Ny ledare för Socialdemokraterna – men var är programmet, visionerna, omstarten?

21 mars 2011

Kommentar, Nyheter, Politik

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning, skriver Kjell Östberg. Men att socialdemokratin ensam inte kan bygga upp den radikala arbetarrörelse som krävs idag är uppenbart, skriver han. Det är en uppgift för hela vänstern.
Nya och gamla sociala rörelser måste vitaliseras och korsbefruktas.

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning inom en rad områden, framför allt när det gäller den ekonomiska politiken och utförsäljningen av välfärden. Detta är en process som pågått under tre decennier men som accentuerades under Mona Sahlins ledarskap.

Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden och friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90-procentnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan.

Det är ingen överdrift att påstå att dessa ståndpunkter inte reflekterade åsikterna inom partiet i stort. Där har tvärtom kritiken mot denna inriktning tilltagit. Tydligast är denna interna kritik avläsbar i den kriskommission som tillsattes efter valförlusten. Sida upp och sida ner kritiseras samhällsutvecklingen sedan 1980-talet, ökade samhällsklyftor och utförsäljningen av välfärden. Den nyliberala nytändningen från 1980-talet sägs till exempel ha tre ansikten.
1. Den ekonomiska, där penningvärdet ges företräde framför arbetslöshetsbekämpningen
2. Den förvaltningspolitiska, där den offentliga förvaltningen styrs av utbud och efterfrågan
3. Begränsningen av demokratins räckvidd, där de demokratsikt valda politiska representanterna delegerar bestämmanderätten över viktiga delar av statsmakten.
I samtliga dessa nyliberala nyckelområden har socialdemokratin inte bara accepterat den nyliberala utvecklingen utan varit pådrivande: Det var regeringen Carlsson som för första gången 1990 prioriterade inflationsbekämpningen. Det var Feldts grabbar och tjejer i finansdepartementet som redan på 1980-talet introducerade ”New Public Management”, nyliberalismens förvaltningsmodell. Och det var regeringen Persson som drev igenom en självständig riksbank och riksdagens budgettak. Kriskommissionen döljer heller inte socialdemokratins ansvar eller att partiet haft regeringsmakten 22 av de senaste 30 åren.

Istället tittar kriskommissionen, liksom den vänster som utkristalliserats, gärna tillbaks till efterkrigstidens klassiska socialdemokrati. Det stora ökade intresset för Olof Palme i samband med 25-årsminnet av mordet avspeglar samma fenomen. Tydligast har denna önskan att hitta ett svar på dagens problem i arvet från Palme kunnat avläsas i Göran Greiders nya bok, som betecknande nog heter Ingen kommer undan Olof Palme.
Greider går så långt att han hävdar att det rådde en dubbelmaktsstruktur i Sverige på Palmes tid. Visst var landet en marknadsekonomi, men socialdemokraterna styrde stat och kommun och hade betydande makt i den ekonomiska sfären. Framför allt var det den offentliga sektorn, det starka samhället, som bäddade för ett språng in i ett annat samhälle. Ungefär samma inställning har till exempel gruppen kring SSU:s tidskrift Tvärdrag: välfärdsstaten, utanför marknadens direkta kontroll, kunde ha fungerat som en hävstång in i ett annat samhälle. Den demokratiska socialismen var inte bara en gåbortkostym, menar Greider.
Gemensamt för dessa strömningar, och för kriskommissionen, är också att man lyfter fram betydelsen av folkrörelsetraditionen. Imploderingen av det socialdemokratiska folkrörelsekosmos – partiet har förlorat bortåt två tredjedelar av sina medlemmar på två decennier och SSU mer än 90 procent – beskrivs som en viktig orsak både till partiets tillbakagång och dess oförmåga att vitaliseras politiskt.

Det är klart att det var denna kombination av kritik av högervridningen och försök att hitta socialdemokratins samhällsomvandlande rötter som fällde Mona Sahlin och hennes entourage.
Och det är uppenbart att det var samma känslor som bar fram Håkan Juholt. Han personifierar gråsossen, menar Göran Greider nöjt. Ett riktigt bra val, menar SSU:s Daniel Suhonen. Till och med Aftonbladets Åsa Linderborg utropar belåtet: ”Äntligen en riktig sosse i sossetäten.” Dessutom med vänsterprägel.

Hur det är med vänsterprägeln återstår väl att se. En person som inom partiet profilerat sig som EU-, EMU- och kärnkraftsanhängare – länge de frågor som splittrat partiet i höger/vänsterriktning –; som är för att delta i kriget i Afghanistan; vars främsta politiska insats hittills varit att omvandla det svenska försvaret till ett högteknologiskt insatsförsvar redo att ingripa under Nato- eller EU-flagg över hela världen och som röstat för vartenda nyliberalt eller marknadsorienterat reformförslag som partistyrelse eller riksdagsgrupp fattat beslut om, har en del att leva upp till.
Och nog måste man precisera vad det är för bra med en gråsosse, både idag och på det numera så heroiserade 1960- och 70-talen. Det var gråsossarna som rensade ut socialismen ur det socialdemokratiska programmet, grundlade det institutionaliserade klassamarbetet, ledde Sverige in i kärnkraftsamhället, jagade vänstern med Säpo och IB och strejkande arbetare med Arbetsdomstolen.

Men det är sant, det var också gråsossar som byggde välfärdsstaten. Men inte ensamma. Utan under trycket från, i kamp mot och i samspel med, en rörelse som under 1960- och 70-talens radikala våg var betydligt större än bara den socialdemokratiska. Daghemsutbyggnaden förutsatte såväl grupp 8 som kvinnoförbund och statlig jämställdhetsdelegation. LAS och löntagarfondsförslag såväl vilda strejker som världen starkaste fackföreningsrörelse. Palmes Vietnamtal, FNL-rörelsen.
Att socialdemokratin inte kunde inkludera dessa rörelser är kanske den viktigaste orsaken till att socialdemokratin stod avrustad inför 80-talet. Istället för en ny generation radikala samhällsreformatörer flyttade Feldts grabbar in i kanslihuset.

Den som idag av taktiska skäl ger Juholt och Carin Jämtin – berömd eller snarare beryktad genom sitt förslag om butlers i Stockholms tunnelbana – fria händer att leda det socialdemokratiska partiet åt vänster kommer snart att finna att socialdemokraternas väg mot mitten fortsatt i oförminskad takt. De har inte presenterat något alternativ till den linje de hittills stött. Inte heller i kriskommissionens digra rapport finns några konkreta förslag till kursändring. Detta alternativa program måste komma underifrån, utifrån.
Men samtidigt, de som inte ser att trycket inifrån på förändringar av socialdemokratin är större än någonsin, som inte förstår att det är en uppgift för hela vänstern att delta i denna diskussion och som inte inser att återskapandet av en radikal arbetarrörelse också måste bygga på erfarenheter från arbetarrörelsen i bred mening och på kämpande socialdemokrater, de kommer heller inte att kunna bidra till vänsterns vitalisering.

Och det finns idag ett program som kan ena breda grupper inom vänstern. Den offentliga sektorn måste återerövras, inte minst när det gäller produktionen av sociala tjänster. Ett hållbart samhälle som baseras på utveckling. Minskade samhällsklyftor. Ett värdigt, mänskligt och demokratiskt arbetsliv. Internationell solidaritet med kämpande rörelser, inte med världens makteliter. En antikapitalistiskt baserad systemkritik mot det kapitalistiska produktionssättet. Och för att uppnå detta, är det mer än någonsin viktigt att vitalisera och korsbefrukta nya och gamla sociala rörelser,
Kjell Östberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.