Bortanför Tahrir

21 mars 2011

Kultur, Kulturkrönika

Hästarnas länder ser alldeles för smala ut, knotorna för tydliga mot det dammiga, matta skinnet. De flesta kameler ligger och vilar, tuggar sakta på några blad. Pyramiderna hukar under en gråtung himmel och det finns knappt en enda turist i sikte.

– Please madame, just to feed my horse, snälla, jag behöver bara tjäna pengar så att jag ska kunna föda min häst, inte mer.
Mannen med häst och vagn ser uppgiven ut, den tjugonde eller trettionde i raden av män och pojkar som bett oss rida på deras hästar och kameler eller ta en tur i vagn och se panoramautsikten, se allt det berömda, det som turisterna brukar flockas kring som flugorna som nu sitter lojt på de vilande kamelerna.
– Before the accident, före olyckan planerade jag ett giftermål för min dotter, nu har jag ingen möjlighet att få ihop de pengar som behövs, säger mannen och berättar att det fattas 20 000 egyptiska pund. För en tur i vagnen tar han 120.
Det han räknar som olycka är den revolution som pågår i landet. Det är inte det att han inte tycker att Mubarak var en korrupt och otrevlig typ, det är bara det att han behöver tjäna sitt levebröd. Om han fick välja skulle han återuppväcka Gamal Abder Nasser, president mellan 1956 och 1970.
– Det var den bästa tiden, säger han och pekar sorgset på turistbussarna som står ensligt övergivna medan deras fåtal passagerare tar kort på de tre vittrande monumenten – Keops pyramid, ett av världens sju underverk, ser liten ut mot det oändliga sandhavet som sträcker sig tills den blågråa himlen möter upp vid horisonten. Sinaiöknen börjar här och sanden blåser in i ögonen.
Alldeles ensam går jag ner i en av kvinnogravarna – 20 meter hukande ned i underjorden. Det luktar flertusenårig historia men ingenting finns kvar – bara minnet av de döda, minnet av faraonernas kvinnor som vilat här. Jag får svårt att andas och tar mig upp, upp, upp och ut i ljuset. Det finns inte längre någon farao i Egypten. Sadaats semesterhus där han rökte på och hade sina kvinnor står lika övergivet som pyramiderna.

Taxichauffören som själv kommer från en stad på cykelavstånd till Sudan skulle ha hållit med mannen vid pyramiderna om de hade träffats; Nasser var bäst. Han är lycklig över revolutionen och vill gärna prata om hur regimen tog hans gamla fungerande Peugeottaxi som hållit i 40 år och lurade på honom nytt skräp från Taiwan som går sönder hela tiden och som han varit tvungen att betala väldigt dyrt för, utan att ha något val, skulle han inte ha betalat skulle de ha tagit bilen.
– De tog alla pengar, förstår ni, 70 miljarder dollar, hur kan någon behöva så mycket pengar? Nu tänker jag inte betala något mer för den här skräpbilen, säger han och slår på ratten.

I marknadskvarteren pågår allt som vanligt. Här märks det inte av någon revolution. Inte för en utomstående betraktare i alla fall, kanske är förändringen märkbar även här där gatubarnen lär sig våra namn och följer oss vart vi går och väntar med katterna på bitar från snabbmatställets bord invid torget där den stora moskén lyser vit och bara männen får gå in i de vackraste delarna medan kvinnorna måste gå in på baksidan – kvinnoavdelningen. På tunnelbanan finns det också kvinnovagnar men vi hamnar inte i en sådan. Istället trängs vi med många män och några få kvinnor. På skylten över de stopp som görs har någon ristat bort Tahrirstationen – Sadat – istället har man skrivit Martyrer.

Kvinnor sitter med små barn i sina knän och tigger längst trottoarerna medan det fina folket dricker kaffe latte på Marriott hotell där det finns varma engångshanddukar att torka händerna med på toaletterna och fåtöljerna i foajén är så högryggade att det ser rent löjligt ut. Vi skämtar om att Muammar Khadaffi nog gärna skulle ha en sådan att sitta i medan slavar fläktar med palmblad.

Vad än de unga studenterna på Tahrir säger så är klassamhället högst levande i Kairo. De fattigaste hittar vi inte på revolutionens torg, utom gatubarnen och de som också annars sover på Tahrir eftersom de inte har någon annanstans att gå. De har inte haft möjlighet att delta i protesterna därför att deras första prioritet är mat för dagen. Men det är ändå deras revolution. En taxichaufför pekar på en handikappad man som sitter mitt i gatan och tigger medan bilarna susar förbi.
– Det ska inte behöva vara så här. Han ska ha rätt till bostad och mat.
Förhoppningsvis kommer revolutionen inte att glömma bort de fattigaste.

– Vad tycker ni om vår revolution frågar affärsinnehavaren och tittar nyfiket på oss. Det doftar sötpotatis från gatan. Vi andas in doften och säger att vi gillar revolutionen mycket och att vi är här på grund av den. Det får honom att berätta om tiden före den 25 januari 2011. Hur alla jobbade från morgon till kväll utan att tjäna någonting – allting gick till konstiga skatter som egentligen betalade Mubaraks familjs lyxliv och till polisens alla avgifter: vill du åka på den här vägen måste du betala, vill du gå här måste du betala, vill du att jag inte ska anmäla dig för något måste du betala – fast du ingenting gjort. En polisstat av värsta sort.
– Ungdomarna har gjort det vi borde ha gjort när vi var unga. Alla var ledsna i det här landet. Alla pengar gick till polisen och regimen. Nu kan man se människorna le på gatan, vi är glada, utbrister han och ler mycket stort. Men han tillägger också att han är nöjd med vad som har hänt hittills och att han inte tycker att folket har på Tahrir att göra längre. Åsikterna går isär men alla är överens om att det är en lång väg kvar.
De är också överens om att vi är modiga som är här. Officiellt är det utegångsförbud från midnatt och vi får höra att det är bäst att hålla sig inne efter sex, speciellt efter stormningarna av den statliga säkerhetstjänstens högkvarter i Alexandria och Kairo. Men det är ingen annan som håller sig inne så varför skulle vi göra det. Det är lugnt och skönt och lagom varmt ute på kvällarna och det är framförallt inte vi som är modiga, det är det egyptiska folket. När vi säger det till dem ler de och rycker på axlarna.
– Vi sov och nu har vi vaknat, säger affärsinnehavaren. Han stryker med handen över disken som för att markera ett avslutat kaptiel och fortsätter:
– Förut skrattade vi bara under fotbollsmatcher, nu skrattar vi hela tiden!

Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.