“Olof Palme är skjuten!”

01 mars 2011

Kultur, Nyheter

Somliga blev djupt chockade, andra skålade i champagne. Statsminister Olof Palmes våldsamma död för 25 år sedan sammanfaller med en vändpunkt i svensk historia, skriver Gunnar Wall. Tanken på rättvisa, solidaritet och jämlikhet bleknade bort ur samhällsbilden.

Tjugofem år. Ett kvarts sekel.
Så många år har gått sedan Olof Palme blev skjuten i ett gathörn i centrala Stockholm.
Men tid handlar inte bara om årtal. Palmes våldsamma död sammanfaller också med en vändpunkt i svensk historia. Ungefär samtidigt som han försvann bleknade också en idé bort från den centrala scenen i svensk politik: att det svenska samhället skulle vara rättvist och jämlikt. Och på samma sätt smög sig en annan tanke lite tafatt undan: att Sverige var en del av världen där vår uppgift var att vara solidariska med fattiga och förtryckta.
Rättvisan och solidariteten hade varit centrala budskap i Palmes många berömda tal – och han ville gärna ge intryck av att Sverige kommit långt på den vägen. Nu var verkligheten inte riktigt så vacker. Klassklyftorna fanns på den tiden också, även om de inte var lika brutala som nu. Och svenska storföretag spelade sin roll i det internationella system där fattiga nationer blev plundrade på de rikas bekostnad. Ett av de värsta exemplen på det var de starka banden mellan ett antal svenska industrijättar och apartheidregimen i Sydafrika.
Och dessutom: medan Palme talade för avspänning och nedrustning av kärnvapen var han samtidigt ledare för en regering som informellt hade mycket nära band med Ronald Reagans USA. Och budskapet från Washington var systematiskt ökade rustningar i Västeuropa.

I själva verket fanns det hela tiden en spänning mellan de tankegångar om jämlikhet och fred som Palme formulerade och den politik som den svenska socialdemokratin stod för dagligdags. Annorlunda uttryckt: om den svenske statsministern bara valt sina ord lite mer försiktigt hade han säkert inte drabbats så hårt av den fientlighet från höger som kom att gå under namnet ”Palmehatet”. För så särskilt trångt satt inte borgerligheten i Sverige ens på Palmes tid.
Men ord har betydelse. Och att Palme talade för socialism och rättvisa var en provokation mot dem som ville ha ökade klassklyftor, ett öppet närmande till Nato och en mer ohämmad kapitalism.
Palme hade blivit statsminister under en period som präglades av en stark vänstervåg i svensk politik. Mot mitten av 80-talet hade den vänstervågen försvagats. De som fått nog av den kunde börja hoppas på en förändring, men då stod Palme där i vägen som en provocerande symbol för de där röda tankegångarna som skulle bort.

När nyheten nådde ut att Palme var skjuten blev de flesta svenskar chockade medan andra faktiskt skålade i champagne. En sak förefall i vilket fall väldigt trolig: att dådet var politiskt – och då i den konkreta meningen att det varit någon som velat göra slut på just politikern Olof Palme.
Denna dystra slutsats drog också ledande socialdemokrater.
Ingvar Carlsson, Palmes efterträdare, kontaktade moderatledaren Ulf Adelsohn dagen efter mordet och sa att han inte trodde på att det var ”en enstaka vettvilling” som låg bakom dådet, även om det hade varit det bästa för nationen. I stället föreställde sig Carlsson att mordet verkade vara ”mycket väl planerat lång tid i förväg” och utfört av en ”grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället”.
Den svenske FN-ambassadören Anders Ferm, socialdemokrat, antog att de som låg bakom attentatet var ”inhemska högerextremister och fanatiker som upphöjt Palmehatet till kult”.
Och Palmes industriminister Thage G Peterson berättade senare i sina memoarer att han en vecka efter dådet talat med en storföretagsledare som sagt att han ”i industrikretsar före mordet hade hört rykten om att Olof Palme skulle ’knäppas’”.
Hade Palmes nära medarbetare rätt, var det ett organiserat mord från högerextrema svenska Palmehatare, kanske med försänkningar i etablissemanget?
Det vet vi inte. Och den främsta anledningen till att vi inte vet det är att sådana hypoteser aldrig blev undersökta. Regeringen vågade nämligen inte låta det ske.

