Kvinnorna i Kairo firar 8 mars

14 mars 2011

Intervju, Nyheter, Reportage, Utrikes

Det börjar bra. Det börjar med strålande. sol och en känsla av tillförsikt. För första gången på mycket länge går de egyptiska kvinnorna ut på gatan på den internationella kvinnodagen och kräver sina rättigheter. Pressuppbådet är stort utanför journalist­förbundets hus där alla samlas innan avmarschen mot Tahrirtorget. Emma Lundström var med när Kairos kvinnor gick ut på 8 mars.

Hoppfullheten lyser ur ögonen på Dina Maghraby. Hon arbetar på New Woman Foundation och på banderollen som hon håller i står det att kvinnor och män är som en hand:
– Idag firar vi den internationella kvinnodagen på ett nytt sätt – kvinnor och män tillsammans. Vi vill befästa det speciella som hände i och med revolutionen genom att gå till Tahrirtorget – den plats som samlade alla egyptier oavsett om de var kvinnor eller män. Vi var alla egyptier och ingen kritiserade kvinnorna för att de var ute på gatan, säger hon och berättar att de vill hävda jämställhet inom lagen och i konstitutionen; i media, i utbildningssystemet och i de religiösa grupperingarna.
– Som det är nu är kvinnorna marginaliserade. De bär en stor börda, fattigdomen och analfabetismen är stor och många kvinnor bär ensamma försörjningsansvaret för sina familjer. De behöver mer stöd – från regeringen och från folket. Idag hoppas vi ge budskapet att kvinnor och män verkligen är en hand.

Dina Maghrabys största hopp för framtiden är att kvinnor ska bli behandlade på samma sätt som män, och hon berättar hur hon fick kämpa för de fem dagar hon spenderade på Tahrirtorget under revolutionens intensivaste dagar:
– Min far försökte hindra mig eftersom han var oroliga för mig, men kvinnor över hela Egypten deltog i revolutionen och vissa dog. Den var ett gemensamt mål för alla egyptier och männen accepterade att kvinnorna deltog och såg att kvinnornas roll var viktig. Det är en otrolig förändring som har skett.
Trots detta är hon och många andra vi talar med orolig för att det ska bli en backlash. Det öppna politiska spelrummet ger utrymme för islamister som inte vill att kvinnorna ska vara fria, menar Dina Maghraby:
– Jag är rädd för det, men vi vägrar att gå med på det, vi tänker fortsätta hävda att vi alla är jämlika.
Det viktigaste för Dina Maghraby är att fråga männen hur de ser på kvinnorna efter revolutionen och vad de förväntar sig av dem.
– Jag vill veta hur de ser på kvinnornas roll i det sociala, politiska och ekonomiska livet i Egypten eftersom deras svar skulle visa om de har förändrat sitt sätt att tänka eller inte efter revolutionen, säger hon.


– Eftersom vi just nu lever en revolution och en demokratisering här, så talar vi om för Egypten och för hela världen att kvinnors rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna. Vi kommer hit för att ge röst åt våra krav och våra visioner för framtidens Egypten. Det ska vara verklig jämställdhet mellan män och kvinnor i konstitutionen, i lagen och även i praktiken, säger doktor Afaf Marie från The Egyptian Association for Community Participation Enhancement.
Afaf Marie säger att revolutionen inte uppstod ur ett vacuum, den är istället produkten av långt och idogt demokratiseringsarbete i civila organisationer och civila politiska grupper. Ett arbete som nu fortsätter. Liksom Dina Maghraby tar hon upp alla reformer som behöver genomföras och hur kvinnorna måste vara aktiva deltagare i denna process. Hon vill också poängtera hur viktigt det är att förändra lagen, framförallt inom familjerätt:
– Vi måste få en lag som skyddar kvinnor mot våld i hemmet och i samhället – mot sexuella trakasserier på gatornar och arbetsplatserna.


Fatma Khafagy, Alliance for Arab Women, sitter med i kommittén som söker fakta kring de som sköts under revolutionen. Hon är här av två anledningar:
– För det första för att fira den internationella kvinnodagen och allt det vi har gjort under och efter revolutionen sida vid sida med männen. För det andra därför att vi har specifika krav eftersom kvinnorna ofta glöms bort efter revolutioner och jag inte vill att detta ska hända i Egypten.
Hon tar upp det gemensamma uttalande som kvinnoorganisationerna har gjort och som säger att de ska inkluderas i alla de kommittéer som bildas, i all dialog med de väpnade styrkorna och revolutionärerna, att presidenten ska kunna vara kvinna och att ett kvinnoministerium bildas som representerar alla egyptiska kvinnor, inte bara presidentens fru och hennes vänner.

Marschen avgår, vi är inte så många som den miljon kvinnorna satt som namn på demonstrationen, men vi tar upp hela gatan och bilisterna tutar både ilsket och uppmuntrande åt oss där vi går med riktning Tahrir.
– Vi går här för kvinnors rättigheter i hela världen och för de kvinnor som inte själva har möjlighet att delta, varken i revolutionen eller idag, säger Shereen Farghal. Bredvid henne går utvecklingskonsulten Fatma Mossallem som svarar glatt när en man ropar något om och om igen från trottoaren.
– Vad säger han, undrar jag.
– Länge leve de egyptiska kvinnorna!
– Och vad svarar du?
– Gud välsigne dig och tack, ler hon och marscherar stolt vidare med sitt plakat höjt över huvudet.

