Rosa Taikon, rom, kämpe, silversmed: ”Alla har rätt till en framtid”

07 mars 2011

Fokus, Kultur

Lördagsstämningen ligger tät över Kulturhusets bibliotek i Stockholm. Trötta barn skriker uppgivet, det skramlas och sorlas i caféet intill och är ett allmänt gytter av röster med tillhörande kroppar. Genom detta tränger en stark och klar röst. Den talar om romernas utsatta situation genom tiderna både i Sverige och i övriga Europa.
Det är Rosa Taikon som talar.

Med sitt brinnande rättvisepatos, sin gnistrande intensiva blick och varma utstrålning är silversmeden Rosa Taikon en uppenbarelse. Det är svårt att tro att hon verkligen är sina 85 år när man ser henne, men att höra henne berätta om allt hon har varit med om under sin livstid får polletten att trilla ned – för hon har varit med.

När Johan Berggren från Ordfront Magasin skulle samarbeta med Kulturhusbiblioteket om en samtalsserie och fick frågan om vilka talare han helst skulle önska, var det Rosa Taikons namn som först dök upp, han hade intervjuat henne för Ordfront tidigare och visste att hon hade ett stort och viktigt material värt att få utrymme och uppmärksamhet.

Nu står hon här, hennes skarpa ögon sveper över publiken som är stor, vi trängs för att få plats. Många gånger frågar hon oss om vi verkligen orkar mer och varje gång är svaret enhälligt JA. I mitt stilla sinne är jag mer oroad över om hon ska orka mer – det handlar ju trots allt om hennes liv – och mycket av det är tungt och svårt.

Rosa Taikons syster hette Katarina Taikon – hon som skrev Katitziböckerna, som stred för romernas rättigheter, som läxade upp politikerna och till slut hamnade i koma för att aldrig vakna igen.
– Mina systerbarn brukar säga till mig: Vi hade en mamma som jobbade med det här tills hennes hjärta stannade, ska du göra detsamma?, säger Rosa och slår med pekpinnen i golvet för att markera bildbyte. Hon står framme vid skärmen, visar bilder och berättar. Det handlar om romer, om svenskar, om ideologier och tankesätt, säger hon, det handlar om strukturell diskriminering.

När Rosa och Katarina växte upp tvingades de flytta var tredje vecka. De levde i provisoriska tältläger, fick inte gå i skolan och behandlades illa av både stat och omgivning. En situation som majoriteten av Europas romer fortfarande befinner sig i:
– Idag kan vi säga att vi lever i himmelriket i jämförelse med romerna ute i Europa, säger Rosa Taikon, och nämner bland annat hur Italiens premiärminister Silvio Berlusconi vill sätta lappar på romerna som Hitler gjorde med judarna, och hur det främlingsfientliga partiet Jobbik i Ungern trakasserar, förföljer och dödar dem. Hon undrar hur Sverige och andra EU-länder kan stå tysta och se på medan romerna far illa.
– Politikerna nöjer sig med att säga att vi inte kan intervenera i andra länders inre angelägenheter, säger Rosa Taikon, slår med pekpinnen i golvet och fortsätter:
– Men det här är inte inre angelägenheter, det är folkmord och förtryck. Vad ska vi ha lagar och regler till om de inte gäller alla? Den demokrati som Reinfeldt pläderar för i Sveriges riksdag ska gälla även i Europa. Alla ska ha samma rättigheter till utbildning, sjukvård och arbete; även vi romer. Alla har rätt till en framtid.

När Rosa var 33 och Katarina 26 fick de äntligen sin första utbildning – på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm.
– Sedan skrev Katarina de fjorton Katitziböckerna och de åtta sociala böckerna. Ganska bra för en flicka med två års utbildning, säger Rosa Taikon, som själv fick höra när hon skulle spela ”zigenerska” på film att hon måste tala mindre artikulerat eftersom hennes tydlighet inte passade rollen. Men det är ju så här jag talar, hade hon sagt. Till svar fick hon att det inte blev trovärdigt för zigenare kunde inte uttrycka sig som hon gjorde.
– Ni får ursäkta att jag blir argsint och upprörd men jag talar med hjärtat för jag har upplevt det här, utbrister Rosa Taikon och slår pekpinnen i golvet igen och säger att hon vill belysa den rasism och den utsatthet som svenska romer under århundraden har blivit utsatta för såväl politiskt som socialt.