Mycket snabbt kom Ingvar Carlsson fram till att lägga hela ansvaret för utredningen på Hans Holmér, länspolismästaren i Stockholm som tidigare varit säpochef. Holmér hade också gjort sig känd som lojal mot den socialdemokratiska regeringen. Snabbt och totalt tog han personlig kontroll över utredningen, fullständigt på tvärs mot alla lagar och regler kring hur polisarbete ska bedrivas. Och med regeringens stöd körde han över de åklagare som egentligen skulle leda mördarjakten.
Snart hade Holmér stannat inför en lösning som han satsade allt på: att det var den kurdiska organisationen PKK som låg bakom mordet. Bevisningen för den hypotesen var i princip obefintlig, men det spelade inte så stor roll. PKK var nämligen terroriststämplat av regeringen och därmed fanns det möjligheter att hantera det hela som en terroristutredning. Om syftet bara var att peka ut PKK och utvisa alla personer med anknytning till organisationen skulle saken kunna hanteras med fullständig sekretess utöver den putsade version som polisen och regeringen valde att släppa ut. Först om fallet gick till åtal mot enskilda personer skulle det krävas en mer öppen redovisning av bevisningen – eller bristen på en sådan. Men man kunde ju nöja sig med utvisningar, som Holmér framhöll.
Holmér var i själva verket mycket nära att lyckas med sitt PKK-projekt, ”huvudspåret” som han kallade det. Det strandade till sist bara på att en överåklagare som tänkte själv och som dessutom snart skulle gå i pension beslutade sig för att sätta hårt mot hårt, vad det än ledde till. Han förklarade på en presskonferens att PKK-spåret saknade substans. Det kunde ha sagts långt tidigare, men när det äntligen var uttalat fanns ingen återvändo, och Holmér tvingades avgå. Då hade dock redan ett års mordspaningar gått till spillo.

Holmér hade varit lite grann av nationens hjälte, en tröst för chockade människor. Nu brast illusionerna och sakta började debatten ta fart: var det kanske precis som man kunnat befara från början, att det var organiserade inhemska Palmehatare som legat bakom? Det fanns vittnesuppgifter som pekade på att det möjligen kunde vara poliser inblandade i mordet. Tanken var inte så långsökt, poliser är vana att agera organiserat och effektivt och de har kunskaper om vapen. Och viktigare ändå: det var känt att det inom Stockholmspolisen fanns våldsbenägna och högerextrema kretsar där man avskydde Palme.
Fram emot vårvintern 1986 hade dessutom fientligheten mot statsministern nått nya höjder i vissa kretsar. Han hade nämligen en Moskvaresa inplanerad under våren – och i somliga Palmehatares ögon sågs den som ett tillfälle då han kanske skulle begå det slutliga förräderiet och sälja ut Sverige till ryssen. Det här var nämligen under de misslyckade ubåtsjakternas dagar, och det fanns de som trodde både att Sovjetunionen förberedde ett anfall på Sverige och att Palme var med på noterna – en grotesk tankegång i dag, men den var likafullt i svang då.
Det var alltså fullt tänkbart att Palme mördats av inhemska krafter med försänkningar inom polisen. Men de vittnestips som kom in och som tydde på en poliskonspiration blev inte utredda utan bara irriterat bortviftade av spaningsledning och åklagare.
”Polisspåret”, som det kom att kallas, fick ändå en del utrymme i radio, TV och stora tidningar. Men det var bara några vänstertidningar, bland dem Internationalen, som valde att publicera namn och bilder på en del av de poliser som figurerade. Tidningarna blev åtalade. Bakom åtalet mot Internationalen låg justitiekanslern som ville att Internationalens ansvarige utgivare Håkan Blomqvist skulle få fängelse. JK ansåg att Internationalens skriverier var särskilt allvarliga eftersom de personer som utpekats just var… poliser.

