsistens och som i övningsscenariot ledde till härdsmälta (!), uppgifterna om att det saknas kompetenta tekniker som kan garantera säkerheten även under kommande generationer.

Samhällsservicens förfall har också ökat misstron. Ett samhälle som inte kan få tågen att gå – hur ska det kunna garantera säkert slutförvar i 100 000 år? Ett samhälle, där rutiner och erfarenheter hela tiden försvinner i ständiga omorganiseringar – hur ska det kunna lova att exakt samma säkra rutiner ska behållas under en tidsperiod som är lika lång som den som gått sedan neanderthalarna gick omkring på jorden? Det är nog få som tror på det idag.
Och vem blir längre förvånad över beskedet att Tepco, företaget som driver de japanska kärnkraftverken, och där bland andra sjunde AP-fonden, Swedbank och SPP har intressen, har fuskat med säkerheten? Privatiseringar och utförsäljning av offentliga företag och verksamheter har vant även oss vid larmrapporter om fusk och bedrägeri. Det är illa nog när det gäller blodprov som fuskats bort men det är ett dödligt hot när det gäller kärnkraft.

Denna ökade benägenhet till misstro måste åter omvandlas till en aktiv rörelse. Vi – socialister, miljövänner, fackligt anslutna, ungdomsorganisationer, kvinnoföreningar, pensionärsklubbar – måste åter ta steg tillsammans för att stoppa kärnkrafts-vansinnet. Just nu tas spridda initiativ. Ett par demonstrationer har redan hållits. En namninsamling kräver bland annat att riksdagsbeslutet om att tillåta nybyggnation rivs upp, att de befintliga reaktorerna avvecklas och att kommunal vetorätt mot uranprospektering införs.

En viktig omedelbar fråga är att stoppa förslaget om slutförvar av avfallet i Forsmark. Det går inte att sätta någon tilltro till det privata bolaget SKB:s egna beräkningar av riskerna. Det går inte heller att förena privat vinstintresse och företagshemligheter med den totala insyn och demokrati som är nödvändig för att hantera kärnkraftssamhällets arv till kommande generationer. På samma sätt som det inte går att förena den energiomställning som blir nödvändig för att föra världen ut ur kärnkrafts- och fossilberoende med den globala kapitalismens rovdrift på människor, natur och samhällen.

Maria Sundvall

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.