Antirasistisk festival i Årsta Folkets hus

14 mars 2011

Inrikes, Nyheter, Stockholm

STARK (Stockholms AntiRasistiska Kulturförening) gjorde det igen. I somras genomfördes en antirasistisk festival – Area Turns Red – med kultur och politik i en antirasistisk anda i Tanto­lunden i Stockholm.
Den 5 mars var det dags igen och Area Turns Red nummer  2 blev till ett antirasistiskt forum, denna gång på Årsta Folkets hus. Festivalen fick även i år många besökare, mer än 300 strömmade in och ut under dagen.

Medan olika politiska möten pågick fanns det musik, teater, konstutställningar, bokbord, god mat och mycket mera. På seminariet Kampen för flyktingars rättigheter diskuterades flyktingars och så kallade papperslösas utsatthet. En flykting från Bangladesh inledde genom att berätta om sina erfarenheter som papperslös men också om kampen mot eländet. Papperslösa luras av politiker, utnyttjas av giriga arbetsgivare och jagas av polisen. Mänskliga rättigheter är för alla, såsom luften är för alla, sa han bland annat.
Sanna Vestin, författare och informatör i flyktingfrågor, fyllde på och beskrev EU:s politik, tvärtemot vad EU-politiker påstår, som ett skolexempel på institutionaliserad diskriminering och rasism. Ett av flera exempel som Sanna Vestin tog upp var just Berlusconis och Khadaffis människofientliga avtal mot desperata flyktingar från arabvärlden. Även Sveriges officiella flyktingpolitik fick rejält med kritik, i synnerhet Sveriges EU-kommissionär, Cecilia Malmström, som på sistone har haft ett rent helvete med att försvara avtalet med just Khadaffi.

”Kollektivavtal åt alla”
Seminariets deltagare menade att mänskliga rättigheter för alla flyktingar och papperslösa börjar konkret med papper och kollektivavtal åt alla.
Deltagarna var också eniga om att nationella gränser är en konstruktion. Man talade även om att migrationsprocessen har en kosmopolitisk dimension. Organisationer som värnar om flyktingarnas och papperslösas rättigheter måste göra gemensam sak med fackföreningsrörelsen i europeisk skala, sades också på seminariet.
Seminariet ”Jag är inte rasist, men…” handlade om en så kallad vithetsnorm/rasism inom vänstern. Seminariet leddes av genusvetaren Ellen Belmore från Arabiskt initiativ (www.arabinitiative.org). Det hela började med en historisk överblick över rasismen: kolonialismen, Carl von Linné, rasbiologin, rastänkandet, rasister och så vidare.
På seminariet fanns det många unga människor som ivrigt diskuterade vithetsnormer av olika slag. Bland annat diskuterades hur de härskande inom majoritetsbefolkningen dikterar vilka egenskaper som tillskrivs människor som ursprungligen inte härrör från Sverige eller Västeuropa. Deltagarna konstaterade att det faktiskt i människors handlingar förekommer ett omedvetet och outtalat rastänkande liksom olika nyanser av rasuppfattningar. Vithetsnormer ger upphov till att ”vita” blir positivt särbehandlade jämfört med hur andra som inte är ”vita” behandlas i vårt samhälle.
Men det talas inte öppet om detta, det är lättare att tala om extrema rasister eller Sverigedemokraters öppna rasism. Det är mer legitimt. Man intar således en inbillad neutral hållning. ”Vithet är en färg bland många”, sa bland annat Ellen Belmore. Själv kom jag att tänka på det någon tidigare sagt: alla människor är färgade, annars skulle de inte synas. Seminariet avrundades med frågeställningen: vad kan man göra inom vänsterrörelsen när det gäller ”vithet” och maktrelationer? Meningen var att föra diskussionen vidare i aktivisternas egna organisationer eller kontaktnät.

Gemenskap viktigt
Det tredje seminariet var Antirasism och arbetarrörelsen: Hur skapar vi kämpande fackföreningar? Inledarna var Patrik Olofsson och Jessica Moya, fackliga företrädare från Lagena, kända för en framgångsrik fyra dagars vild strejk för några år sedan. Här diskuterade man kring det faktum att även inom arbetarrörelsens led uppstår rasistiska tendenser. Somliga inom fackföreningsrörelsen gör skillnad på folk och folk beroende på om man råkar vara infödd svensk eller invandrare.
För oss är detta en skiljelinje, sa Lagenaarbetarna och tillade att den verkliga skillnaden går mellan ”arbetare och arbetsköpare”. Jessica Moya och Patrik Olofsson berättade att Lagenaarbetarna har arbetat tillsammans, oavsett nationellt ursprung, och att gemenskap arbetarna emellan är av största betydelse när det gäller att bygga en demokratisk och kämpande fackförening.
Smittsamma rasistiska uppfattningar inom facket är något som en radikal fackförening måste arbeta hårt mot, sades också. Det handlar om att skapa medvetenhet om vad rasismen innebär. Rasistiska tendenser försvagar fackföreningsrörelsen, det ställer olika grupper av arbetare mot varandra och det gagnar arbetsgivarna, sa flera på seminariet. Lagenakämparna underströk hela tiden vikten av att arbeta för att bygga ett kollektiv; det är det primära i den fackliga kampen, sa de. De tillade: Rasismen frodas om man upplever att man inte ingår i ett kollektiv, kollektivet måste hela tiden utvidgas.
Även frågor såsom det bedrövliga tillståndet inom svensk fackföreningsrörelse liksom facklig opposition och antikapitalistiska nätverk inom facket ventilerades. Det är dags att bli av med dinosaurien eftersom den har en pacificerande effekt inom fackföreningsrörelsen, sa en av deltagarna. Dinosaurien var här detsamma som LO-ledningen.
Patrik Olofsson var inte nådig: de är lika stora dinosaurier som kapitalägarna. I detta sammanhang talades det om att lokala radikala fackklubbar borde skapa nätverk. För sin del avrundade Jessica Moya seminariet så här: Det finns en gemensam nämnare bland oss arbetare på golvet; det kan gälla bemanningsföretag eller rasism. Vi måste ena oss uppåt om vi ska kunna åstadkomma förändring.

Alex Fuentes

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.