Emil Jensen: En livs levande ordkonstnär

28 mars 2011

Kultur, Musik

Publikens kärlek flödade över poeten, estradören och musikern Emil Jensen när han med underbar precision vecklade ut sina blomstrande tankegångar varvat med musik från nya skivan under premiären av föreställningen Livs levande som drog fullt hus på Södra teatern i Stockholm förra onsdagen.

Emil Jensen verkar ha något som får folk att bli lite extra kära i varandra. Redan innan den politiske poeten och musikern ens har klivit upp på scen är det flera par i publiken som inte verkar kunna få nog av kyssar och nojs. Det ligger liksom något kärleksfullt i luften och mitt i föreställningen blir det också bekräftat – när bandet väntar på att få sätta igång en av estradörens låtar om just kärlek – Så får du mig ändå – berättar han att han fått höra av många att de både blivit ihop och gift sig till låten, men han har också fått höra ifrån par som gjort barn medan tonerna klingat i musikspelaren, information som kanske var lite överflödig tycker han själv – det räcker med att höra att de blivit ihop.

Ett som är säkert är att Emil Jensen har en oerhört varm utstrålning – även om han den här onsdagskvällen ser lite trött och uppgiven ut när han sjunger och talar om hur viktigt det är med medmänsklighet och hur farlig den markvinnande likgiltigheten är. Och det är inte tu tal om att han har en publik som älskar honom, ett steg in på scen och applåderna är redan öronbedövande.
– Tack så mycket, men jag har ju inte gjort något ännu, säger han på sin utpräglade skånska. Men det bryr sig publiken inte om, den verkar veta vad han har att ge. Mannen som en gång i tiden vann EM i Poetry Slam med sina politiskt underfundiga och kärleksfullt berättande dikter, som gjort klimatvänliga turnéer genom detta avlånga land på cykel och per tåg, som innerligt fortsätter att stå för de värderingar som har kommit att bli hans kännemärke i det svenska scenrummet, och som kan vränga orden så till den milda grad halsbrytande att publiken både skrattar hjärtligt och sätter samma skratt i halsen.
Han stryker liksom medhårs utan att stryka medhårs, är folkkär utan att säga det som folk vill höra – om man ska tro på dem som gör underhållningsprogram i TV, och det ska vi ju inte!

Musiken är inte alltid lika glasklart självklar som mellansnacket. Bandet gör inte mycket väsen av sig men är samspelt och närvarande; Charlotta Weber Sjöholm, Tomas Ebrelius och Lars Ljungberg hanterar cello, fiol, klaviatur, dragspel, trummor, percussion och såg – sköna instrument i en salig blandning! De flesta av låtarna under kvällens två timmar med paus kommer från nya skivan Rykten men de har melodier som för tankarna till tidigare material.
En del av de gamla höjdarna smyger sig också in – som Maj förra året och den alltid lika fantastiska Inte vackrast i världen. Annars känns musiken mera som ett eftertryck till mellansnacket som i sin tur flyter på precis bara på det sätt som är Emil Jensens eget – och det sköna är att det har blivit lite äldre, även om publiken till största delen verkar vara under 25. Det är i pratorna han lyfter och går rakt in.
Bland annat förespråkar han att vi ska omfamna osäkerheten i en tid när alla signaler ska tolkas och alla känslouttryck förklaras med smileys så att det inte kan bli några missförstånd.
– Varför ska kommunikationen vara rak när våra liv är så krokiga, utbrister han och hävdar också fantasin som det viktigaste i hela världen – ett resonemang som slutar i att empati inte är något annat än fantasi och att fantasi därför gör oss till bättre människor.

Det är lätt att vilja ta med allt det på pricken klockrena, finurligt genomtänkta, vemodsfullt skrattretande och ständigt underfundiga som kommer ur Emil Jensens mun, men eftersom föreställningen ska ut på turné i landet så ska här inte snuvas helt på konfekten. Det räcker kanske istället med att avslöja att det hinns med både sabeltandande tigrar, Sverigedemokrater, livscoacher, arbetslinjen, mänskliga rättigheter, vad man bör tänka på om man ska skaffa en vuxen, en agnostisk tv-pastor (favorit i repris), en slät kopp kaffe och det absurda i att kändisar – som ska räkna upp sina dåliga egenskaper – har mage att säga att de kanske är ”lite för omtänksamma”, följt av en fullkomligt tungvrickande upprabbling av kvällens centralfigurs alla egna dåliga sidor – en förlösande fors av hemskheter!

Han tar också upp det farliga i att leka med ord, som att kalla Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan för Närvaro. På t-shirten står det: Refugees welcome:
– Det finns stora fina hus i Vellinge kommun där ni gärna får bo, jag hoppas bara att ni VILL stanna kvar, säger han och här kommer den farliga likgiltigheten in. Emil Jensen är trött på frågorna om varför han engagerar sig för mänskliga rättigheter och hur han orkar bry sig:
– Varför är du INTE engagerad för mänskliga rättigheter och hur orkar du INTE bry dig?
Sen säger han det i mina öron finaste på hela kvällen:
– Det bästa med själen är att den skiter fullständigt i att det är otrendigt med medmänsklighet.
Word.

Mänskliga rättigheter, mänskliga svårigheter, sorg och saknad. Det är en sorgsnare Emil Jensen på scen, saknaden efter systern som dog för några år löper som stråk genom hela föreställningen, liksom antydningar om en period av utbrändhet.
Men trots det mer lågmälda tonfallet är publiken helt med på noterna, agnostikerväckelsemötet sker till rungande handklapp och när föreställningen är slut har ingen fått nog; applåder och fotstamp får hela lokalen att vibrera betänkligt. Två gånger får de komma in och köra extranummer – Emil Jensen och hans band.
– Jag är så otroligt glad att det var just ni som var här denna första afton, jag älskar er allihop och det finns ingenting ni kan göra åt det!, säger han när han spelat sista låten bakom pianot. Och i raden framför kan flera par inte låta bli att kramas lite extra när ljuset tänds i lokalen och Emil Jensen är på väg till foajén för skivsignering – med orden i sin tjänst och kärleken inbakad i dem.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.