Hon talar om de antropologer och så kallade ”zigenarkännare” som genom tiderna har ”förstått sig på” romerna och bidragit till diskrimineringen. Sådana som Allan Etzler, Carl-Herman Tillhagen och Karl-Olov Arnstberg har genom åren uttalat sig om romerna som att de sitter inne med kunskapen om dem, något som retar gallfeber på Rosa Taikon. Hon ser deras forskning som ännu ett led i den rasbiologiska vurm som hon poängterar att Adolf Hitler alls inte var först med. I Sverige hade vi Statens Rasbiologiska Institut i Uppsala där man genom sterilisering och lobotomering gjorde sig av med ”dåliga element” i samhället. Romerna räknades som ett sådant element:
– Herman Lundborg, chefen för det rasbiologiska institutet, utbildade Hitlers doktorer och rasbiologer – det fanns ett stort intresse i hela Europa för den typen av forskning. Hitler var inte ensam, säger Rosa Taikon och påpekar att Sverigedemokraterna som idag sitter i Sveriges riksdag, emanerar, som hon säger, i rakt nedstigande led från nazisterna.
– Är vi med politikens hjälp återigen på väg in i en tid då människor som räknas som tillhörande en dålig ras ska steriliseras och lobotomeras?, frågar sig Rosa Taikon vars bror mördades av rasister.

I statens utredning gällande ”zigenarfrågan” 1923 beslutar man att – för att som Rosa Taikon skippa kanslisvenskan och tala klartext – göra livet till ett sådant helvete för romerna så att de själva lämnade landet. Det är inte ens hundra år sedan i ett land som anser sig vara en anrik demokrati.
När kampen för romernas rättigheter inleddes bodde Rosa och Katarina Taikon nästan på riksdagshuset och kanslihuset, menar Rosa. Deras krav på att slippa flytta runt och att få gå i skola var enkla, men verkar ha varit svåra för politikerna att ta till sig.
1963 kom systerns bok Zigenerska, på omslaget på bilden som Rosa Taikon visar ser vi en romsk kvinna som bott i Sverige i 60 år innan hon till slut fick flytta in i en lägenhet.

Det går snabbt mellan varje bild eftersom det är många bilder som ska hinnas med. Varje bild rymmer en historia, som den där Katarina står på Hötorget och ber om utbildning.
– Vi gick upp på regeringskansliet och såg Olof Palme och Kjell-Olof Feldt i ögonen. Det gällde att satsa på att få utbildning för det var många som var analfabeter, säger Rosa Taikon och beskriver hur Carl-Herman Tillhagen inte tyckte att det var någon idé att ha vuxenutbildning för romerna på sommaren, de skulle ju bara dra iväg med solen och fåglarna:
– Men inte var det någon som drog iväg, de satt inne och kämpade med ABC, vuxna som barn.

Som silversmed arbetar Rosa Taikon med en fin filigranteknik. Traditionellt sett är det inget som kvinnor sysslar med i den romska kulturen, men eftersom det inte fanns någon som kunde ta över när fadern dött och brodern blivit mördad bestämde sig Rosa för att strunta i traditionerna och sökte till Konstfack. I september i år kommer Nordiska museet i Stockholm att visa Rosa Taikons smycken i en retrospektiv utställning. Kanske kommer också de 800 sidor som Rosa Taikon hittills skrivit om sitt liv att ges ut i bokform, även om hon menar att omfånget gör många förläggare förtvivlade.
När det gäller framtiden för romerna i Europa trycker Rosa Taikon på vikten av att sprida kunskap om situationen:
– Jag skulle önska att det fanns en Katarina i varje land som kunde röra om och gå upp till politikerna och ställa krav, säger hon. Sedan blir det fullt av frågor från publiken och bråttom till ett möte med integrationsminister Erik Ullenhag och Rosa Taikon försvinner i människomyllret, kopparna klirrar mot faten, barnen skriker och det har börjat mörkna utanför de stora fönstren.

Emma Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.