När vi går mitt i trafiken runt Tahrirtorget frågar jag filmaren Nadia Kamel varför hon är här och hon svarar blixtsnabbt:
– Jag var alltid här!, sedan utvecklar hon:
– Jag har alltid varit någonstans den åttonde mars, men den här gången vågar fler kvinnor gå ut eftersom det har varit revolution. Vi går till Tahrir där vi hör hemma. Kvinnornas revolution händer också nu, steg för steg.
Regression kommer bara att ske för de grupper som är tysta, menar Nadia Kamel som tror att kvinnorna inte kan tystas med mindre än att Khadaffi bombar dem, nu när förändringen väl har börjat.
– Hela landet är inställt på förändring. Det är upp till oss att tänja på gränserna och jag hoppas att kvinnorna ska göra det de gjorde för revolutionen även för sig själva.
När jag frågar henne vad vi i Sverige kan göra för att stötta kvinnorna i deras kamp utbrister hon:
– Kom, kom och spendera tid i Egypten, kom som kvinnogrupper, lär känna männi­skor, get to know us!

Sedan är vi framme på torget och stämningen förändras drastiskt. En stor samling män har fått för sig att kvinnorna är för Mubarak eftersom åttonde mars firades även under hans styre. Därför står de och ropar att regimen ska falla medan demonstranterna ropar att kvinnor och män är samma.
Åttondemarsdemonstranterna hamnar på en av torgöarna i trafikhavet och på andra sidan gatan ser vi ön med tältlägret där ingen verkar vara särskilt intresserad av att stötta kvinnorna i deras kamp. Studenterna har ockuperat Kairos universitet med krav på att hela den regimvänliga ledningen där ska avgå, så därifrån kan vi inte förvänta oss någon förstärkning.
Jag hittar Dina Mahghraby i folkhavet och hon säger att männen nu har övergått till att säga att kvinnorna har tagit sig alla sina rättigheter, vad mer begär de… Samtidigt har hon hört män som säger att jämställdhet är bra även för männen. Andra får tuppjuck när kvinnorna kräver en civil stat, de skämtar och gör demonstranterna till åtlöje för att ta ifrån dem deras styrka. Men Dina Maghraby böjer sig inte:
– Jag är glad att folket får se starka kvinnor, kanske får det männen att tänka efter. Även om de förvägrar oss det vi kräver, kanske de blir påverkade av det vi säger och med tiden förändrar sitt sätt att tänka.
Att fira kvinnodagen på Tahrirtorget tycker hon är en smula pinsamt eftersom det skapar irritation, bland annat klagas det över att de skapar problem för trafiken – men trafiken har inte fungerat här på en månad!
– De tycker inte om det vi står för men jag försöker slappna av och är glad att folk är här och vill debattera. Det är positivt. Det enda sättet är att prata med männen, inte bara med kvinnorna.


Ett gäng unga män avbryter oss och börjar hetsigt att debattera med Dina som inte verkar vika sig en tum. Rak i ryggen har hon hela tiden svar på tal. Killarna vill inte att utländska media ska komma hit och rapportera negativt om Egypten.
Nedanför ön i asfalthavet ropar männen att kvinnorna ska lämna torget och att mannen är man – kvinnan kvinna. Demonstranterna svarar att mannen och kvinnan är samma – en parafras på det folket ropade under revolutionen: Armén och folket – hand i hand.
De fortsätter att uttrycka sina krav på en sekulär stat och ändrade lagar, fortsätter att debattera och möta den allt större skaran som står och hötter med nävarna runtomkring. Stämningen är orolig. När vi för en stund lämnar torget är där några tusen människor och vi ser fortfarande flera av dem vi pratat med sedan demonstrationens början.

Någon halvtimme senare när vi kommer ut från Kentucky – som revolutionärerna ockuperade under en tid – rör det på sig i ett hörn av torget. Det är en stor mobb av män som springer men vi kan inte se vad det handlar om, bara höra de aggressiva ropen och hålla oss på avstånd. På den plats där kvinnorna nyss stod och krävde sina rättigheter står nu män och skriker ut att de inte behöver någon kvinnas arbete för att försörja sina familjer, de ska göra det själva. Vi hittar enstaka kvinnor i den alltmer hotfulla massan av män. Tappert fortsätter de att argumentera, står mitt bland de gestikulerande, upprörda männen utan att tappa fattningen, håller sina plakat. Men de är bara två eller tre, mot flera hundra.
– Det här är det mest deprimerande ögonblicket under hela revolutionen, säger Mona Rabie som har gråten i halsen när hon berättar hur hon såg kvinnor jagas bort av män och ta skydd i affärer för att komma undan.
– Allting har varit så fantastiskt med hur folk har krävt sina rättigheter, men nu känner jag att många av dem som kämpat här för mänskliga rättigheter försöker ta ifrån kvinnorna samma rättigheter. Vad betyder din egen frihet om du tar frihet från någon annan.
Plötsligt utbryter tumult och vi får ett telefonsamtal från en av kvinnorna vi haft kontakt med, hon säger att vi omedelbart måste lämna torget eftersom det är farligt att vara där nu. Mona Rabie säger att hon tänker stanna och se vad som händer och med oro i magen lämnar vi henne och småspringer bort från Tahrir och ned i tunnelbanan.
Senare på kvällen får vi kontakt på Facebook, Mona Rable är välbehållen men besviken. Ändå verkar det som att varken hon eller någon av de andra kvinnorna kommer att låta sig tystas. I Egypten är åttonde mars inget jippo – det är en kamp för livet.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.