Khadaffi gör våldsamt motstånd

14 mars 2011

Nyheter, Utrikes

Revolutionen i Libyen stöps i blodiga strider mellan ett entusiastiskt folkligt uppror och en regim som i decennier köpt lojalitet i den egna klanens led. Det är inte längre möjligt att utifrån följa i detalj vad som sker, att se klart i journalisters upphetsade reportage om vunna städer som förloras lika fort.
Den enda slutsats som kan dras just nu är att den arabiska revolutionen som hittills gått som på räls stött på patrull i form av Khadaffis lojala familjemilis, legoknektar och en liten krets regimsupporters som av olika anledningar vill ha kvar ”den gröna revolutionens guide” vid makten.

I Libyen ser vi samma vilja att offra sig i kampen mot diktaturens våld som vi såg i Tunisien och Egypten. Men motståndet som Khadaffi mobiliserar är av en annan kaliber. Det handlar inte bara om materiella resurser inom kontrarevolutionens räckhåll utan också om en vilja att behålla makten.
I Egypten är militärens slagstyrka helt överlägsen den som Khadaffi kan mobilisera. Men i Egypten bedömde arméledningen att den hade bättre möjligheter att behålla makten genom att göra sig av med Mubarak.
I Libyen är Khadaffis armé svag och dåligt utrustad. Däremot är hans söners privatmiliser välutbildade och kraftigt beväpnade. Och viktigast av allt – de har inte alternativet att avsätta diktatorn till hands. Störtas Khadaffi är det också sönernas slut. Vid sidan av diktatorn och hans söner finns ingen som tillåtits växa ens till knähöjd på Khaddafi.

En annan viktig skillnad som förklarar de skilda vägar revolutionen tar är själva samhällsstrukturen i Libyen. Till ytan är landet enormt och befolkningen inte större än 6,3 miljoner och delad i två geografiska koncentrationer kring Tripoli i väst och Benghazi i öst. Mellan de båda regionerna råder sociala och politiska motsättningar som går långt tillbaka.
Det är egentligen svårt att använda begreppet stat om Libyen. Khadaffis ”gröna revolution” byggde formellt på ”folkets revolutionära kommittéer” men som en man i staden Bayda sa häromdagen till en reporter från New York Times hade kommittéerna inte ens makten att ”lyfta ett glas vatten och ställa tillbaka det”. Den verkliga maktapparaten bestod enbart av diktatorns milisbrigader och den allestädes närvarande säkerhetspolisen.
Resten av samhället är atomiserade undertryckta individer med på sin höjd vissa klanband. Inga politiska partier eller civila organisationer har funnits på decennier och samma sak gäller landets lilla arbetarklass som saknat all form av facklig organisering. Huvuddelen av Libyens arbetare i oljeindustrin och byggnadssektorn kommer från andra länder. Innan upprorets början fanns det exempelvis över en miljon arbetare från Egypten. Flera hundra tusen kom från andra länder. De stora inkomsterna från oljan och gasen gav Khadaffi resurser att importera utländska arbetare, en specialvariant av bemanningsföretag, och investera i infrastruktur och andra stora projekt.

Medan den libyska revolutionen just nu gör små framsteg eller inga alls men samtidigt skapar stora rubriker i internationella media gör revolutionen i Egypten och Tunisien klara framsteg som knappt platsar för medias redaktionschefer. I veckan upplöste regeringen i Tunisien den hatade säkerhetspolisen och i Egypten tvingades militärrådet för ett par dagar sedan att göra sig av med premiärministern.
De stora rubrikerna i massmedia handlar i stället om ”västs” militära stöd eller inte till upproret mot Khadaffis tyranni. I Benghazi begär den ”parallella” regeringen, det Nationella Rådet, att USA/Nato deklarerar ett flygförbud över Libyen för att hindra Khadaffi att flygbomba oppositionens unga entusiastiska men dåligt beväpnade och oerfarna ”soldater” från att avancera mot Sirte och Tripoli.
Samtidigt säger oppositionens ledare att de helt motsätter sig en insats av trupper från ”väst”. Oavsett hur de motiverar sitt nej är det säkert ett helt riktigt beslut. Jag tror att det inte går att överskatta den negativa effekt en militär inmarsch i Libyen skulle få för den folkliga revolutionens framtid i hela den arabisktalande världen. Reaktionära tyranner, alltifrån shejker i Oman till president Bouteflika i Algeriet och Muhammed VI i Marocko, kan då spela ut sin ”antikolonialism” och ”nationella stolthet” för att krossa alla krav på social rättvisa och demo­kratiska fri- och rättigheter.

Det påstås i media att USA uppmanat Saudiarabien att sända moderna vapen till Libyen för att stärka oppositionens möjligheter att ta sig an regimens bättre beväpnade milis. Det reser ett problem för oss alla som solidariserar oss med den arabiska revolutionen. Redan höjs tvivlande röster om den libyska revoltens karaktär och det känns att en militär hjälp till Benghazi kommer att resa krav på en mer ”neutral” hållning från radikala demokrater och socialister.
Att USA och Nato manövrerar för att bli av med Khadaffi och samtidigt försöker skaffa sig ett större inflytande i Benghazi är ju inget att förvånas över. Samtidigt står det allt mer klart för var timme som går att Khadaffis militära utrustning är helt överlägsen oppositionens.
Om vapen levereras till oppositionen för att den ska kunna ta strid med Khadaffis styrkor under bättre villkor är det inget problem i sig. Vi kan inte vara emot att oppositionen får materiellt stöd i sin kamp oavsett var det kommer ifrån.
Problemet är politiskt. För USA/Nato ger inte bort några vapen frivilligt utan att koppla det till krav på de framtida relationerna mellan en ny regim i Libyen och Washington. Oppositionens Nationella Råd har redan avfärdat alla förslag på insats av trupper från Nato. Det är vilka politiska kompromisser och löften den är beredd att ingå i utbyte mot bättre vapen som avgör vilken effekt det kan ha för revolutionens framtid.

Benny Åsman
För uppdateringar följ bloggen:
fjardeinternationalen.se/blog/

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.