Politiken var usel, men blir den bättre?

01 mars 2011

Kommentar, Nyheter

Kjell Pettersson har tittat på socialdemokraternas uppgörelse med den egna politiken.

Strax efter klockan 20.00 på valdagen söndagen 19 september stod det klart. Regeringen Reinfeldt sitter kvar. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan andrakammarvalet 1914.
Det går några veckor.
Sedan drar det igång. Det interna drevet mot Mona Sahlin.
För det är så i det politiska livet att framgångar är alltid kollektiva, nederlag individuella.
Mona Sahlin tvingas avgå.
I sitt avskedstal gör hon upp med den politik som hon gick till val på. Den färdriktning som Mona Sahlin pekar ut är mer högerpolitik, inte mindre.
Därefter brakar det loss. En tagelskjortedebatt med diverse socialdemokratiska tyckare gnisslar tänder över partiets tillstånd.
¤ Vi måste bli bättre på att knyta experter till oss.
¤ Vi måste bli modernare.
¤ Det måste bli slut på inåtblickandet och navelskådandet.
¤ Vi har dåligt själförtroende.
¤ Vi lever i en sluten värld.
¤ Vi har tappat initiativet i debatten.
Mycket, mycket, mycket självkritik.
Men inte ett ord om den förda politiken. Inte ett kommatecken om vad socialdemokratin vill.

Därefter idisslas partiledarefrågan och kommer så att göras till extra partikongressen den 25-27 mars.
Kandidater förs fram och lanseras.
Han är höger. Hon är vänster. Han är vänster. Hon är höger.
Men fortfarande är den socialdemokratiska tunnan lika tom på politiskt innehåll. Ingen väljare – och det är trots allt en hel del som röstat på partiet trots det usla valresultatet – har någon som helst möjlighet att orientera sig i vart socialdemokraterna är på väg. Förmodligen är tillståndet lika dimmigt bland de socialdemokratiska medlemmar som finns utanför partikansliet på Sveavägen i Stockholm.
En kriskommission tillsätts som har till uppgift att lägga fram en rapport där partiets politik ska gås igenom.
Den 15 februari är rapporten klar. Kriskommission lägger fram ett rapportdokument på 118 sidor som bär rubriken ”Omstart för socialdemokratin”.
Rapporten är en uppgörelse med partiets politik. Gott och väl så. Det var på tiden.
”Det bristande förtroendet för socialdemokratins förmåga att skapa full sysselsättning är ett av de viktigaste skälen till partiets försämrade valresultat. Samtidigt har partiets trovärdighet sjunkit också på andra områden. Klyftorna i Sverige har ökat under trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar. Följden av den ökande ojämlikheten och att allt fler står utanför arbetsmarknaden är att ofriheten breder ut sig i samhället. Socialdemokratin har under lång tid inte förmått leva upp till sina grundläggande löften om arbete åt alla, ökad jämlikhet och större frihet för var och en. Detta har skapat ett trovärdighetsproblem vars betydelse inte kan överskattas”, slår kriskommissionen fast.
Så kan det äntligen sägas även om det inte sägs rakt ut. Socialdemokratin har under de senaste trettio åren gått stadigt år höger. Kapitalism, avregleringar, privatiseringar, marknad och marknadskrafter och ökad konkurrenskraft har varit de hörnstenar som partiet lutat sig mot.
Ingenting talar i nuläget för att den kursen kommer att brytas.

Vi flyttar oss tillbaka i tiden i skarven mellan sjuttio- och åttiotal.
En närstående facklig veteran var på turné och höll ett antal möten i USA.
Bland annat redogjorde han för hur det såg ut i Sverige. Och för de reformer som genomförts av socialdemokraterna och den arbetarrörelse som fortfarande i högsta grad var närvarande.
Han rabblade upp föräldraledighet, dagis, förskola, mödravård, utbyggnad av offentliga sektorn, inga karensdagar i sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkring, arbetarskydd, MBL, Las, fackliga förtroendemannalagar…
När han var klar fick han frågan av en amerikansk arbetare på mötet.
– Men varför i hela friden är du med i ett revolutionärt socialistiskt parti? Ni har ju redan allt.
Svaret blev: ”För att försvara vad vi uppnått.”
Detta var inte socialdemokratin beredd att göra. Den har lutat sig mot vad den förra finansministern Kjell-Olof Feldt sa efter Berlinmurens och det forna Östeuropas fall. Nämligen: ”Över sitt kända alternativ planhushållningen har marknadsekonomin vunnit på fall.”
Vad den fallsegern inneburit och vad krypandet och anpassningen till marknadskrafterna och kapitalismen kräver vet över 400 000 arbetslösa, sjuka, låginkomsttagare och arbetare som sliter ut sig i förtid för att ”konkurrenskraften så kräver”.

Tillbaka till kriskommissionens rapport.
För den är mycket märklig på det sättet att den å ena sidan åskådliggör socialdemokratins högervandring under 30 år, men å andra sidan inte drar några som helst slutsatser av vad de själva skriver.
Därmed lämnas också fältet fritt för den kommande partiledaren och den dagliga ledningen. Rapporten läggs inte till beslut på partikongressen. Den nya ordföranden för det socialdemokratiska partiet kommer att få ett så kallat öppet mandat. Partiets politik – vilken den än nu blir – kommer att utformas av den innersta cirkeln. Att tro på något brott med den nuvarande kursen och på en vänstergir är inte troligt, för att inte säga otroligt.

August Palm skrev en gång på 1880-talet stridspamfletten ”Vad Hvilja Socialdemokraterna?” Politik är att vilja, konstaterade Olof Palme. Mellan dessa två går en ytterst tunn röd tråd.
Den tråden och den politiska kompassen har socialdemokratin tappat.
Den har i stort och smått anpassat sig till samma typ av samhällssystem som rabulisten Oscar Wilde hånade. Han sa om sitt eget samhällssystem, det sena 1800-talets roffar- och rövarekonomi:
”De vet alltings pris, men ingentings värde.”

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.