Tidningarna drev en effektiv försvarskampanj med opinionsmöten och namninsamlingar. Hur djup misstron var mot myndighets-Sverige i den här frågan visar sig i bredden av de namn som kom att skriva under uppropet till stöd för tidningarna – bland dem fanns till exempel skådespelaren och regissören Hans Alfredson, Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz, den folkpartistiska politikern Ingrid Segerstedt-Wiberg och många, många fler.
Det blev inga fängelsedomar för vare sig Håkan Blomqvist eller någon annan. Internationalen friades av tryckfrihetsjuryn för de flesta av de åtalade publiceringarna. Men inte för alla. Och Håkan Blomqvist tvingades att betala böter och skadestånd, pengar som samlades in av Internationalens läsare.
På ledarplats skrev Internationalen:
”En radikal tidning som försöker leva upp till vad pressen borde fungera som – en kritisk röst mot makthavarna – kommer alltid att få räkna med möjligheter av åtal. Bara den som fegt smiter från de farliga frågorna kan vara säker på att slippa ställas inför skranket.”

Hur blev det sedan då? Bidrog Internationalens och andras skriverier till någon förändring? Både nej och ja. ”Polisspåret” fortsatte att vara outrett. Men den tredje statliga kommissionen som tittade på mordutredningen, Granskningskommissionen, gav i sinom tid Internationalen och de andra åtalade tidningarna rätt i väsentliga avseenden: det hade funnits skäl för Palmeutredarna att undersöka misstänkt organiserad polisinblandning i mordet. Och någon sådan undersökning hade inte utredarna gjort.
Samtidigt som Internationalen ställdes inför skranket pågick rättegången mot Christer Pettersson – den sortens ensamme gärningsman som Ingvar Carlsson helst hade velat se som lösning på mordgåtan. Med tiden visade det sig dock att åtalet mot Pettersson inte var stort bättre än Holmérs försök med PKK-spåret. Pettersson friades av en enig hovrätt och när riksåklagaren längre fram ville ha resning i målet fick han avslag av Högsta domstolen.
Man kan se det som en framgång för rättssäkerheten att både Holmérs PKK-spår och åtalet mot Pettersson stötte på patrull. Men mordet är fortfarande outrett. Spelar det någon roll? Det borde det göra – det är en olöst gåta som berör en central händelse i svensk inrikespolitik. Och det är en gåta som det numera inte görs särskilt mycket för att lösa.

Kanske beror det bland annat på att det nyliberala systemskifte som kom under 80-talet fortsätter att dominera svensk politik. Som vi vet lever vi i ett samhälle där de som var Palmes politiska huvudmotståndare, moderaterna, går i land med att kalla sig Sveriges enda arbetarparti utan att bli utskrattade. Då ska man kanske inte vänta sig att det sker någon större kraftsamling för att utreda vad som låg bakom en alltför socialistisk partiledares mystiska död.
På sätt och vis fullföljer Palmeutredningen en gammal svensk tradition med att inte prata om lik i garderoben. Det fanns till exempel många angelägna och obehagliga frågor om Sveriges roll under andra världskriget. Men de kom att utredas på allvar av historiker och journalister först femtio år efteråt, när det knappt spelade någon roll längre. Blir det lika illa nu, eller sämre: blir det i på sin höjd de av oss som är med vid femtioårsdagen av skotten på Sveavägen som får ett trovärdigt facit i hand?
Gunnar Wall

Gunnar Wall har bland annat skrivit två böcker om spelet kring Palmemordet: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet (Bokförlaget Kärret 1997) och Mordgåtan Olof Palme (Semic 2010).

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.