Bortgift första gången som 16-åring

14 mars 2011

Böcker, Kultur

Min mamma, Tahar Ben Jelloun, Alfabeta förlag 2010, Översättning Ragna Essén

Min mamma handlar om Tahar Ben Jellouns mor som försvinner bort i demensens skugga. Men det handlar också om en kvinna som i ett religiöst och traditionstyngt Marocko blev bortgift tre gånger och som var analfabet i hela sitt liv. Med Ben Jellouns utpräglade känsla för finstämda nyanser framträder det kraftfulla och vitala i livet likväl som det smärtsamma och oåterkalleliga borttynandet.

Tahar Ben Jelloun är ett betydande författar­namn i den franskspråkiga världen. Hans marockanska bakgrund märks tydligt i hans författarskap även om han sedan länge är bosatt i Frankrike. Tahars mor kom från en respektabel och relativt välmående familj starkt styrd av traditionerna. Hon blev bortgift första gången som 16-åring men blev änka redan efter några månader. I sitt andra äktenskap var hon andrahustru. I det tredje äktenskapet, där också Tahar föds, tycks det ha varit långt mellan de lyckliga stunderna. Genom utspridda minnesfragment fram­träder bilden av en vital och stark kvinna, men vars liv styrdes av tradition och för­väntade uppoffringar.

I romanen flyter mammans och författarsonens röster samman. Stundtals är det ett spirituellt återberättande från familjeliv och sociala relationer i Marocko under 30- och 40-talen, där kvinnorna hittar en fristad i badhuset och kan byta förtroligheter. Stundtals är det den sjuka mammans allt mer osammanhängande svamlande som hörs, och slutligen även Tahars eget ömkande över modern och även hans självömkan av att se sin mammas regression.

Det tog Tahar Ben Jelloun sju år att färdigställa texten. Man kan tänka sig att det är den tid som gick mellan en säkerställd Alzheimerdiagnos och moderns död. Det var aldrig tal om att hon ska vårdas på någon institution. För henne, som aldrig hört talas om hus där man placerar gamla, var det otänkbart att döden skulle kunna inväntas på annat ställe än huset där hon bott under stora delar av sitt liv.
Ben Jelloun låter beskrivningen av husets förfall löpa parallellt med moderns tilltagande sjukdomstillstånd. Från att inledningsvis handla om en kvinna med sporadiska minnes­luckor och som Tahar kan föra en vettig och kärleksfull konversation med, utvecklas den litterära formen efter hand till att bli mer och mer osammanhängande detaljer, epi­soder och vardagliga utfall från den förvirrade moderns sida.
Tahar och hans syskon besöker ofta modern under sjukdomstiden. Man kan ana en kombination av verkliga kärleksband och traditionsbundna plikter. Men eftersom inget av barnen är berett att låta modern institutionsvårdas eller att fullt ut ta på sig uppgiften själv, blir det den gamla tjänstekvinnan Keltoum som får huvudansvaret. Hon framställs som oumbärlig, men samtidigt påtvingad.
Hennes roll blir negativ, nästan som en belastning fastän det är hon som får sköta blöjbytena och hygienen. Det är hon som får vaka sig genom nätterna och få tålamodet nednött av de ändlösa tiraderna från en förvirrad åldring. Det är hon som får utstå anklagelserna om stöld när saker förläggs eller kastas i toaletten. Och kanske är det också så att hon delvis utnyttjar situationen genom att berika sig själv och sina släktingar, eftersom hennes tjänster köps av en familj som inte kan, vill eller orkar hantera situationen själv.

Det är en rak och rättfram berättelse utan kvävande sentimentalitet. Den ömhet Tahar känner för sin ”yemma” som alltid ville ha ljus omkring sig, blandas med frustration och irritation över det mörker som sjukdomen lägger kring hennes sinne. Genom moderns levnadsteckning ger han också spännande och intressanta bilder av de mytomspunna städerna Fez, Tanger och Casablanca. Mest intressant är ändå att berikas med porträttet av Lalla Fatma, Tahar Ben Jellouns mor, som före sjukdomen var en kraftfull och värdig representant för de många kvinnor som delat ett liknande öde världen över.

Jan-Olov Carlsson

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.